Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Italien’

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Annonser

Read Full Post »

När jag först flyttade till Stockholm och Årsta så bosatte jag mig i en lägenhet som hade sin originalytterdörr kvar. Även om jag tycker om originalinredningar så var den där dörren något av ett bekymmer eftersom den släppte in väldigt mycket ljud utifrån trapphallen och även faktiskt från lägenheten mittemot. Inte vet jag om de som bodde där tyckte om att stå och gaffla med varandra i hallen titt som tätt, men det var så det lät. Och då vill jag poängtera att jag inte precis stod med örat mot min dörr och tjuvlyssnade. Det hördes ändå. Värst var dock kanske att huset bland annat beboddes av en äldre herre som vid såväl in- som utpassering genom porten alltid kontrollerade att dörren gick i lås. Detta gjorde han genom att rycka i dörren. Och det räckte inte med en gång. Tre gånger var vad som krävdes. Ryck-ryck-ryck. Det där ljudet fortplantades mycket effektivt genom trapphallen och in i lägenheten, så till slut fick jag nog och hade ett mycket allvarligt samtal med honom. Nej, det hade jag naturligtvis inte, ty jag är dels svensk och dels konflikträdd. Jag beställde i stället en säkerhetsdörr för 16 000, vilket löste alla problem.

Men varför ryckte han ritualmässigt tre gånger i dörren? Tja, gör vi inte sådana där saker lite till mans (och kvinns)? Vi har någon gång lärt oss eller fått för oss att man ska göra något på ett visst sätt – och så fastnar det och vi kommer inte ur det. Om vi nu ens kommer till insikt om att beteendet är lite märkligt, vilket inte alls är säkert.  Det sitter liksom i ryggmärgen och ses som något fullständigt naturligt. Det är ju heller inte säkert att det är ett beteende som är så störande för andra att man måste ändra på det. Men det kan vara det.

Ibland har man helt enkelt lärt sig fel. Ett exempel på det är det här med att italienare minsann äter spagetti med sked och gaffel. Det berättade någon för mig i min ungdom, och eftersom jag ju vill verka världsvan (även om jag inte är det) så anammade jag det. Men si! Sedan dess har jag fått veta att det där är helt galet. I det fallet rör det sig alltså om en myt. (Förvisso lär man på åtminstone vissa ställen i Italien få en sked till pastan, men det tycks mest vara en eftergift till de obildade turisterna. De äter ju tydligen gärna med sked.)

Jag frågade en vän om han kunde komma på något annat kvardröjande beteende som inte fyller någon funktion eller bygger på en myt. Han erinrade sig från sin ungdom att den som mer eller mindre i lönndom ägnade sig åt att dricka folköl gärna förvarade burkarna dolda i fickorna på väg till platsen där innehållet skulle inmundigas. Vi vet alla vad som kan hända om man öppnar en burk som har skumpat omkring i en ficka eller kanske en väska ett litet tag. Det dyrbara innehållet kan få för sig att spruta ut. Då fanns det ett trick, nämligen att knacka mot överdelen på burken några gånger innan man öppnade den. På något sätt inbillade man sig då att det där olycksaliga sprutandet inte skulle inträffa. Och det där kan man faktiskt se folk göra ibland.

Ännu ett exempel är väl för övrigt när spekulanter på begagnade bilar sparkar på däcken. Är det inte något som de flesta gör utan att ha en aning om varför? Man har sett andra göra det, och således ska man göra det. Jag drar mig också till minnes den period då jag ägde en sådan där gammal hederlig telefonsvarare. Då hände det ibland att människor som talade in meddelanden inledde med att tala om vem det var som ringde, vilket är fullt naturligt, men också avslutade meddelandet genom att säga sitt namn igen. Som om man under meddelandets gång liksom skulle ha glömt bort vem det var som pratade. Kanske gjorde man så i telefonsvararens barndom – trots att det är ett ganska befängt beteende.

