Gondoljärerna lägger upp en strategi.
Venedig. En sådan egendomlig stad det är. Så overkligt det känns att för första gången beträda hennes mark, eller kanske snarare vatten. Det har varit som om Venedig egentligen bara har funnits i fantasin, som en kuliss byggd för att användas i filmer och som motiv för oräkneliga mer eller mindre begåvat utförda konstverk. Men där ligger hon faktiskt, som en lustig blandning av saga och verklighet. De absurda gondolerna visar sig faktiskt existera – och det i mängd. Ibland uppstår formliga köer i de trånga kanalerna. Men under fyra dagar hörs ”O Sole Mio” ljuda genom luften blott en enda gång, vilket kanske är lika bra. Ett tag hade man på förslag att förbjuda den sången, eftersom man menade att den befäste klichébilden av Venedig och hennes gondoljärer. Men bara den vansinnige förbjuder sånger. Då kan man lika gärna förbjuda gondoljärerna och deras flytetyg. Och kanske fylla igen kanalerna.
Hon väcker frågor, Venedig. Hur kan en stad byggd på vattnet fungera så väl? Hur skulle staden se ut om alla turister plötsligt försvann? Och var är alla venetianare? Det visar sig att ca 60 000 personer är bofasta i den egentliga staden. Om man jämför antalet bofasta med tillströmningen av turister som 2007 beräknades till 50 000 per dag så förstår man att venetianarna knappt syns. Frågan är förresten hur många av invånarna som egentligen är venetianare eller ens italienare. Det är nämligen så att många utländska, välbärgade medborgare köper hus i staden (förvisso utan att egentligen bosätta sig där) och därmed drivs priserna upp så mycket att invånarna tvingas flytta. Allt det här bidrar till Venedigs absurda karaktär – det är liksom en stad som existerar för turisterna och på deras villkor. Som ett oerhört vackert Disneyland, men med långt större äkthetskänsla eftersom det är en stad som växt fram organiskt under mycket lång tid. En genuint historisk stad.
En förmodat äkta venetianare.
Trots den enorma mängden turister kan jag inte påstå att staden känns som en turistfälla. Jo, i den meningen att det är dyrt. Och i den meningen att allt kanske inte håller högsta kvalitet. Men det som brukar känneteckna en turistfälla, mängder av souvenirbutiker och stånd med diverse krimskrams, lyser nära nog helt med sin frånvaro. Eller också valde jag att inte se dem. Kanske förblindades jag av stadens skönhet och atmosfär. Kanske vistades jag på helt fel ställen. Men visst kan man ana en viss likriktning när det gäller restaurangmaten. Man får leta en god stund för att hitta något ställe som serverar något annat än standardmaten, det som en utländsk besökare förmodligen förväntar sig att man äter i Italien. Det är till exempel mycket dumt att sätta sig på restaurang Al Buso invid Rialtobron och tro att maten ska vara bra (Ja, detta är alltså ämnat som en varning!). Nej, man får vika av från turiststråken för att hitta något lite mer spännande. Allra helst ska man nog leta upp ställen som de bofasta går till. Problemet är bara att hitta dit. Jag har nämligen en känsla av att de inte är så intresserade av att ge tips som leder till att ännu en oas förloras till turisterna.
Cementblandarbilbåten.
För det här med turismen är naturligtvis ett tveeggat svärd. Å ena sidan lever man i princip på horderna av besökare. Å andra sidan sliter invasionen rent fysiskt enormt mycket på staden. Alla vaporetti och taxibåtar som ständigt åker fram och tillbaka med sina turistlaster skapar svallvågor som skadar husen. Säkerligen tär det ständiga myllret också på invånarnas psyken. Det kan illustreras av en specifik händelse: En kväll kom regnet. Inte ett stilla regn, utan snarare av den rejäla typen. De som saknade paraply valde då förstås att ta vaporetton snarare än att promenera, vilket ledde till stor trängsel. En ung kvinna med barnvagn stod lite för långt bak och lyckades därmed inte komma ombord. Grindarna stängdes. Och det var då utbrottet kom. Jag kan inte italienska, men av det hon vrålade förstod jag åtminstone att barnet i barnvagnen var tre månader gammalt och att kvinnan uttryckte någon bitter åsikt om turister. Av pur förskräckelse över mammans utbrott började dessutom hennes något äldre barn gallskrika. Visst, det var säkert synd om henne. Men cynikern i mig undrar vad hon gjorde ute med två små barn kvart i elva på kvällen. Och dessutom är det sällan en god idé att bita den hand som föder en. Är jag elak nu? Samtidigt förstår jag att det byggs upp en irritation som då och då leder till utbrott av det här slaget.
Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.
Vad gör man då om man tröttnar på att trängas? Jo, man kan åka på utflykt till någon av de andra öarna som ligger på lite lagom avstånd från själva Venedig, till exempel Burano och Torcello. Den första ön kännetecknas av hus med mycket färggranna fasader och en kraftigt lutande kampanil som någon en vacker dag förmodligen kommer att få i huvudet. På Torcello hittar man en katedral som grundades på 600-talet och som har fantastiskt vackra mosaiker. Båda öarna är sevärda, men om man tror att man ska slippa trängas med en massa folk där så misstar man sig. De som väljer att tillbringa mer än två tre dagar i Venedig tycks i allmänhet också passa på att göra utflykter till de andra öarna. Lido kan man också ta en tur till, i synnerhet om man blir sugen på att bada. Annars är den långsträckta ön mest intressant att åka ifrån in mot Venedig. När man närmar sig staden så får man nämligen med lite fantasi samma intryck som när man närmar sig Skeppsbron i Stockholm från sjösidan – och plötsligt framstår den där trötta beskrivningen av Stockholm som ”Nordens Venedig” som en gnutta riktig. I övrigt går ju städerna faktiskt inte att jämföra.
Kanske låter jag negativ när jag skriver om Venedig. Missförstå mig rätt. Det är en fantastisk stad. Häpnadsväckande vacker. Det finns massor av saker att titta på. Få saker är så avslappnande som att sitta på ett torg invid en kanal och en kampanil med ett glas prosecco i näven och titta på folk. Jag kommer alldeles säkert att åka dit igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här med turismen och vad den innebär för denna unika stads överlevnad. Vi pumpar in pengar – men vi orsakar också skador som är svåra att reparera. Ett tveeggat svärd, som sagt. Men vad ska man göra? Turismen är som ett monster som inte låter sig stoppas.
elbrundino 