Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dramaten’

Ljuva tolfte vecka. En dag kortare än vanligt. Och då talar jag om arbetsveckan. Fyradagarsveckor är vackrare än de flesta andra veckor, i styv konkurrens med de veckor som innehåller tre, två eller ännu färre arbetsdagar. Men de sistnämnda är så ytterligt sällsynta. Beklagligt sällsynta. Påsken, oxveckornas slut, riskerar dock alltid att förvandlas till en panikartad historia. Det kan bli så när man ser fram emot något så mycket och detta något plötsligt infinner sig och lika plötsligt tar slut. En andningspaus är det likväl. En hållplats på vägen mot något annat.

Emellanåt hamnar jag i situationer där jag inte riktigt känner mig som hemma. Jag skulle kunna ta i lite extra och påstå att jag inte känner mig välkommen, men riktigt så illa är det måhända inte. Det handlar mera om att inte höra till situationen. Man träder in i ett rum och känner att de andra som befinner sig där är en helhet, en kropp i balans. Själv är man ett virus som kommer in och stör, om än ett ofarligt virus eftersom kroppen är immun. Härom veckan var jag på Finlandsinstitutet och åhörde ett samtal med författaren Kaj Korkea-aho . Jag var omgiven av det finlandssvenska idiomet och kände mig ensam, men inte ovälkommen. Den tolfte veckan under det femtionde året hamnade jag av anledningar som jag inte ska gå in på plötsligt på någon form av Ibsen-tillställning på Kungliga Dramatiska Teatern. Där satt mestadels något grånade Ibsen-entusiaster, och jag greps av fruktan att någon skulle få för sig att korsförhöra mig angående denne norske dramatiker. Jag kan förvisso deklamera en dikt om Ibsen:

Om huvet satt så här
på Henrik Ibsen
så hade han besvär
att knyta slipsen

Men jag har en känsla av att detta Tage Danielsson-alster inte skulle mötas av några rungande applåder i denna kulturens högborg. Nå, jag har faktiskt sett Ett dockhem i en minnesvärd norsk uppsättning i Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan i Stockholm. (Då Nora lämnade dockhemmet så öppnade Torvald fönstret ut mot gatan och ropade: ”Nora!” Jag undrar fortfarande vad förbipasserande människor i den verkliga världen tänkte då. Och jag har faktiskt sett John Gabriel Borkman på Dramaten. Så kanske hade jag ändå fått några ynkliga Ibsen-poäng och på så sätt räddat ansiktet inför tre Dramatenskådespelare, någon regissör, någon professor i litteraturvetenskap och ytterligare ett antal Ibsen-vänner.

Nå. Vad jag ville komma fram till var något annat. Vid denna lilla tillställning utdelades Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris till en viss Paula Stenström Öhman. Hon var förstås på plats och tog emot priset, och samtalade en liten stund med Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring. Ingen mikrofon fanns på plats, vilket i kombination med åldriga åhörare och en dramatiker utan Dramatenskådespelares tydliga diktion orsakade vissa problem. Åtminstone för de något äldre åhörarna. En av dem, en herre som troligen hade sin hustru bredvid sig, upphov plötsligt sin stämma och avbröt samtalet:

”Som de flesta andra unga människor talar du på ett slängigt vis. Du bör tala som Alva Myrdal, som om du verkligen tror på det du säger.”

Jag fnissade nervöst inombords över detta ganska fräcka inpass. Sedan undrade jag om Paula Stenström Öhman visste vem Alva Myrdal var, och kom fram till att hon förmodligen gjorde det. Men visste hon hur Alva Myrdal talade? Jag funderade också över en potentiellt annorlunda situation. Tänk om pristagaren hade varit en man som talade ”slängigt”. Hade även han uppmanats att tala som Alva Myrdal? Eller kanske som Anders de Wahl? Kanske, kanske inte. Jag tyckte mig dock ana ett lite förvånat uttryck i pristagarens ansikte, innan hon sa: ”Nu känner jag att jag fick lite energi.” Jag föreställer mig att det var ett fint sätt att säga: ”Nu blev jag lite förbannad.”

