Det är söndag. Solen skiner. Jag har deklarerat. Allt känns underbart. Därmed är det dags att gnälla lite igen. Det gäller ju att vårda sitt varumärke.
Rubriken skulle kunna handla om någon sorts frustration över upptäckten att det där superviktiga pappret som skulle sparas till deklarationen tydligen har slängts bort i ett (alltför sällsynt) anfall av städiver. Men i själva verket handlar den om något så osexigt som nedskräpning. Ja, vi måste tala lite om nedskräpning nu. Egentligen är det förstås en ständigt aktuell fråga, men den blir på något sätt så mycket mer synlig under den ljusa och någorlunda trevliga delen av året.
Men för att komma till saken: Jag har tänkt på en sak. När jag jobbade inom turistsektorn en gång i forntiden så tyckte jag att det var lite roligt att läsa undersökningar kring vad turister i Sverige tyckte om landet. Det är nyttigt att ta del av dylikt, eftersom man ofta kan lära sig något av det och kanske förbättra något man själv gör i sitt yrke. Jag tror att jag inte ljuger om jag påstår att den vanligaste kommentaren från utländska besökare var ”Everything is so clean!”. Allt är så rent. Man kan då förvisso diskutera Sveriges värde ur en massa andra turistaspekter, om det nu var det rena och prydliga som gjorde störst intryck. ”Hallå, liksom! Varför säger ni inget om Nordens Venedig? Skärgården? Allemansrätten? Våra svenska krusbär (som blott Sverige har)?” Men å andra sidan, om deras främsta åsikt om Sverige var att det är så rent överallt så måste Sverige verkligen vara rent. Nu kommer vi dock till det intressanta: Det där var på 1990-talet. I liknande enkäter i dag är det ingen som poängterar att Sverige är rent. Vi springer gärna omkring och tror att vi är världsbäst på allting. Vi har en superdemokrati. Vi är helt befriade från korruption. Vår pressfrihet är världsbäst. (Läs gärna http://www.svd.se/kultur/nar-monsterlandet-forvandlas-till-ett-monsterland_3523828.svd) Vi lever i ett rent och prydligt land. Etcetera, etcetera. Men nej. Kanske gällde det för 25 eller 30 år sedan, men inte nu längre.
I min späda ungdom satt det ofta klistermärken på papperskorgarna med texten ”Håll Sverige rent”. Edvard Persson sjöng ”Man ska inte skräpa ned uti naturen” (nja, det var nog lite tidigare, om jag tänker efter) och alldeles bestämt lärde man sig i skolan att sjunga ”Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper. Man ska alltid, alltid, alltid plocka upp.” Det präntades verkligen in i våra små barnhjärnor via våra små barnöron att man inte ska skräpa ned i naturen – för då blir naturen ledsen. Det där sitter verkligen kvar i ryggmärgen. Jag vet inte hur det är nu för tiden. Säkerligen finns det någon läsare av denna text som har en skräppolis till dotter eller son därhemma, en som faktiskt har lärt sig i skolan att man ska hålla rent efter sig. Men det känns ändå som om devisen ”Håll Sverige rent” är tämligen död. Därför blir jag lite förvånad över att stiftelsen Håll Sverige rent fortfarande finns och är aktiv. Det är ju glädjande. Kanske är det helt enkelt så att stiftelsens budskap drunknar bland alla andra budskap som sköljer över oss i dag på ett helt annat sätt än de gjorde på 70-talet när jag växte upp. Likväl verkar det som om det någonstans har gått snett, för hur ska man annars förklara att Sverige inte alls är lika rent som för tjugo eller trettio år sedan? ”Vi kämpar för ett skräpfritt Sverige” är deras motto. Kämpar är nog ordet.
Tidigare arbetade jag på Artillerigatan på Östermalm i Stockholm. På väg till jobbet på morgnarna passerade jag Kungliga Dramatiska Teatern med vidhängande trappa. Om gårdagskvällen hade varit solig och varm så var då trappan ofta full av skräp. Kaffemuggar, hamburgerkartonger, salladslådor i plast, pizzakartonger… Allt möjligt. Och detta trots att det finns sexton (16!) papperskorgar högst tio meter därifrån. Jodå, jag har räknat dem. Och det handlar inte om såna där små rackare heller. Det går med andra ord inte att skylla på att de är fulla. Möjligen kan man skylla på att personerna som satt där var det. Fulla, alltså. Men det tillåter jag mig att betvivla. Högar av skräp är inte snyggt någonstans, men det ser alldeles särskilt illa ut på trappan till en av Stockholms paradbyggnader. Skräpet blir liksom alldeles extra synligt på en sådan plats.
På Hamngatan ser jag en förmiddag två tjejer i 18-årsåldern närma sig. De har köpt varsin kaffe och varsin Delicatoboll i en kafékiosk i hörnet av Hamngatan och Norrlandsgatan. Precis innan jag möter dem släpper den ena nästan demonstrativt omslagspappret till sitt bakverk på gatan. Hon tappade det definitivt inte. Hon inte ens ”råkade” tappa det. Det var en aktiv handling. Där, på gatan, skulle pappret uppenbarligen ligga.
Vid Gullmarsplan ser jag en bil köra fram till trottoarkanten. Killen som sitter på passagerarsidan vevar ner rutan, sticker ut handen och släpper en kaffemugg rakt ner på gatan. Han vevar upp rutan och bilen åker därifrån. Där, på gatan, skulle kaffemuggen tydligen ligga.
Så vad är det här fråga om? Har en eller två hela generationer missat det tämligen lättbegripliga budskapet att man bör ta hand om sitt eget skräp och åtminstone försöka ta något slags gemensamt ansvar för att miljön ska se någorlunda trevlig ut? Jag ska inte bara skaka på huvudet åt den förtappade ungdomen – nedskräparna finns säkert i alla åldrar – men i just de här fallen var det verkligen det som man i dag brukar kalla för unga vuxna. Handlar det kanske om att visa sitt förakt för miljön och andra människor? Eller anses det kanske att någon annan ska ta hand om det man bara slänger på marken? Men vem ska göra det? Jag? Twitter? Avicii? Nej, visst ja. Stockholms stad har ju anställda som går omkring och städar på gator och torg. Och vi betalar ju skatt. Alltså har vi rätt att slänga saker hur som helst. Fast ibland får jag för mig att det i själva verket handlar om en högst medveten strategi att göra Stockholm (eller någon annan stad) till en ”riktig” storstad. Och en ”riktig” storstad ska vara lite skitig. Tror man. Man vill få lite skön Bronx-känsla, liksom. Yo.
Men kanske har jag som vanligt fel. Kanske är det bara jag som ser skräpet. Egentligen kanske allt skräp är ett sundhetstecken, ett tecken på tillväxt, tillväxt, tillväxt. Ett tecken på att Stockholm är Sveriges ekonomiska motor. Ett tecken på att Stockholm växer så att det knakar. Ja, så är det förstås. Nedskräpningen är i själva verket något positivt!
elbrundino 