Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘turister’

När jag först flyttade till Stockholm och Årsta så bosatte jag mig i en lägenhet som hade sin originalytterdörr kvar. Även om jag tycker om originalinredningar så var den där dörren något av ett bekymmer eftersom den släppte in väldigt mycket ljud utifrån trapphallen och även faktiskt från lägenheten mittemot. Inte vet jag om de som bodde där tyckte om att stå och gaffla med varandra i hallen titt som tätt, men det var så det lät. Och då vill jag poängtera att jag inte precis stod med örat mot min dörr och tjuvlyssnade. Det hördes ändå. Värst var dock kanske att huset bland annat beboddes av en äldre herre som vid såväl in- som utpassering genom porten alltid kontrollerade att dörren gick i lås. Detta gjorde han genom att rycka i dörren. Och det räckte inte med en gång. Tre gånger var vad som krävdes. Ryck-ryck-ryck. Det där ljudet fortplantades mycket effektivt genom trapphallen och in i lägenheten, så till slut fick jag nog och hade ett mycket allvarligt samtal med honom. Nej, det hade jag naturligtvis inte, ty jag är dels svensk och dels konflikträdd. Jag beställde i stället en säkerhetsdörr för 16 000, vilket löste alla problem.

Men varför ryckte han ritualmässigt tre gånger i dörren? Tja, gör vi inte sådana där saker lite till mans (och kvinns)? Vi har någon gång lärt oss eller fått för oss att man ska göra något på ett visst sätt – och så fastnar det och vi kommer inte ur det. Om vi nu ens kommer till insikt om att beteendet är lite märkligt, vilket inte alls är säkert.  Det sitter liksom i ryggmärgen och ses som något fullständigt naturligt. Det är ju heller inte säkert att det är ett beteende som är så störande för andra att man måste ändra på det. Men det kan vara det.

Ibland har man helt enkelt lärt sig fel. Ett exempel på det är det här med att italienare minsann äter spagetti med sked och gaffel. Det berättade någon för mig i min ungdom, och eftersom jag ju vill verka världsvan (även om jag inte är det) så anammade jag det. Men si! Sedan dess har jag fått veta att det där är helt galet. I det fallet rör det sig alltså om en myt. (Förvisso lär man på åtminstone vissa ställen i Italien få en sked till pastan, men det tycks mest vara en eftergift till de obildade turisterna. De äter ju tydligen gärna med sked.)

Jag frågade en vän om han kunde komma på något annat kvardröjande beteende som inte fyller någon funktion eller bygger på en myt. Han erinrade sig från sin ungdom att den som mer eller mindre i lönndom ägnade sig åt att dricka folköl gärna förvarade burkarna dolda i fickorna på väg till platsen där innehållet skulle inmundigas. Vi vet alla vad som kan hända om man öppnar en burk som har skumpat omkring i en ficka eller kanske en väska ett litet tag. Det dyrbara innehållet kan få för sig att spruta ut. Då fanns det ett trick, nämligen att knacka mot överdelen på burken några gånger innan man öppnade den. På något sätt inbillade man sig då att det där olycksaliga sprutandet inte skulle inträffa. Och det där kan man faktiskt se folk göra ibland.

Ännu ett exempel är väl för övrigt när spekulanter på begagnade bilar sparkar på däcken. Är det inte något som de flesta gör utan att ha en aning om varför? Man har sett andra göra det, och således ska man göra det. Jag drar mig också till minnes den period då jag ägde en sådan där gammal hederlig telefonsvarare. Då hände det ibland att människor som talade in meddelanden inledde med att tala om vem det var som ringde, vilket är fullt naturligt, men också avslutade meddelandet genom att säga sitt namn igen. Som om man under meddelandets gång liksom skulle ha glömt bort vem det var som pratade. Kanske gjorde man så i telefonsvararens barndom – trots att det är ett ganska befängt beteende.

