Så har Sverige fått en ny prinsessa och vi väntar alla med spänning på vilka namn tösen ska lystra till. Det gäller förstås att välja noga. Det bör vara namn som har kunglig klang och samtidigt känns lite moderna. Men de får inte vara kontroversiella. Alla minns väl vilket rabalder det blev när det kungjordes att prinsessan Estelle skulle heta Estelle? Visserligen var det mest Herman Lindqvist som stod för rabaldret, men ändå. ”Det låter som en nattklubbsdrottning” hävdade han. Men man vänjer sig. Och det där med nattklubbsdrottningen säger kanske mer om Herman Lindqvist än om någon annan.
Men medge att de kungliga figurerna hade roligare, mer fantasieggande namn förr. Namnen var kanske inte alltid självvalda – och inte alltid så smickrande – men ändå betydligt mer färgstarka än dagens titel plus förnamn-varianter. Så vitt jag kan bedöma så kan man dela in namnen i tre kategorier:
1. Tillnamn som säger något om kunglighetens gärningar. Här kan nämnas ett par svenska exempel: Magnus Ladulås, som ju fick sitt namn för att han satte lås på böndernas lador för att på så sätt förhindra att lokala stormän lade beslag på böndernas strävsamt skördade grödor. Och Margareta Fredkulla, prinsessan som fick sitt tillnamn för att hon ingick i en fredsöverenskommelse mellan Sverige och Norge 1101. Och varför inte slänga in Blot-Sven också? Vad han ägnade sig åt kan man lätt gissa. Ett danskt exempel är Erik Plogpenning, som lär ha infört en särskild plogskatt. Man kan väl här nämna även Valdemar Atterdag. Hans tillnamn har tolkats som ”Åter dag”, alltså att Danmarks tillvaro ljusnade under hans tid.
2. Tillnamn som på ett eller annat sätt beskriver kunglighetens personliga karaktärsdrag. I den här kategorin får man nog säga att fransmännen är oöverträffade. Några exempel: Robert den fromme, Filip den kärleksfulle, Ludvig den trätgirige och Karl den galne. Och i England återfinner vi Ethelred den villrådige. Vi ska väl ha ett svenskt exempel också: Emund Slemme. ”Slemme” betyder här ungefär ond eller obehaglig. Det finns också en hoper kungligheter som har kallats ”den helige” (Erik, Olof, Knut, Ludvig…) – och även de får väl sorteras in i den här kategorin. Ett gränsfall torde vara Ludvig XVI av Frankrike som har fått tillnamnet ”den siste”. Men det berodde ju på något som han själv inte riktigt kunde styra. Fast det gäller i och för sig även Karl den galne. Frågan är om han överhuvudtaget hör hemma i den här kategorin eller bör överföras till nästa. Ett gränsfall. Karl den enfaldige platsar också här. Roligt namn, eller hur? Men enfaldigheten tycks bero på en lite slö översättning någon gång för länge sedan. Det franska (eller latinska) tillnamnet simple (simplex) ska snarare tolkas som ”ärlig”. Fast det kan förvisso ibland vara enfaldigt att vara ärlig. Eller i alla fall vara tecken på naivitet.
3. Tillnamn som beskriver kunglighetens utseende eller annat som har med kroppen att göra. Man kan tycka att Karl den skallige är ett bra exempel, men här råder delade meningar om huruvida han verkligen var skallig eller om namnet är ironiskt menat. Det vill säga att han i själva verket var ovanligt hårig. Ingen tycks veta säkert. Han var för övrigt far till Ludvig den stammande, som också måste sorteras in i den här kategorin. Även Pippin den lille borde rimligen höra hit, men även här är det lite oklart vad namnet ”den lille” egentligen syftar på. Det behöver inte alls ha att göra med hans längd. Vi kanske får nöja oss med att konstatera att det är lite lustigt att han var far till Karl den store. Som förstås inte kallas så för att han var särskilt storväxt, utan av andra skäl. Lyckligtvis har vi i Sverige ett riktigt praktexempel på kategori 3, nämligen Erik Eriksson, kallad Läspe och halte. Han tycks verkligen ha både läspat och haltat, åtminstone enligt Erikskrönikan. Men själva tillnamnet är en senare historia.
Nå. Vore det inte roligare om kungligheterna även i dag kunde ha några skojiga tillnamn av det här slaget? Det tycks som om man slutade med dylikt kring Gustav Vasas tid, även om det har funnits vissa smeknamn eller öknamn på somliga kungligheter även sedan dess. Vi har exempelvis ”Gråkappan” som alternativnamn på Karl XI, och Karl XV kallades ”Kron-Kalle”. Och så har vi Målarprinsen (Eugen) och Motorprinsen (Bertil) och Sångarprinsen (Gustaf). Men de har ju inte riktigt samma karaktär och schvung som de där gamla medeltida namnen. Kanske får man i dag helt enkelt nöja sig med titel och ett helt vanligt men ändå lite ovanligt förnamn? Här är några förslag på prinsessnamn som bör ligga i tiden:
Pommeranzia
Chiliflakes
Sprudla
Emoji
Häntivecka
Fredagsmys
Lillasyster
Anna Anka
Marionette
Granola
Bubbel
Mozzarella
Spontan
Zumba
Morgonstund
Silverstina
Zlatania
Kofta
Blogga
Tasjkenta
Volvo Amazonia
Gurkmeja
Rhododendron
Picknick
Pralin
Wikipedia
Tombola
Valkyria
Mello
Loredana Berté
Eller varför inte allihop? Kungligheter ska ha många namn.
elbrundino 