I efterhand läste jag på något om Paula Stenström Öhman och fann via internetsk magi till min förvåning att hon är gift med en Martin Öhman, som en gång fanns med någonstans i utkanten av min umgängeskrets i Uppsala. Bekantas bekanta, som en äldre generation uttrycker det. På så vis skapar man sig en form av relation till en människa som man tidigare aldrig har hört talas om. Ånyo kan konstateras att världen är liten. Även den tolfte veckan under det femtionde året.

Read Full Post »

Det är söndag. Solen skiner. Jag har deklarerat. Allt känns underbart. Därmed är det dags att gnälla lite igen. Det gäller ju att vårda sitt varumärke.

Rubriken skulle kunna handla om någon sorts frustration över upptäckten att det där superviktiga pappret som skulle sparas till deklarationen tydligen har slängts bort i ett (alltför sällsynt) anfall av städiver. Men i själva verket handlar den om något så osexigt som nedskräpning. Ja, vi måste tala lite om nedskräpning nu. Egentligen är det förstås en ständigt aktuell fråga, men den blir på något sätt så mycket mer synlig under den ljusa och någorlunda trevliga delen av året.

Men för att komma till saken: Jag har tänkt på en sak. När jag jobbade inom turistsektorn en gång i forntiden så tyckte jag att det var lite roligt att läsa undersökningar kring vad turister i Sverige tyckte om landet. Det är nyttigt att ta del av dylikt, eftersom man ofta kan lära sig något av det och kanske förbättra något man själv gör i sitt yrke. Jag tror att jag inte ljuger om jag påstår att den vanligaste kommentaren från utländska besökare var ”Everything is so clean!”. Allt är så rent. Man kan då förvisso diskutera Sveriges värde ur en massa andra turistaspekter, om det nu var det rena och prydliga som gjorde störst intryck. ”Hallå, liksom! Varför säger ni inget om Nordens Venedig? Skärgården? Allemansrätten? Våra svenska krusbär (som blott Sverige har)?”  Men å andra sidan, om deras främsta åsikt om Sverige var att det är så rent överallt så måste Sverige verkligen vara rent. Nu kommer vi dock till det intressanta: Det där var på 1990-talet. I liknande enkäter i dag är det ingen som poängterar att Sverige är rent. Vi springer gärna omkring och tror att vi är världsbäst på allting. Vi har en superdemokrati. Vi är helt befriade från korruption. Vår pressfrihet är världsbäst. (Läs gärna http://www.svd.se/kultur/nar-monsterlandet-forvandlas-till-ett-monsterland_3523828.svd) Vi lever i ett rent och prydligt land. Etcetera, etcetera. Men nej. Kanske gällde det för 25 eller 30 år sedan, men inte nu längre.

HSR_oval_webI min späda ungdom satt det ofta klistermärken på papperskorgarna med texten ”Håll Sverige rent”. Edvard Persson sjöng ”Man ska inte skräpa ned uti naturen” (nja, det var nog lite tidigare, om jag tänker efter) och alldeles bestämt lärde man sig i skolan att sjunga ”Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper. Man ska alltid, alltid, alltid plocka upp.” Det präntades verkligen in i våra små barnhjärnor via våra små barnöron att man inte ska skräpa ned i naturen – för då blir naturen ledsen. Det där sitter verkligen kvar i ryggmärgen. Jag vet inte hur det är nu för tiden. Säkerligen finns det någon läsare av denna text som har en skräppolis till dotter eller son därhemma, en som faktiskt har lärt sig i skolan att man ska hålla rent efter sig. Men det känns ändå som om devisen ”Håll Sverige rent” är tämligen död.  Därför blir jag lite förvånad över att stiftelsen Håll Sverige rent fortfarande finns och är aktiv. Det är ju glädjande. Kanske är det helt enkelt så att stiftelsens budskap drunknar bland alla andra budskap som sköljer över oss i dag på ett helt annat sätt än de gjorde på 70-talet när jag växte upp. Likväl verkar det som om det någonstans har gått snett, för hur ska man annars förklara att Sverige inte alls är lika rent som för tjugo eller trettio år sedan? ”Vi kämpar för ett skräpfritt Sverige” är deras motto. Kämpar är nog ordet.