En annan variant är att någon mentor i exempelvis ett yrke har sagt att man ska göra någonting på ett visst sätt, och så har man av ren respekt eller bristande förmåga till eget tänkande förutsatt att det är den enda giltiga metoden. Jag råkade ut för det på en tidigare arbetsplats där en människa alltid sorterade fakturor enligt ett visst förfarande, för annars skulle det bli ”fel”. Det hade hon lärt sig. Hon blev därför alldeles häpen när hon insåg att jag gjorde precis tvärtom, vilket åtminstone jag ansåg gick fortare, och slutresultatet ändå blev detsamma. Jag har även vid något tillfälle blivit åthutad för att jag arbetade med en potatisskalare åt ”fel” håll. Den klagande tvingades förvisso tillstå att resultatet blev detsamma, men på något sätt var det ändå helt omöjligt att tänka sig att någon kunde göra på ett annat sätt än det ”rätta”.

Ibland kan det också handla om ett beteende som någon gång i tiden har haft en viss relevans, men som så småningom har förlorat sin betydelse. Det kan röra sig om etikettsregler som har luckrats upp, men även mer praktiska saker. Jag tänker särskilt på något som jag studsade till över på en sushirestaurang. En kollega började plötsligt gnida ätpinnarna mot varandra med frenetiska rörelser och förklarade att det var för att göra pinnarna stickfria. Man vill ju inte ha träflisor i munnen när man äter. Hon hade uppenbarligen lärt sig det där någonstans utomlands och ansåg att man därför måste göra så. Jag misstänker dock att ätpinnarna i Sverige är av så god kvalitet att det där inte är något som man behöver ägna sig åt. Dessutom undrar jag lite varför man ska ägna flera minuter åt att göra hela ätpinnen flisfri när man rimligtvis bara stoppar en mycket liten del av pinnen i munnen. För bara någon vecka sedan såg jag två franska kvinnor på en annan sushirestaurang. Även de ägnade sig åt att göra ätpinnarna stickfria, men genom att liksom rulla dem mot varandra. De verkade inte fästa någon som helst uppmärksamhet vid att pinnarna var av plast.

Den här typen av invanda beteenden som inte fyller någon egentlig funktion, eller som av utföraren betraktas som det enda sättet att göra saker på, är på något egendomligt sätt både irriterande och djupt fascinerande. Samtidigt som man kan bli galen på dem, när man väl har börjat irritera sig, så är de liksom en del av den enskilda människans personlighet och därmed lite charmiga. De sätter även igång fantasin på så sätt att man börjar undra var beteendet kommer ifrån. Men det finns ju gränser för vad man står ut med. Och nu undrar jag om den eventuella läsaren av ovanstående har något liknande beteende som vederbörande irriterar sig på. Jag vill gärna ha exempel.

Read Full Post »

Så sitter jag där igen på ett av Kulturhusets kaféer, högst upp på takterrassen med en kopp kaffe och en bok. Boken är mest ett alibi. Mina parabolliknande tjuvlyssnaröron är förstås på helspänn. Men det är antingen för sent på dagen eller för varmt, för det är knappt några människor alls på plats. Det är på sätt och vis tur, för då kan jag kapa åt mig ett av de tre bord som för tillfället befinner sig i skugga. Bordet intill är för ögonblicket ledigt, men det dröjer inte särskilt länge förrän ett par i sextioårsåldern hittar dit. Jag vill inte stirra på dem, ty jag har trots allt någon sorts skam i kroppen, men jag noterar att mannen har en flaska öl i näven och kvinnan ett glas vitt vin.

Jag måste erkänna att jag först inte lyssnar särskilt noga på dem heller, jag sitter i andra tankar. Men kvinnan är i alla fall den som håller låda, medan mannen mest sitter och hummar. Då och då avbryter han dock för att med viss bestämdhet uttrycka sin mening. Han verkar så där inget-trams-saklig som män i den åldern ofta är. En sån där som inte förstår att rutiga shorts och rutig skjorta inte är någon bra kombination. Hon är mera vitt-vin-i-värmen-på-terrassen-slirig. Talar lite släpigt, som en söderkis.

