Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Valdemar Atterdag’

Så har Sverige fått en ny prinsessa och vi väntar alla med spänning på vilka namn tösen ska lystra till. Det gäller förstås att välja noga. Det bör vara namn som har kunglig klang och samtidigt känns lite moderna. Men de får inte vara kontroversiella. Alla minns väl vilket rabalder det blev när det kungjordes att prinsessan Estelle skulle heta Estelle? Visserligen var det mest Herman Lindqvist som stod för rabaldret, men ändå. ”Det låter som en nattklubbsdrottning” hävdade han. Men man vänjer sig. Och det där med nattklubbsdrottningen säger kanske mer om Herman Lindqvist än om någon annan.

Men medge att de kungliga figurerna hade roligare, mer fantasieggande namn förr. Namnen var kanske inte alltid självvalda – och inte alltid så smickrande – men ändå betydligt mer färgstarka än dagens titel plus förnamn-varianter. Så vitt jag kan bedöma så kan man dela in namnen i tre kategorier:

1. Tillnamn som säger något om kunglighetens gärningar. Här kan nämnas ett par svenska exempel: Magnus Ladulås, som ju fick sitt namn för att han satte lås på böndernas lador för att på så sätt förhindra att lokala stormän lade beslag på böndernas strävsamt skördade grödor. Och Margareta Fredkulla, prinsessan som fick sitt tillnamn för att hon ingick i en fredsöverenskommelse mellan Sverige och Norge 1101. Och varför inte slänga in Blot-Sven också? Vad han ägnade sig åt kan man lätt gissa. Ett danskt exempel är Erik Plogpenning, som lär ha infört en särskild plogskatt. Man kan väl här nämna även Valdemar Atterdag. Hans tillnamn har tolkats som ”Åter dag”, alltså att Danmarks tillvaro ljusnade under hans tid.

2. Tillnamn som på ett eller annat sätt beskriver kunglighetens personliga karaktärsdrag. I den här kategorin får man nog säga att fransmännen är oöverträffade. Några exempel: Robert den fromme, Filip den kärleksfulle, Ludvig den trätgirige och Karl den galne. Och i England återfinner vi Ethelred den villrådige. Vi ska väl ha ett svenskt exempel också: Emund Slemme. ”Slemme” betyder här ungefär ond eller obehaglig. Det finns också en hoper kungligheter som har kallats ”den helige” (Erik, Olof, Knut, Ludvig…) – och även de får väl sorteras in i den här kategorin. Ett gränsfall torde vara Ludvig XVI av Frankrike som har fått tillnamnet ”den siste”. Men det berodde ju på något som han själv inte riktigt kunde styra. Fast det gäller i och för sig även Karl den galne. Frågan är om han överhuvudtaget hör hemma i den här kategorin eller bör överföras till nästa. Ett gränsfall. Karl den enfaldige platsar också här. Roligt namn, eller hur? Men enfaldigheten tycks bero på en lite slö översättning någon gång för länge sedan. Det franska (eller latinska) tillnamnet simple (simplex) ska snarare tolkas som ”ärlig”. Fast det kan förvisso ibland vara enfaldigt att vara ärlig. Eller i alla fall vara tecken på naivitet.

3. Tillnamn som beskriver kunglighetens utseende eller annat som har med kroppen att göra. Man kan tycka att Karl den skallige är ett bra exempel, men här råder delade meningar om huruvida han verkligen var skallig eller om namnet är ironiskt menat. Det vill säga att han i själva verket var ovanligt hårig. Ingen tycks veta säkert. Han var för övrigt far till Ludvig den stammande, som också måste sorteras in i den här kategorin. Även Pippin den lille borde rimligen höra hit, men även här är det lite oklart vad namnet ”den lille” egentligen syftar på. Det behöver inte alls ha att göra med hans längd. Vi kanske får nöja oss med att konstatera att det är lite lustigt att han var far till Karl den store. Som förstås inte kallas så för att han var särskilt storväxt, utan av andra skäl. Lyckligtvis har vi i Sverige ett riktigt praktexempel på kategori 3, nämligen Erik Eriksson, kallad Läspe och halte. Han tycks verkligen ha både läspat och haltat, åtminstone enligt Erikskrönikan. Men själva tillnamnet är en senare historia.