Tidigare arbetade jag på Artillerigatan på Östermalm i Stockholm. På väg till jobbet på morgnarna passerade jag Kungliga Dramatiska Teatern med vidhängande trappa. Om gårdagskvällen hade varit solig och varm så var då trappan ofta full av skräp. Kaffemuggar, hamburgerkartonger, salladslådor i plast, pizzakartonger… Allt möjligt. Och detta trots att det finns sexton (16!) papperskorgar högst tio meter därifrån. Jodå, jag har räknat dem. Och det handlar inte om såna där små rackare heller. Det går med andra ord inte att skylla på att de är fulla. Möjligen kan man skylla på att personerna som satt där var det. Fulla, alltså. Men det tillåter jag mig att betvivla. Högar av skräp är inte snyggt någonstans, men det ser alldeles särskilt illa ut på trappan till en av Stockholms paradbyggnader. Skräpet blir liksom alldeles extra synligt på en sådan plats.

På Hamngatan ser jag en förmiddag två tjejer i 18-årsåldern närma sig. De har köpt varsin kaffe och varsin Delicatoboll i en kafékiosk i hörnet av Hamngatan och Norrlandsgatan. Precis innan jag möter dem släpper den ena nästan demonstrativt omslagspappret till sitt bakverk på gatan. Hon tappade det definitivt inte. Hon inte ens ”råkade” tappa det. Det var en aktiv handling. Där, på gatan, skulle pappret uppenbarligen ligga.

Vid Gullmarsplan ser jag en bil köra fram till trottoarkanten. Killen som sitter på passagerarsidan vevar ner rutan, sticker ut handen och släpper en kaffemugg rakt ner på gatan. Han vevar upp rutan och bilen åker därifrån. Där, på gatan, skulle kaffemuggen tydligen ligga.

Så vad är det här fråga om? Har en eller två hela generationer missat det tämligen lättbegripliga budskapet att man bör ta hand om sitt eget skräp och åtminstone försöka ta något slags gemensamt ansvar för att miljön ska se någorlunda trevlig ut? Jag ska inte bara skaka på huvudet åt den förtappade ungdomen – nedskräparna finns säkert i alla åldrar – men i just de här fallen var det verkligen det som man i dag brukar kalla för unga vuxna. Handlar det kanske om att visa sitt förakt för miljön och andra människor? Eller anses det kanske att någon annan ska ta hand om det man bara slänger på marken? Men vem ska göra det? Jag?  Twitter? Avicii? Nej, visst ja. Stockholms stad har ju anställda som går omkring och städar på gator och torg. Och vi betalar ju skatt. Alltså har vi rätt att slänga saker hur som helst. Fast ibland får jag för mig att det i själva verket handlar om en högst medveten strategi att göra Stockholm (eller någon annan stad) till en ”riktig” storstad. Och en ”riktig” storstad ska vara lite skitig. Tror man. Man vill få lite skön Bronx-känsla, liksom. Yo.

Men kanske har jag som vanligt fel. Kanske är det bara jag som ser skräpet. Egentligen kanske allt skräp är ett sundhetstecken, ett tecken på tillväxt, tillväxt, tillväxt. Ett tecken på att Stockholm är Sveriges ekonomiska motor. Ett tecken på att Stockholm växer så att det knakar. Ja, så är det förstås. Nedskräpningen är i själva verket något positivt!

 

Read Full Post »