Men så händer det. Mannen går in för att uppsöka en toalett och kvinnan blir tydligen genast sällskapssjuk. Nej, hon ger sig lyckligtvis inte på mig, som ändock sitter närmast. Kanske tycker hon att jag ser för osocial ut. Hon lägger i stället märke till att ett par i kanske trettioårsåldern kommer ut på terrassen. De har två ganska små barn med sig, en tjej och en kille. Det är uppenbart att de inte vill sitta i den ganska obarmhärtigt gassande solen och är nära att gå in igen. ”Hallåååå!” ropar kvinnan. Familjen förstår inte att det är de som anropas. ”Hallååå! Ni kan sitta hääär. Vi ska strax gååå.” Mannen i familjen kommer fram. ”Ska ni strax gå? Jättebra, vi vill gärna sitta i skuggan.” ”Ja, vi ska strax gååå. Min man är på toaletten, sen ska vi gååå.”

Den lille sonen i familjen, iklädd blågul fotbollströja, åbäkar sig en aning och kutar runt mellan borden. ”Oj, vilken energiiii” säger kvinnan beundrande. ”Jo, han är sån. Men ibland kan han sitta väldigt stilla och tyst också” meddelar pappan på pappors vis. ”Ja, jag har jobbat många år på daaagis, så jag tycker om såna där” säger hon med en nick mot pojken. ”Såna där?” tänker jag. Och sen tänker jag: ”Det är tur att jag inte är en sån som blir upprörd när folk säger dagis i stället för förskola.” För vem orkar bli upprörd i den här värmen?

Kvinnan förefaller mycket nöjd med att ha fått någon att prata med. Resten av familjen har gått in för att se vad som finns att äta. Pojken och pappan dröjer sig kvar medan kvinnan förhör sig om pojkens namn. Hon tycks bli lite förvånad när han kungör att han heter David, lite som om hon förväntar sig att han ska heta Muhammed eller Tamir. Gossen är nämligen mörkhyad. ”Själv heter jag Ann-Katarin. Men de kallar mig Anki.” Gossen tittar på henne och säger: ”Jag vet.” Sedan fäster han uppmärksamheten på Ann-Katarins askfat. ”Ja, jag röker” säger hon. ”Det är dumt av mig. Det är dumt att röka.” Gossen tittar på henne igen och säger: ”Jag vet.” David är uppenbarligen en kunnig gosse.

Nå. Pappan frågar så om han kan ställa familjens kasse vid bordet medan han och David också går in och beställer mat. Jodå, det går bra. Kvinnan tänker sitta kvar tills mannen kommer tillbaka från toaletten – och då är säkert den lilla familjen tillbaka. Tystnaden lägrar sig över bordet bredvid mitt för några minuter. Jag kommer på mig själv med att undra om Ann-Katarin tycker att det är lite jobbigt att vara tyst. Elakt, jag vet, men sån är jag.

Så kommer pappan ut på terrassen igen. Ensam. Han stegar fram och lyfter upp den kvarlämnade kassen och meddelar att familjen tänker uppsöka ett annat näringsställe. Ann-Katarin verkar nästan befinna sig i chocktillstånd över beskedet. ”Vaaa?” säger hon. Och precis innan pappan ska försvinna in i husets innanmäte så ropar hon: ”Hallååå! Är ni turister eller?” ”Nej, vi bor här i stan.” ”Jahaaa, för vi är turister. Från Gääävle.” Så fick hon det sagt. För att vara artig tar pappan några kliv tillbaka och upplyser Ann-Katarin om att det finns mycket att se i Stockholm. ”Åk till Globen” föreslår han. ”Man kan åka upp utanpå och få en fantastisk utsikt över hela stan.” Gävlekvinnan låter mycket skeptisk när hon säger: ”Gloooben? Vad då? Jag har redan varit i Globen en gång. Vet du vad jag såååg?” Pappan är nu precis på väg att lämna terrassen igen. ”Vet du vad jag såååg?!” Det vet inte pappan. ”Phil Collins!” Pappan ser ut som om han inte riktigt vet vart han ska ta vägen, men säger ett käckt ”hej då” innan han försvinner.