En annan variant är att någon mentor i exempelvis ett yrke har sagt att man ska göra någonting på ett visst sätt, och så har man av ren respekt eller bristande förmåga till eget tänkande förutsatt att det är den enda giltiga metoden. Jag råkade ut för det på en tidigare arbetsplats där en människa alltid sorterade fakturor enligt ett visst förfarande, för annars skulle det bli ”fel”. Det hade hon lärt sig. Hon blev därför alldeles häpen när hon insåg att jag gjorde precis tvärtom, vilket åtminstone jag ansåg gick fortare, och slutresultatet ändå blev detsamma. Jag har även vid något tillfälle blivit åthutad för att jag arbetade med en potatisskalare åt ”fel” håll. Den klagande tvingades förvisso tillstå att resultatet blev detsamma, men på något sätt var det ändå helt omöjligt att tänka sig att någon kunde göra på ett annat sätt än det ”rätta”.

Ibland kan det också handla om ett beteende som någon gång i tiden har haft en viss relevans, men som så småningom har förlorat sin betydelse. Det kan röra sig om etikettsregler som har luckrats upp, men även mer praktiska saker. Jag tänker särskilt på något som jag studsade till över på en sushirestaurang. En kollega började plötsligt gnida ätpinnarna mot varandra med frenetiska rörelser och förklarade att det var för att göra pinnarna stickfria. Man vill ju inte ha träflisor i munnen när man äter. Hon hade uppenbarligen lärt sig det där någonstans utomlands och ansåg att man därför måste göra så. Jag misstänker dock att ätpinnarna i Sverige är av så god kvalitet att det där inte är något som man behöver ägna sig åt. Dessutom undrar jag lite varför man ska ägna flera minuter åt att göra hela ätpinnen flisfri när man rimligtvis bara stoppar en mycket liten del av pinnen i munnen. För bara någon vecka sedan såg jag två franska kvinnor på en annan sushirestaurang. Även de ägnade sig åt att göra ätpinnarna stickfria, men genom att liksom rulla dem mot varandra. De verkade inte fästa någon som helst uppmärksamhet vid att pinnarna var av plast.

Den här typen av invanda beteenden som inte fyller någon egentlig funktion, eller som av utföraren betraktas som det enda sättet att göra saker på, är på något egendomligt sätt både irriterande och djupt fascinerande. Samtidigt som man kan bli galen på dem, när man väl har börjat irritera sig, så är de liksom en del av den enskilda människans personlighet och därmed lite charmiga. De sätter även igång fantasin på så sätt att man börjar undra var beteendet kommer ifrån. Men det finns ju gränser för vad man står ut med. Och nu undrar jag om den eventuella läsaren av ovanstående har något liknande beteende som vederbörande irriterar sig på. Jag vill gärna ha exempel.

Read Full Post »

Emellanåt drabbas jag av förundran över alla dessa platser som jag inte känner till, och alla dessa människor som bor på de platser som jag inte känner till. Vad gör de där människorna hela dagarna? Hur kan livet i de där städerna pågå utan att jag har en aning om det? Och framför allt; utan att de har en aning om min existens. Äsch. Det sista var kanske en aning självupptaget, men ni kanske förstår tanken? Ett exempel på en sådan ”okänd” stad är Coimbra i Portugal. Om den skulle ligga i England så skulle den ha hetat Queenborough, ty ungefär så uttalas det. Det är en sådan där stad som ligger utspridd på två sidor om en flod. Och tåget rullar in till stationen på spår som löper längs med den där floden och allt är soligt och leende och vackert. Men någon bagageförvaring på stationen har de ju inte. Antingen är sådant numera omodernt eller också beror det på terroristhot. Jag vet inte vilket. Det där är ju ett problem när man reser runt med en sådan där käck kabinväska med hjul på. Men Coimbra visar sig vara försedd med en turistinformation som förbarmar sig och tar hand om väskorna några timmar. Sympatiskt.

