Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.
Men Wien. Jag är inte färdig med Wien. Bakom ryggen på mig på Café Diglas uteservering sitter ett amerikanskt sällskap. Vad som förefaller vara en yngre man i detta sällskap uttrycker för mina uppsnappande öron att han nu längtar till nästa land – han specificerar det inte – för nu har han tröttnat på Wien och Österrike. De är uppenbarligen ute på den stora Europaresan. Lite imponerad blir jag möjligen av att han vet att Europa inte är ett land, utan flera. Men jag förstår inte riktigt hur man kan vara trött på exempelvis Österrike. Wien, som jag aldrig har satt de där tidigarenämnda små fötterna i, är en stad som jag kommer att längta tillbaka till. För att det är en vacker stad. För att den blev mig övermäktig. För att det kändes som om det bara var att ge upp inför det monumentala utbudet av saker att se och saker att lyssna på. Blir man mätt av att bo i Wien? Jag menar inte främst kulinariskt mätt på kalvschnitzlar och Scheiterhaufen och utsökt Tafelspitz. Jag menar kulturellt mätt. Jag menar mätt på synintryck. Det är mycket möjligt, men jag vill inte tro det.
Det känns märkligt att vistas i en stad där det kryllar av minnen av stora personligheter, inte minst inom det musikaliska området. Det visar sig till exempel att den lilla kyrkan som ligger ett tuppfjät från det enkla hotellet härbärgerade Beethovens lik en tid före begravningen. Och framför Karlskirche kommer en man helt oprovocerat fram och undrar om vi vet att Vivaldi ligger begravd på den plats där vi står. Det vet vi förstås inte. Och plötsligt står man i det rum på Schönbrunns slott där en sexårig Mozart spelade för kejsarinnan Maria Theresia 1762. Och samma dags kväll bevistar man en fantastiskt spännande föreställning av samme Mozarts opera Don Giovanni i slottets vackra teater – en lokal där såväl Mozart som Haydn dirigerat orkestrar. Kan man bli mätt på sådana upplevelser? Kan man det? Verkligen?
Men till Stockholm kom aldrig Mozart. Till Stockholm kom aldrig Beethoven eller Haydn eller Schubert. Inte ens Johann Strauss kom hit. På Arlandas F-terminal möts man i stället av klippdockor av ABBA i naturlig storlek. På foton hittar man till exempel Petter och Tove Lo och Veronica Maggio. Det är vad vi har att erbjuda och det ligger väl kanske inget nedsättande i det. Men det gör mig ändå en aning förbittrad. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla sig hemma resten av livet – för att på så sätt slippa ha något att jämföra med. Köttbullar och semlor är ju trots allt också ganska gott. Och blott Sverige svenska krusbär har.
elbrundino 