Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Prinsessan Madeleine’

Så har Sverige fått en ny prinsessa och vi väntar alla med spänning på vilka namn tösen ska lystra till. Det gäller förstås att välja noga. Det bör vara namn som har kunglig klang och samtidigt känns lite moderna. Men de får inte vara kontroversiella. Alla minns väl vilket rabalder det blev när det kungjordes att prinsessan Estelle skulle heta Estelle? Visserligen var det mest Herman Lindqvist som stod för rabaldret, men ändå. ”Det låter som en nattklubbsdrottning” hävdade han. Men man vänjer sig. Och det där med nattklubbsdrottningen säger kanske mer om Herman Lindqvist än om någon annan.

Men medge att de kungliga figurerna hade roligare, mer fantasieggande namn förr. Namnen var kanske inte alltid självvalda – och inte alltid så smickrande – men ändå betydligt mer färgstarka än dagens titel plus förnamn-varianter. Så vitt jag kan bedöma så kan man dela in namnen i tre kategorier:

1. Tillnamn som säger något om kunglighetens gärningar. Här kan nämnas ett par svenska exempel: Magnus Ladulås, som ju fick sitt namn för att han satte lås på böndernas lador för att på så sätt förhindra att lokala stormän lade beslag på böndernas strävsamt skördade grödor. Och Margareta Fredkulla, prinsessan som fick sitt tillnamn för att hon ingick i en fredsöverenskommelse mellan Sverige och Norge 1101. Och varför inte slänga in Blot-Sven också? Vad han ägnade sig åt kan man lätt gissa. Ett danskt exempel är Erik Plogpenning, som lär ha infört en särskild plogskatt. Man kan väl här nämna även Valdemar Atterdag. Hans tillnamn har tolkats som ”Åter dag”, alltså att Danmarks tillvaro ljusnade under hans tid.

2. Tillnamn som på ett eller annat sätt beskriver kunglighetens personliga karaktärsdrag. I den här kategorin får man nog säga att fransmännen är oöverträffade. Några exempel: Robert den fromme, Filip den kärleksfulle, Ludvig den trätgirige och Karl den galne. Och i England återfinner vi Ethelred den villrådige. Vi ska väl ha ett svenskt exempel också: Emund Slemme. ”Slemme” betyder här ungefär ond eller obehaglig. Det finns också en hoper kungligheter som har kallats ”den helige” (Erik, Olof, Knut, Ludvig…) – och även de får väl sorteras in i den här kategorin. Ett gränsfall torde vara Ludvig XVI av Frankrike som har fått tillnamnet ”den siste”. Men det berodde ju på något som han själv inte riktigt kunde styra. Fast det gäller i och för sig även Karl den galne. Frågan är om han överhuvudtaget hör hemma i den här kategorin eller bör överföras till nästa. Ett gränsfall. Karl den enfaldige platsar också här. Roligt namn, eller hur? Men enfaldigheten tycks bero på en lite slö översättning någon gång för länge sedan. Det franska (eller latinska) tillnamnet simple (simplex) ska snarare tolkas som ”ärlig”. Fast det kan förvisso ibland vara enfaldigt att vara ärlig. Eller i alla fall vara tecken på naivitet.

3. Tillnamn som beskriver kunglighetens utseende eller annat som har med kroppen att göra. Man kan tycka att Karl den skallige är ett bra exempel, men här råder delade meningar om huruvida han verkligen var skallig eller om namnet är ironiskt menat. Det vill säga att han i själva verket var ovanligt hårig. Ingen tycks veta säkert. Han var för övrigt far till Ludvig den stammande, som också måste sorteras in i den här kategorin. Även Pippin den lille borde rimligen höra hit, men även här är det lite oklart vad namnet ”den lille” egentligen syftar på. Det behöver inte alls ha att göra med hans längd. Vi kanske får nöja oss med att konstatera att det är lite lustigt att han var far till Karl den store. Som förstås inte kallas så för att han var särskilt storväxt, utan av andra skäl. Lyckligtvis har vi i Sverige ett riktigt praktexempel på kategori 3, nämligen Erik Eriksson, kallad Läspe och halte. Han tycks verkligen ha både läspat och haltat, åtminstone enligt Erikskrönikan. Men själva tillnamnet är en senare historia.