CoimbraVad är då förklaringen till att en person som jag har kunnat låta bli att känna till Coimbras existens i femtio år? Ren nonchalans? Kanske. Men om sanningen ska fram så kan man ju inte känna till allt, och jag dristar mig att påstå att det kan bero på att Portugal av något skäl har hamnat i skymundan. Vi reser gärna till Spanien, Italien, Frankrike…medan Portugal på något sätt har blivit ett eländigt land som inte har något att erbjuda – möjligen bortsett från stränderna i Algarve. Ett slags Spaniens fattiga kusin där man bara äter torsk. Låt mig då berätta att Coimbra påminner om en gammal italiensk stad (men säg inte det till en portugis!) med smala gränder och vackra hus och charmiga torg. Staden råkar dessutom vara Portugals gamla huvudstad. Och här finns – inte minst – Portugals äldsta universitet, förvisso grundat i Lissabon 1290, men flyttat till Coimbra 1308. Universitetet tronar högst upp på berget och kröns av ett klocktorn vars topp man når via en klaustrofobisk trappa. De äldsta och praktfullaste delarna är sedan 1537 inrymda i det gamla kungliga slottet – och här finns bland annat ett urtjusigt 1700-talsbibliotek och en stor 1650-talssal med ett fantastiskt tak som påminner om en uppochnedvänd båt. Bara en sådan sak.

Trots detta minns jag allra bäst från Coimbra ett glas sangria. Det känns på sätt och vis lite futtigt och djupt orättvist. Men en stekhet dag då man fruktar att varje steg ska leda till döden finns det knappast något bättre än att slå sig ner på en liten uteservering vid något som kan liknas vid ett litet torg och av en liten människa beställa ett stort glas sangria. Med bär i. Och en kanelstång. Det är sådana saker som stannar kvar i minnet, hur konstigt det än kan låta. Hur som helst så förtjänar denna lilla universitetsstad förmodligen ett längre besök än bara ett fåtal timmar, men den hann ändå lyckas tjusa mig tillräckligt mycket för att jag ska skulle kunna tänka mig att bosätta mig där. Det är ett gott betyg på en stad.

IMGP8085 (2)Detsamma gäller inte Porto. Första intrycket av en stad är viktigt, och här var det inte bra. När man anländer dit en söndagskväll kan man drabbas av samma känsla som man kan få i en svensk småstad, som exempelvis Köping. Människor som hänger vid Bengans Korv & Mos kastar jantelagsblickar på en och uttrycker därmed med stor tydlighet: ”Vad har du här att göra? Här är du inte välkommen. Stick.” En skitig och dyster stad helt utan turister. Och ändå omöjligt att få sig i en bit mat eftersom varenda restaurang är fullsatt. Och när man äntligen får ett bord på en kanske något för snofsig restaurang så uppstår ”ett problem” med huvudrätten så att det dröjer läääääääääääääänge innan man får någon mat. Bara som ytterligare en markering att man gör allra bäst i att bara hoppa på nästa tåg och försvinna från stan. Men det första intrycket kan också vara bedrägligt. När solen skiner förvandlas Porto till något annat, i synnerhet i kvarteren kring floden. Då syns turisterna. Då syns färgerna. Då syns folklivet. Och stämningen blir långt mindre hotfull.

IMGP8087 (2)Likväl har Porto egendomligt lite att erbjuda då det gäller sevärdheter. Det är mera en stad att vandra runt i, en stad att klättra i trappor i. Och ironiskt nog får man ta sig över den magnifika bron Ponte Dom Luís I till andra sidan floden för att till fullo njuta av den vackra vyn över Porto, staden som börjar nere vid floden, klättrar uppåt och bildar som en vägg av ganska färgglada hus. Men då befinner man sig kuriöst nog inte längre i Porto, utan i Vila Nova de Gaia. Det är också där de stora portvinshusen har sina lokaler. Ferreira, Croft, Taylor’s, Offley, Sandeman, Kopke, Cálem… Det är bara att välja på vilket ställe man vill gå på visning med efterföljande provsmakning. Naturligtvis är visningarna lika mycket reklam som information som säljtillfällen. Men det är ju bäst att passa på när man ändå så att säga befinner sig vid dryckens källa. Sandemans guide var utklädd till gubben på deras etikett och erbjöd provsmakning av ett vitt portvin och ett rött. Det pretentiösa yngre paret bredvid oss tog en tiondels klunk av vardera och gick sedan till butiken för att säkerligen inhandla betydligt finare varianter. Så gör kanske finsmakare. Så gör inte jag. Men jag avhöll mig åtminstone från att lägga beslag på deras glas. Det finns gränser även för min fräckhet, även om många har svårt att tro det.