Nå. Vore det inte roligare om kungligheterna även i dag kunde ha några skojiga tillnamn av det här slaget? Det tycks som om man slutade med dylikt kring Gustav Vasas tid, även om det har funnits vissa smeknamn eller öknamn på somliga kungligheter även sedan dess. Vi har exempelvis ”Gråkappan” som alternativnamn på Karl XI, och Karl XV kallades ”Kron-Kalle”. Och så har vi Målarprinsen (Eugen) och Motorprinsen (Bertil) och Sångarprinsen (Gustaf). Men de har ju inte riktigt samma karaktär och schvung som de där gamla medeltida namnen. Kanske får man i dag helt enkelt nöja sig med titel och ett helt vanligt men ändå lite ovanligt förnamn? Här är några förslag på prinsessnamn som bör ligga i tiden:

Pommeranzia
Chiliflakes
Sprudla
Emoji
Häntivecka
Fredagsmys
Lillasyster
Anna Anka
Marionette
Granola
Bubbel
Mozzarella
Spontan
Zumba
Morgonstund
Silverstina
Zlatania
Kofta
Blogga
Tasjkenta
Volvo Amazonia
Gurkmeja
Rhododendron
Picknick
Pralin
Wikipedia
Tombola
Valkyria
Mello
Loredana Berté

Eller varför inte allihop? Kungligheter ska ha många namn.

Read Full Post »

Gotland. Denna märkliga ö med dess raukar, konstiga ord, bristande variation på ortnamn och märkliga flora och fauna. Denna sagoö så full av mytiska gestalter som Tjelvar, Gunnfjaun, Graip och Babben Larsson. Var ska man börja? Kanske i norr på Fårö, som märkligt nog heter Fårö trots att ”får” på Gotland heter ”lamb”? Eller kanske i söder vid Hoburgen? Eller kanske ungefär i mitten, i Roma, som inte ska förväxlas med samma ort i Italien och ej heller uppfattas som en uppmaning att utstöta ett koliknande läte? Kanske på gården Sigvalde som ligger lite varstans? Nå, det spelar kanske ingen roll var man börjar. Alla märkvärdigheter formligen rasar över en ändå. Det gäller inte minst den tidigare nämnda floran och faunan.

Svartsynt snyltgök

Svartsynt snyltgök

Det dröjer till exempel inte alls särskilt länge innan man träffar på svartsynt snyltgök, som står och bugar djupt vid dikeskanten, likt en nordkorean inför Kim Jong-un. Dess oerhörda vanlighet ska inte likställas med avsaknad av märkvärdighet, ty redan vid den tid då Carl von Linné genomförde sin Gotländska resa 1741 insåg han växtens speciella egenskaper. Om man kokar kronbladen tillsammans, upptäckte han, med cirka två gram saffran så smakar de nära nog exakt som en god marmelad. Överdådig konsumtion kan dock leda till en egenartad megalomani som har visat sig vara svårbotad om man därvid försöker. Kanske gör sig växten helt enkelt bäst där den står, ty ganska vacker är den.

Vettskrämd skamrodnad

Vettskrämd skamrodnad

I socknen Stånga vid gården Sigvalde någon kilometer nordväst om kyrkan, hittar man en betydligt rarare växt. På denna sköna plats finns förvisso den lilla vettskrämd skamrodnad i ganska stor mängd, men i gengäld finns den bara i just detta mycket begränsade område. I hela världen alltså, typ. Den ger alltså ett oansenligt intryck, men skenet bedrar sannerligen. Faktum är att den är gotlandsrussets enda naturliga fiende och kan sluka ett russ snabbare än One Direction säljer ut Friends Arena i Solna. Fullständigt obegripligt, om ni frågar mig som har sett den men inte dem. Stånga är annars mest känt för de så kallade Stångaspelen, där man kan tävla i spännande idrotter som herre pa stangg, spark’ bleistre, dräg’ hank, spark’ rövkrok, täm’ stäut och kast’ isblåsa’ i draugskåpe’, samt prova på gamla fina tävlingsgrenar som varpa, pärk, snork och knark. Den som vinner får dricka sin egen vikt i så kallad dricku, som kallas dricke om månen står i ny och det är en veckodag som innehåller bokstaven d. Åtminstone i trakten av Sigvalde.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