Nå. Vore det inte roligare om kungligheterna även i dag kunde ha några skojiga tillnamn av det här slaget? Det tycks som om man slutade med dylikt kring Gustav Vasas tid, även om det har funnits vissa smeknamn eller öknamn på somliga kungligheter även sedan dess. Vi har exempelvis ”Gråkappan” som alternativnamn på Karl XI, och Karl XV kallades ”Kron-Kalle”. Och så har vi Målarprinsen (Eugen) och Motorprinsen (Bertil) och Sångarprinsen (Gustaf). Men de har ju inte riktigt samma karaktär och schvung som de där gamla medeltida namnen. Kanske får man i dag helt enkelt nöja sig med titel och ett helt vanligt men ändå lite ovanligt förnamn? Här är några förslag på prinsessnamn som bör ligga i tiden:

Pommeranzia
Chiliflakes
Sprudla
Emoji
Häntivecka
Fredagsmys
Lillasyster
Anna Anka
Marionette
Granola
Bubbel
Mozzarella
Spontan
Zumba
Morgonstund
Silverstina
Zlatania
Kofta
Blogga
Tasjkenta
Volvo Amazonia
Gurkmeja
Rhododendron
Picknick
Pralin
Wikipedia
Tombola
Valkyria
Mello
Loredana Berté

Eller varför inte allihop? Kungligheter ska ha många namn.

Annonser

Read Full Post »

Fredagen inleds som alltid med att Jean-Philippe och våra barn Juztitia och Neptunuz kommer och hämtar mig på kontoret på Sibyllegatan. Det har blivit något av en tradition och då känner vi alla att helgen har börjat. Vi låter Lamborghinin stå kvar i parkeringsgaraget medan vi till fots går för att göra några ärenden som förberedelse inför fredagsmyset.

Vi börjar med ett besök på André-Marie på Nybrogatan 12 för att köpa några härliga franska ostar att avnjuta efter lördagsmiddagen. Finaste Elvira låter oss som vanligt provsmaka några av de nyinkomna varianterna, bland annat en helt gudomlig Chaource Crétin från Berry och en ljuvlig Crottin d’Imbecille från Sancerre. Men vi fastnar för en krämig Brie de Meaux. Som vanligt.

Därefter fikar vi på Café Pretencieux på Birger Jarlsgatan 12 tillsammans med finaste Anastasia och hennes nye fästman som jag inte har lärt mig namnet på. Barnen får varsin mini-prinsesstårta medan jag och Jean-Philippe äter varsin utsökt macaron som handbakats av finaste finkonditorn Sebastian.

På vägen hem svänger vi förbi Le Pain l’Arse på Riddargatan 12 och hämtar upp maten som vi har beställt där. Vi lagar sällan mat hemma eftersom vi inte riktigt hinner med det, och dessutom vill vi ogärna slita på vårt nya Poggenpohl-kök. Men Le Pain l’Arse levererar alltid, så vad gör väl det? Prinsessan Madeleine har ätit där en gång. Efter middagen samlas hela familjen i hörnsoffan från Eilersen. Vi tänder doftljus från Tom Dixon och tittar på roliga Youtube-klipp tills alla kiknar av skratt. Sedan går vi och lägger oss.

Efter en lat lördagsmorgon klär vi oss för att som vanligt åka och äta brunch på Hôtel Confiture. De har en härlig getost- och drakfruktsomelett som riktigt smälter i strupen, men höjdpunkten är deras portvinsglacerade acaiskål med handskalade färska lingon. Finaste Jacqueline, Tofsan och Corinne är också där med sina respektive som jag inte riktigt minns namnen på. Vi vinkar förtjust åt varandra mellan rätterna.

Sedan går vi till NC och shoppar. Jean-Philippe och Neptunuz går till herr-avdelningen eftersom gossen behöver en ny blazer. Han växer så det knakar och behöver nya kläder stup i kvarten. Jag och lilla Juztitia går till damavdelningen för att titta på några matchande Michael Kors-handväskor. Det kan man aldrig få för många av. Hela familjen samlas i ljusgården på ett bestämt klockslag för att fika. Barnen får varsin semla medan vi vuxna bestämmer oss för varsin mini-éclaire. Två bord bort sitter Marie-Estelle som är AD på firman där jag jobbade tidigare. Jag låtsas inte se henne.