IMGP8127 (2)Om man nu inte nöjer sig med att vandra runt och provsmaka portvin hela dagarna så kan man från Porto också avresa på något som en svensk morgontidning utnämnt till en av världens vackraste tågresor. Den går längs floden Douros dalgång och varar i 210 minuter. På slutdestinationen har man 40 minuter på sig att avverka alla sevärdheter innan man ånyo sätter sig på tåget (samma tåg) och påbörjar återfärden på 210 minuter. Detta kräver kanske ett visst tålamod. Om man däremot fuskar lite och hyr en bil, så kan man färdas i den till den lilla hålan Pinhão och därifrån ta tåget till slutstationen Pocinho, som verkligen är en liten håla. Då tar turen en timme i vardera riktningen, vilket räcker ganska bra. Sevärdheterna i Pocinho inskränker sig förresten till en bar och en äldre farbror med skägg och käpp. Man förstår ibland inte hur vissa orter ens kan existera. Och ändå ha en järnvägsstation. Man får en känsla av att tågets ankomst och avgång från denna ändstation är det enda som någonsin händer här. Och kanske är människorna som framlever sina dagar nöjda med det. Men var det åtminstone en vacker resa? Jodå, om än kanske inte fullt så oerhört vacker som nämnda morgontidning ville låta påskina. Men kanske är det bara jag som är hårdhjärtad och luttrad och inte förstår mig på skönhetsupplevelser.

Så åter till Lissabon för en halvdag bland slotten i turistfällan Sintra, ett besök som jag här förbigår med tystnad. (Det till synes spektakulära är inte alltid värt besväret.) Med tystnad förbigår jag även den pinsamma glaskrossningsincidenten på crossover-restaurangen på Avenida Marginal. (Förlåt!) Liksom den av misstag beställda kannan sangria till en middag en huttrig kväll i Lissabon. (Jo, det var faktiskt ett misstag.) Och inte heller finner jag det värt att berätta om det lyhörda hotellet Americano Inn Rossio och det där alltför tidiga uppvaknandet orsakat av en kammarkör från Enköping. (Inte en kyrkokör från Tranås, vilket jag tidigare har hävdat.) Allt kan väl inte vara en all inclusive-dans på rosor under en semesterresa. Misslyckanden och besvikelser kan ju vara just det som man minns om hundra år. Och så den tidigare nämnda sangrian i Coimbra då. Ett fullgott skäl till att en dag återvända till Portugal.

 

Read Full Post »

Mitt i allt detta som ska föreställa glädje, eller åtminstone utgöra grunden för äktsvensk glädje, nämligen midsommar, fördunklas tillvaron av något så dumt som en storbritannisk folkomröstning. Vilka märkliga känslor sätts inte i dallring av en i grunden vällovlig demokratisk process som mot all förmodan slutar på fel sätt? Eller åtminstone på ett helt oväntat sätt. Den initiala reaktionen är chock, irritation och till och med ilska och sorg. Varför? Är det inte alldeles fantastiskt bra att majoriteten får bestämma? Ja, jag vet inte. Problemet i det här fallet tycks vara att de som har röstat i många fall inte riktigt verkar ha förstått vad de har röstat om, eller har hängt upp sig på helt galna argument. Det blir liksom lätt att tycka att hela landets befolkning – eller åtminstone den dryga halva som röstade för ett utträde ur EU – är lite bakom flötet. Så är det självklart inte.

Nog är det så att vi i Sverige blir lite extra bestörta över att just Storbritannien får för sig att göra en sådan här sak. Många av oss har en speciell relation till landet, vi besöker det ofta och känner kanske till och med någon form av samhörighet med dess invånare. Bilden av i synnerhet engelsmännen är att de är jordnära, förnuftiga och samtidigt lite knasiga. I det här fallet vill man gärna tro att det knasiga och egensinniga har tagit överhanden på ett olyckligt sätt. Äldre herrar som yrar om att man nu ska göra Storbritannien great igen. Äldre damer som tror att man nu ska kunna återgå till något slags Hem till gården-tillvaro. Det är lika befängt som att i Sverige längta tillbaka till det så kallade Folkhemmet. Kanske vore det trevligt att gå tillbaka till den tiden – men det är knappast möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om även de där knasiga, irrationella människorna som inte riktigt verkar förstå sitt eget bästa, som lyssnar på fel argument.

