Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gäss’

GåstantenPå min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.

Problemet med att ha bilder på sin vardagsrumsvägg är att det finns ett slags paradox i det. Man sätter upp dem för att man ska titta på dem, men så glömmer man att titta på dem därför att man vänjer sig. De blir liksom bara en del av en meningslös inredning. Som en platt-TV som aldrig är påslagen. Nu är jag dock en människa som tycker om att titta på bilder och jag törs nog därför påstå att just mina vardagsrumsbilder är ganska betittade och begrundade, i synnerhet den som jag nu tjatar om. Den sitter till höger om dörröppningen som leder ut till hallen och passeras därför ofta.

Jag har själv tagit den där bilden med min kamera. Jag har själv skrivit ut den på min lite för dyra fotoskrivare. Jag har själv ramat in den och hängt upp den på väggen. Inget av det krävde någon större arbetsinsats. Inte heller särskilt mycket tid. Men det kan ju bli bra ändå. Kanske inte kvalitetsmässigt bra. Kanske inte tekniskt bra. Det kanske inte är en bra komposition. Det får andra uttala sig om. Men det känns som om det finns en berättelse i bilden – och det är bra. Frågan är bara vilken berättelsen är.

Bilden är tagen i en by i Rumänien. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut, särskilt i mörker. Det är lätt att inbilla sig att byarna bara består av en genomfartsgata med trädgårdsförsedda låga hus på båda sidorna. I själva verket finns det också smala tvärgator som leder till andra hus i åtminstone ett par led. Byarna är alltså större än man tror, men ändå små. Där finns oftast en liten affär – och en regummeringsverkstad. Ibland finns det också ett matställe eller ett kafé. Kanske räcker det så. Kanske behövs det inte mer.

Byarna må se ganska enahanda och tråkiga ut, men de som bor här har det förmodligen ganska bra. Jag tror att jorden på slätten mellan Bukarest och Donau är bördig. Jag tror att bönderna här klarar sig fint, åtminstone jämfört med många andra i Rumänien. Det är i en sådan by som bilden är tagen klockan halv nio på morgonen den artonde juli 2012. Datumet och klockslaget saknar antagligen relevans, men man vet aldrig. Det beror på vilken historia man vill berätta.

På byvägarna på slätten mellan Bukarest och Donau får man ibland krypköra med bilen på grund av att det dyker upp häst- eller åsnedragna kärror. Ibland är dessa kärror överfulla av hö eller meloner. Ibland får man väja för lösspringande hundar. Och det kan hända att man får stanna för att låta några godmodiga gäss passera. De skulle kunna tillhöra en turistgrupp eller kanske vara en flock pensionärer som är ute på sin onsdagspromenad (ty bilden är tagen en onsdag), om det inte hade varit för kvinnan med käppen.

Kvinnan med käppen spelar en något oklar roll i sammanhanget. Hon går efter gässen och tycks driva på dem, som om de ska till någon särskild plats. Men det kan lika gärna vara så att hon bara vill bli av med dem. Hon ser lite bister ut. Jag vet inte om det hon har på sig kallas för en klänning eller något annat. Den har knäppning på framsidan och är kanske mera som en rock. Men den är nog av ganska god kvalitet och har ett mönster som liknar något som jag minns från min barndoms 1970-tal. Kanske hade min farmor något liknande? På fötterna har hon skor eller kanske tofflor som är öppna i tån. De ser lite slitna ut, men är säkert bekväma. Håret täcks delvis av en sjalett.

Hon ser som sagt lite bister ut. Men när hon just ska till att passera bilen spricker hon upp i ett leende som avslöjar ett par guldtänder. Hon pekar på gässen och berättar skrattande något som vi naturligtvis inte begriper. Rumänska är inget lätt språk när man inte talar rumänska. Vi gör någon form av gest för att klargöra att vi ingenting begriper, vilket hon omedelbart begriper. Vi människor har förunderligt lätt för att göra oss förstådda utan att tala varandras språk. Hon skakar på huvudet och skrattar, men inte åt oss, utan åt den dråpliga gåshistorien. Tror jag i alla fall.

Vad hade gässen gjort? Var hade de varit? Vart var de på väg? Det kommer jag med största sannolikhet aldrig att få veta. Lever kvinnan med guldtänderna fortfarande? Minns hon i så fall gåsincidenten? Även om svaren på båda frågorna skulle vara ja, så minns jag inte vad byn hette. Och jag skulle inte känna igen den. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut.

 

Read Full Post »