Sedan går vi till Saluhallen för att insupa atmosfären och köpa med oss en levande hummer. Eftersom vi är stamkunder hos skaldjursmänniskan så blir vi bjudna på varsitt glas champagne. Ja, inte barnen förstås, de får nöja sig med Perrier. Ingen av oss äter visserligen hummer, men hummer hör på något sätt till helgen. Vi brukar släppa ut den i badkaret och så får barnen leka med den tills de tröttnar. Sedan släpper vi ut den i Humlegården – eller Hummergården som vi så skämtsamt säger – eftersom vi är stora djurvänner. När vi går ut från Saluhallen ger jag som vanligt en liten sedel till den romska tiggaren utanför. Hon har så färggranna och fina kläder. En gång insåg jag lite för sent att det var Thomas Di Leva som stod där. LOL. Men han har det väl inte så fett han heller. Medan familjen väntar slinker jag in på Götblads Pappers- och Tidnings på Östermalmsgatan 12 och köper några magasin. I mitt yrke måste jag ju hålla mig à jour även på helgerna.

Eftersom vi sällan lagar mat själva så svänger vi förbi Chez Cannibale på Brahegatan 12 och plockar upp mat som vi har beställt. De har en fantastisk viltgryta på Loire-hare som riktigt smälter i strupen. Efter middagen poppar vi tillsammans popcorn på majs som vi själva importerar från Java för att vara säker på att den är eco friendly. Det är inte särskilt gott, men det är tanken som räknas. LOL. Vi är mycket miljömedvetna. Sedan samlas hela familjen i hörnsoffan, äter popcorn och tittar på de Youtube-klipp som vi missade i går. Vi skrattar så att vi kiknar och sedan går vi och lägger oss.

På söndagar går barnen på balett (Juztitia, förstås) respektive fäktning (Neptunuz). Jean-Philippe skjutsar dem till lektionerna och medan de är borta får jag egentid och yogar några timmar. Det gör gott för själen och jag behöver verkligen koppla av från all helgstress. Men jag längtar samtidigt efter familjen och blir lycklig när jag hör Lamborghinins trygga ljud utanför fönstret.

Vi gör en liten utflykt till Ekbrohovs värdshus och äter lunch där. Jean-Philippe känner källarmästaren så vi brukar alltid få det bästa bordet. Ibland är Tuttan von Ochsenschwanz där samtidigt. Vi brukar vinka till varandra eftersom vi känner varandra lite. Värdshuset har en underbar curubakompott som riktigt smälter i strupen. Ibland beställer jag två portioner av den. Ti-hi.

Jean-Philippe vill visa barnen hur det ser ut på landet, så vi gör en liten åktur på vägar som nog inte riktigt är avsedda för en Lamborghini, men det går lyckligtvis bra. Vi ser flera kossor och något som ser ut som en get (!). Jag visste inte att det fanns i Sverige. Inte Jean-Philippe heller.

Vi blir hungriga av att vara ute i naturen, så vi bestämmer oss för att åka in till civiliserade områden igen. Eftersom det är söndag så har vi planerat att äta på restaurang som omväxling. Vi väljer Zum Herzinfarkt och det tyska köket som en hyllning till min älsklingskusin i Dresden som fyller år i dag. De har en fantastisk Schlachtfestschnitzel mit Panzerkartoffeln som riktigt smälter i strupen. Till det delar Jean-Philippe och jag på en ekologisk, frisk och fruktig Riesling med inslag av päron, honung och sparris. Zum Herzinfarkt är ett mycket bra ställe för people watching.

Helgen har gått fort och vi har som vanligt inte hunnit med hälften av allt vi har planerat. Jag är trots det alldeles slut. Innan det är läggdags ringer jag till Justin och Zezilia och diskuterar några saker angående vår förestående semesterresa till Bali. Jag hinner också förbereda arbetsveckan och skicka några viktiga mejl. Jag längtar redan till nästa helg!

—————————————————————————-

Hej, det är själva blogginnehavaren som talar. Kändes ovanstående som viktig och intressant läsning? Varje lördag får jag tillsammans med min morgontidning ett så kallat weekendmagasin med glättat papper (eller ”glossigt”, som töntar kallar det). Titeln är SvD Perfect Guide. Perfekt för vem? Varje vecka avslutas detta magasin med en artikel med rubriken ”Min helg” där någon för mig helt okänd människa redogör för sin helg. Varför? Är det meningen att man ska bli imponerad? Avundsjuk? Inspirerad? Ovanstående text är – om någon inte förstod det – en parodi på dessa artiklar. Men egentligen gör de liksom det jobbet väldigt bra själva. Jag väljer i alla fall att skratta åt det.

Read Full Post »