Strax därefter kommer Ann-Katarins man tillbaka från toaletten. Han har tydligen tagit omvägen kring baren också, för han har en ny ölflaska med sig. Han hinner knappt sätta sig förrän hustrun på ett lite gnälligt men ändå upprymt sätt börjar redogöra i detalj för precis allt spännande som hänt sedan han gick på toaletten. Det är väldigt uppenbart att hon är lite stött över att familjen gick därifrån. ”Jag sa ju till dem att vi strax skulle gå och då kunde de ta vårt bord.” 40 minuter senare satt paret fortfarande kvar. Medan jag gick med min kaffebricka till diskvagnen slog det mig att ”strax” antagligen betyder helt skilda saker i Stockholm och i Gävle.

 

Read Full Post »

Gondoljärerna lägger upp en strategi.

Gondoljärerna lägger upp en strategi.

Venedig. En sådan egendomlig stad det är. Så overkligt det känns att för första gången beträda hennes mark, eller kanske snarare vatten.  Det har varit som om Venedig egentligen bara har funnits i fantasin, som en kuliss byggd för att användas i filmer och som motiv för oräkneliga mer eller mindre begåvat utförda konstverk. Men där ligger hon faktiskt, som en lustig blandning av saga och verklighet. De absurda gondolerna visar sig faktiskt existera – och det i mängd. Ibland uppstår formliga köer i de trånga kanalerna. Men under fyra dagar hörs ”O Sole Mio” ljuda genom luften blott en enda gång, vilket kanske är lika bra. Ett tag hade man på förslag att förbjuda den sången, eftersom man menade att den befäste klichébilden av Venedig och hennes gondoljärer. Men bara den vansinnige förbjuder sånger. Då kan man lika gärna förbjuda gondoljärerna och deras flytetyg. Och kanske fylla igen kanalerna.

Hon väcker frågor, Venedig. Hur kan en stad byggd på vattnet fungera så väl? Hur skulle staden se ut om alla turister plötsligt försvann? Och var är alla venetianare? Det visar sig att ca 60 000 personer är bofasta i den egentliga staden. Om man jämför antalet bofasta med tillströmningen av turister som 2007 beräknades till 50 000 per dag så förstår man att venetianarna knappt syns. Frågan är förresten hur många av invånarna som egentligen är venetianare eller ens italienare. Det är nämligen så att många utländska, välbärgade medborgare köper hus i staden (förvisso utan att egentligen bosätta sig där) och därmed drivs priserna upp så mycket att invånarna tvingas flytta. Allt det här bidrar till Venedigs absurda karaktär – det är liksom en stad som existerar för turisterna och på deras villkor. Som ett oerhört vackert Disneyland, men med långt större äkthetskänsla eftersom det är en stad som växt fram organiskt under mycket lång tid. En genuint historisk stad.

En förmodat äkta venetianare.

En förmodat äkta venetianare.

Trots den enorma mängden turister kan jag inte påstå att staden känns som en turistfälla. Jo, i den meningen att det är dyrt. Och i den meningen att allt kanske inte håller högsta kvalitet. Men det som brukar känneteckna en turistfälla, mängder av souvenirbutiker och stånd med diverse krimskrams, lyser nära nog helt med sin frånvaro. Eller också valde jag att inte se dem. Kanske förblindades jag av stadens skönhet och atmosfär. Kanske vistades jag på helt fel ställen. Men visst kan man ana en viss likriktning när det gäller restaurangmaten. Man får leta en god stund för att hitta något ställe som serverar något annat än standardmaten, det som en utländsk besökare förmodligen förväntar sig att man äter i Italien. Det är till exempel mycket dumt att sätta sig på restaurang Al Buso invid Rialtobron och tro att maten ska vara bra (Ja, detta är alltså ämnat som en varning!). Nej, man får vika av från turiststråken för att hitta något lite mer spännande. Allra helst ska man nog leta upp ställen som de bofasta går till. Problemet är bara att hitta dit. Jag har nämligen en känsla av att de inte är så intresserade av att ge tips som leder till att ännu en oas förloras till turisterna.