Men allt är inte flora. På Gotland finns också en fauna som ibland överraskar, men oftast inte. Värst är det kanske vid Sigvalde träsk i närheten av gården Sigvalde i Ethelhems socken. (Här är det på sin plats att reda ut vissa språkliga begrepp. På gotländska betyder ”träsk” ”sjö”. När gotlänningar talar om ”sjön” så menar de ”havet”. ”Hav” betyder ”sork”. ”Sork” betyder däremot ”pojke”. Det är därför inte konstigt att det ofta uppstår våldsamma missförstånd – vilket lär vara förklaringen till att Gotland är en ö och att Valdemar Atterdag brandskattade Visby 1361. Det gjorde han så framgångsrikt att han namngav en ICA-butik på den plats där hans enligt legenden häst dog ihjäl av överbetning i början av augusti samma år. Det var för övrigt just här som nationalskalden Tomas Ledins snabbköpskassörska arbetade när hon inte gjorde värre saker.) Men det var en parentes. Det jag skulle komma fram till var den egenartade biotop som alltså heter Sigvalde träsk. Många av de fiskar som simmar här behöver aldrig ge sig upp på land och är därför svårfångade på bild, men även annars.

Halvgalen smörstekel

Halvgalen smörstekel

Ett väsen som dock trivs i trakterna kring Sigvalde träsk och som låter sig avporträtteras ibland är halvgalen smörstekel, så kallad på grund av att den småfräser likt osaltat smör i en varm stekpanna när man lägger den däri. Men det gäller bara när den är uppretad, vilket den förvisso för det mesta är. Och det kan man ju oss emellan förstå till hundra procent. Vi ser här hur smörstekeln passar på att besöka en vackert blå folkpartistblomma för att förhandla om årets skörd av nektar. Om förhandlingen strandar uppstår irritation med påföljande småfräsning och halvgalenskap. Det vill man ogärna uppleva, vilket inte förhindrar att det är ett djupt fascinerande skådespel.

Vanartig trätukan

Vanartig trätukan

Om man har en näst intill vådlig tur gränsande till skicklighet så kan man vid Sigvalde också möjligen få syn på en av de raraste fåglarna i vårt avlånga land. Och med ”rar” menar jag i ordets alla bemärkelser. Den är nämligen mycket sällsynt men också oerhört god till sitt väsen. Och med ”god” menar jag i ordets alla bemärkelser, särskilt marinerad i en blandning av ramslöksolja och konjak och därpå helstekt. (Glöm inte ditt salt och din peppar.) Vilken fågel talar jag om? Jo, naturligtvis vanartig trätukan, världsmästaren i kamouflage (VM i Slite 2013). Handen på hjärnan, vem skulle tro att grenen på bilden i själva verket är en fågel? Imponerande är blott förnamnet.

Nu är det förstås lätt att tro att allting med Gotland är unikt och märkvärdigt. Så är naturligtvis inte fallet. En gång om året invaderas till exempel Visby av helt vanliga och ouppfostrade stockholmare, under den kanske något märkligt bekallade Stockholmsveckan. Då förvandlas hela staden till Stureplan, vilket möjligen kan vara förklaringen till namnet. De bofasta ryser, men passar samtidigt på att tjäna grova pengar, tills ungdomarna som genom ett trollslag försvinner till Saint Tropez – även kallat Troppan. Det gäller att fördela lidandet någorlunda geografiskt jämnt. En annan vecka dyker den helt vanliga så kallade politikereliten upp och bräker i en lek som heter Almedalsveckan. Inte heller det är särskilt märkvärdigt eller unikt. En tredje vecka dyker horder av människor upp utklädda i hosor och ringbrynjor och munkkåpor. De äter lambskalle och tittar på människor som jonglerar med eld i en lek som heter Medeltidsveckan. Märkvärdigt och unikt? Inte särskilt.

Vanlig ko

Vanlig ko

Många är kanske lite rädda för att besöka Gotland just därför att så mycket är främmande och obegripligt. Men man behöver alltså inte vara rädd. Som svensk blir man för det mesta någorlunda väl bemött, vattnet går att dricka och det är inga större problem att hitta mat som man känner igen – om man bara lyckas gräva sig förbi alla lambskallar och ugnstrull och torskboddar. (Tänk dock på att det bara finns ett enda McDonald’s på hela ön. Eller ”öjn” som gotlänningarna envisas med att säga.) Allting är inte annorlunda på Gotland, vad de än vill få oss att tro. Här ovan ser vi till exempel en helt vanlig lipande ko.

 

 

Read Full Post »