Skulle vi bli lika upprörda om exempelvis Italien fick för sig att lämna EU? Det är något som man kan fundera över. Jag tror att mycket beror på vilket släktskap man känner med invånarna i respektive land och i någon mening är britterna liksom våra coola, tedrickande Monty Python-grannar. Hur som helst så önskar jag ibland – inte bara i det här aktuella fallet – att man kunde snabbspola framåt i tiden och visa folk: ”Titta här, hur det blev.” Och sedan spola tillbaka tiden och göra det som fördärvat saker och ting ogjort. ”Det här blev inte bra. Nu går vi tillbaka i tiden och gör om och gör rätt.” Om den möjligheten fanns så skulle det kanske visa sig att Storbritannien har valt helt rätt väg. Det kan vi naturligtvis inte veta.

Förlåt mina plattityder. Men det här väcker tankar som inte nödvändigtvis är särskilt avancerade. Vilket kanske är ett tecken på att denna märkliga händelse berör på många olika plan. Vilket i sin tur kanske är skälet till att det gick som det gick. Om man nu kanske var trött på att gurkor inte får se ut hur som helst inom EU snarare än att fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete råder. Hur det blir får framtiden utvisa. Så enkelt kan det vara ibland, och samtidigt så svårt. Denna vecka 25 under det femtionde året blev historisk. Kanske på ett bra sätt, kanske på ett dåligt sätt. Denna vecka 25 under det femtionde året passade jag också på att tjuvstarta min semester. Det är faktiskt inte så illa, även om det efter omständigheterna känns lite futtigt.

Read Full Post »

Gondoljärerna lägger upp en strategi.

Gondoljärerna lägger upp en strategi.

Venedig. En sådan egendomlig stad det är. Så overkligt det känns att för första gången beträda hennes mark, eller kanske snarare vatten.  Det har varit som om Venedig egentligen bara har funnits i fantasin, som en kuliss byggd för att användas i filmer och som motiv för oräkneliga mer eller mindre begåvat utförda konstverk. Men där ligger hon faktiskt, som en lustig blandning av saga och verklighet. De absurda gondolerna visar sig faktiskt existera – och det i mängd. Ibland uppstår formliga köer i de trånga kanalerna. Men under fyra dagar hörs ”O Sole Mio” ljuda genom luften blott en enda gång, vilket kanske är lika bra. Ett tag hade man på förslag att förbjuda den sången, eftersom man menade att den befäste klichébilden av Venedig och hennes gondoljärer. Men bara den vansinnige förbjuder sånger. Då kan man lika gärna förbjuda gondoljärerna och deras flytetyg. Och kanske fylla igen kanalerna.

Hon väcker frågor, Venedig. Hur kan en stad byggd på vattnet fungera så väl? Hur skulle staden se ut om alla turister plötsligt försvann? Och var är alla venetianare? Det visar sig att ca 60 000 personer är bofasta i den egentliga staden. Om man jämför antalet bofasta med tillströmningen av turister som 2007 beräknades till 50 000 per dag så förstår man att venetianarna knappt syns. Frågan är förresten hur många av invånarna som egentligen är venetianare eller ens italienare. Det är nämligen så att många utländska, välbärgade medborgare köper hus i staden (förvisso utan att egentligen bosätta sig där) och därmed drivs priserna upp så mycket att invånarna tvingas flytta. Allt det här bidrar till Venedigs absurda karaktär – det är liksom en stad som existerar för turisterna och på deras villkor. Som ett oerhört vackert Disneyland, men med långt större äkthetskänsla eftersom det är en stad som växt fram organiskt under mycket lång tid. En genuint historisk stad.

En förmodat äkta venetianare.

En förmodat äkta venetianare.