Cementblandarbilbåten.

Cementblandarbilbåten.

För det här med turismen är naturligtvis ett tveeggat svärd. Å ena sidan lever man i princip på horderna av besökare. Å andra sidan sliter invasionen rent fysiskt enormt mycket på staden. Alla vaporetti och taxibåtar som ständigt åker fram och tillbaka med sina turistlaster skapar svallvågor som skadar husen.  Säkerligen tär det ständiga myllret också på invånarnas psyken. Det kan illustreras av en specifik händelse: En kväll kom regnet. Inte ett stilla regn, utan snarare av den rejäla typen. De som saknade paraply valde då förstås att ta vaporetton snarare än att promenera, vilket ledde till stor trängsel. En ung kvinna med barnvagn stod lite för långt bak och lyckades därmed inte komma ombord. Grindarna stängdes. Och det var då utbrottet kom. Jag kan inte italienska, men av det hon vrålade förstod jag åtminstone att barnet i barnvagnen var tre månader gammalt och att kvinnan uttryckte någon bitter åsikt om turister. Av pur förskräckelse över mammans utbrott började dessutom hennes något äldre barn gallskrika. Visst, det var säkert synd om henne. Men cynikern i mig undrar vad hon gjorde ute med två små barn kvart i elva på kvällen. Och dessutom är det sällan en god idé att bita den hand som föder en. Är jag elak nu? Samtidigt förstår jag att det byggs upp en irritation som då och då leder till utbrott av det här slaget.

Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.

Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.

Vad gör man då om man tröttnar på att trängas? Jo, man kan åka på utflykt till någon av de andra öarna som ligger på lite lagom avstånd från själva Venedig, till exempel Burano och Torcello. Den första ön kännetecknas av hus med mycket färggranna fasader och en kraftigt lutande kampanil som någon en vacker dag förmodligen kommer att få i huvudet. På Torcello hittar man en katedral som grundades på 600-talet och som har fantastiskt vackra mosaiker. Båda öarna är sevärda, men om man tror att man ska slippa trängas med en massa folk där så misstar man sig. De som väljer att tillbringa mer än två tre dagar i Venedig tycks i allmänhet också passa på att göra utflykter till de andra öarna. Lido kan man också ta en tur till, i synnerhet om man blir sugen på att bada. Annars är den långsträckta ön mest intressant att åka ifrån in mot Venedig. När man närmar sig staden så får man nämligen med lite fantasi samma intryck som när man närmar sig Skeppsbron i Stockholm från sjösidan – och plötsligt framstår den där trötta beskrivningen av Stockholm som ”Nordens Venedig” som en gnutta riktig. I övrigt går ju städerna faktiskt inte att jämföra.

Kanske låter jag negativ när jag skriver om Venedig. Missförstå mig rätt. Det är en fantastisk stad. Häpnadsväckande vacker. Det finns massor av saker att titta på. Få saker är så avslappnande som att sitta på ett torg invid en kanal och en kampanil med ett glas prosecco i näven och titta på folk. Jag kommer alldeles säkert att åka dit igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här med turismen och vad den innebär för denna unika stads överlevnad. Vi pumpar in pengar – men vi orsakar också skador som är svåra att reparera. Ett tveeggat svärd, som sagt. Men vad ska man göra? Turismen är som ett monster som inte låter sig stoppas.

Read Full Post »