Trots den enorma mängden turister kan jag inte påstå att staden känns som en turistfälla. Jo, i den meningen att det är dyrt. Och i den meningen att allt kanske inte håller högsta kvalitet. Men det som brukar känneteckna en turistfälla, mängder av souvenirbutiker och stånd med diverse krimskrams, lyser nära nog helt med sin frånvaro. Eller också valde jag att inte se dem. Kanske förblindades jag av stadens skönhet och atmosfär. Kanske vistades jag på helt fel ställen. Men visst kan man ana en viss likriktning när det gäller restaurangmaten. Man får leta en god stund för att hitta något ställe som serverar något annat än standardmaten, det som en utländsk besökare förmodligen förväntar sig att man äter i Italien. Det är till exempel mycket dumt att sätta sig på restaurang Al Buso invid Rialtobron och tro att maten ska vara bra (Ja, detta är alltså ämnat som en varning!). Nej, man får vika av från turiststråken för att hitta något lite mer spännande. Allra helst ska man nog leta upp ställen som de bofasta går till. Problemet är bara att hitta dit. Jag har nämligen en känsla av att de inte är så intresserade av att ge tips som leder till att ännu en oas förloras till turisterna.

Cementblandarbilbåten.

Cementblandarbilbåten.

För det här med turismen är naturligtvis ett tveeggat svärd. Å ena sidan lever man i princip på horderna av besökare. Å andra sidan sliter invasionen rent fysiskt enormt mycket på staden. Alla vaporetti och taxibåtar som ständigt åker fram och tillbaka med sina turistlaster skapar svallvågor som skadar husen.  Säkerligen tär det ständiga myllret också på invånarnas psyken. Det kan illustreras av en specifik händelse: En kväll kom regnet. Inte ett stilla regn, utan snarare av den rejäla typen. De som saknade paraply valde då förstås att ta vaporetton snarare än att promenera, vilket ledde till stor trängsel. En ung kvinna med barnvagn stod lite för långt bak och lyckades därmed inte komma ombord. Grindarna stängdes. Och det var då utbrottet kom. Jag kan inte italienska, men av det hon vrålade förstod jag åtminstone att barnet i barnvagnen var tre månader gammalt och att kvinnan uttryckte någon bitter åsikt om turister. Av pur förskräckelse över mammans utbrott började dessutom hennes något äldre barn gallskrika. Visst, det var säkert synd om henne. Men cynikern i mig undrar vad hon gjorde ute med två små barn kvart i elva på kvällen. Och dessutom är det sällan en god idé att bita den hand som föder en. Är jag elak nu? Samtidigt förstår jag att det byggs upp en irritation som då och då leder till utbrott av det här slaget.

Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.

Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.

Vad gör man då om man tröttnar på att trängas? Jo, man kan åka på utflykt till någon av de andra öarna som ligger på lite lagom avstånd från själva Venedig, till exempel Burano och Torcello. Den första ön kännetecknas av hus med mycket färggranna fasader och en kraftigt lutande kampanil som någon en vacker dag förmodligen kommer att få i huvudet. På Torcello hittar man en katedral som grundades på 600-talet och som har fantastiskt vackra mosaiker. Båda öarna är sevärda, men om man tror att man ska slippa trängas med en massa folk där så misstar man sig. De som väljer att tillbringa mer än två tre dagar i Venedig tycks i allmänhet också passa på att göra utflykter till de andra öarna. Lido kan man också ta en tur till, i synnerhet om man blir sugen på att bada. Annars är den långsträckta ön mest intressant att åka ifrån in mot Venedig. När man närmar sig staden så får man nämligen med lite fantasi samma intryck som när man närmar sig Skeppsbron i Stockholm från sjösidan – och plötsligt framstår den där trötta beskrivningen av Stockholm som ”Nordens Venedig” som en gnutta riktig. I övrigt går ju städerna faktiskt inte att jämföra.

Kanske låter jag negativ när jag skriver om Venedig. Missförstå mig rätt. Det är en fantastisk stad. Häpnadsväckande vacker. Det finns massor av saker att titta på. Få saker är så avslappnande som att sitta på ett torg invid en kanal och en kampanil med ett glas prosecco i näven och titta på folk. Jag kommer alldeles säkert att åka dit igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här med turismen och vad den innebär för denna unika stads överlevnad. Vi pumpar in pengar – men vi orsakar också skador som är svåra att reparera. Ett tveeggat svärd, som sagt. Men vad ska man göra? Turismen är som ett monster som inte låter sig stoppas.

Read Full Post »