Alltså det här med namn, va? En gång i tiden hade folk rejäla namn som folk kunde stava till. I min klass i grundskolan fanns det tre Anna, tre Cecilia, två Lars, två Peter, två Kristina och säkert några dubbletter eller tripletter till som jag på grund av hög ålder inte längre minns. Det mest exotiska namnet var Pierre, men han hade å andra sidan Sveriges då näst vanligaste efternamn för att liksom balansera exotismen. Själv var jag så oerhört rejäl att jag besatt Sveriges då vanligaste efternamn och dess då vanligaste förnamn. För män, alltså. Eller om jag ska säga pojkar, för på den tiden var jag inte mycket mer än en sådan. Pojke, alltså. Eller möjligen gosse. Fast det ska ju erkännas att det varken var mitt fel eller min förtjänst att jag besatt de där namnen. Men i dag! Vad är det som pågår, gott folk? Jo, det är uppenbart att föräldrar gör sig märkvärdiga genom att ge sina barn pretentiösa namn som i vissa fall varken går att uttala eller stava. Vad ska det vara bra för? Riskerar inte de stackars barnen snarare att bli till åtlöje? Vill man verkligen heta Månztråle, Charisma eller Deztiny? Blanceflor? Mazarin?
Jag vet inte var det började gå så fel. Var det kanske när Frank Zappa och hans hustru Gail fick för sig att döpa sin dotter till Moon Unit 1967? (Hennes syskon heter Dweezil, Diva Muffin och – håll i er – Ahmet.) Nu kryllar det kanske inte av mänskor som heter Muffin eller Moon Unit i Sverige, men det finns faktiskt en Dweezil. Hans föräldrar har dessutom tagit i lite extra och döpt honom till Makx Dweezil Jimi. Å andra sidan balanseras de något ovanliga förnamnen av efternamnet Svensson. Så man ska inte underskatta kändisars inflytande när det gäller val av namn. Om man ska titta på svenska förhållanden så har vi ju ett potentiellt exempel i Lena Philipsson och Måns Herngrens son Noa Månfare – men det föll tydligen inte folk på läppen, ty den gossen är alldeles ensam om att heta Månfare. Eller också har hans föräldrar varumärkesskyddat namnet.
Det är klart att det går mode i namn och det har redan inträffat att gamla hederliga namn dyker upp igen. I början känns det lite udda att en liten telning heter exempelvis Manfred, Nathanael eller Signe – men strax blir det något ganska självklart. Kanske helt enkelt för att man upptäcker att den lilla individen är just en individ och inte ett fristående namn som skuttar runt och är allmänt okynnigt. Och någon gång var förstås även de här gamla ärevördiga namnen både nya, fräscha och originella, låt vara att det i vissa fall var för ganska många hundra år sedan.
Men plötsligt blir ett specifikt namn som tidigare inte varit särskilt vanligt ohyggligt populärt, och det är ofta svårt att säga varför. Ett tag skulle av något skäl vartenda nyfött flickebarn heta Natalie, men sällan uttalat på det där franskt eleganta sättet. Nej, det skulle ha samma betoning som ”kokosboll” (eller ”cykelpump”, om man så vill). Vem var skyldig till att detta namn plötsligt exploderade i popularitet? Ingen aning. Och för kanske tio år sedan skulle plötsligen alla nyfödda gossebarn heta Kevin. Kevin hit och Kevin dit. Inte heller i det fallet har jag någon teori kring var namnet kom ifrån. Från bestsellern ”Vi måste prata om Kevin”? Knappast, va? Från Kevin McCallister i ”Ensam hemma”-filmerna? Kanske. Den lille gynnaren präglas väl av just den käcka gullighet som föräldrar kan tänkas vilja projicera på sina barn. Och så har vi ju Ronja. Det kryllar av snart-30-åringar som heter Ronja (Sveriges vanligaste hundnamn!) – och det krävs ingen direkt einsteinsk intelligens för att komma på att de föddes strax efter att filmen ”Ronja Rövardotter” hade premiär. Och för tillfället verkar det som om åtminstone varannan liten flicka heter Tindra. Jag föreställer mig en framtida hårdför åklagare vid namn Tindra Svandun Älvadotter och undrar hur lätt det blir att ta henne på allvar.
Men visst, självklart ska man få kalla sina barn precis vad man vill (även om det kanske finns gränser). Jag kan bara tycka att dagens föräldrar tenderar att antingen slå knut på sig själva för att ge sina barn ett pretentiöst namn som ska göra dem superdupermaximalt unika, eller slår till med ett av de namn som är som allra populärast just nu – vilket då å andra sidan kanske kan ses som lite fantasilöst. Jag inser att mitt förespråkande av gamla hederliga namn skulle kunna resultera i en mer gammaldags fantasilöshet, där var tredje flicka heter Anna och var fjärde gosse heter Karl. Det kan ju också bli lite tjatigt.
Sedan har vi ju det här med syskon också – eller tvillingar – där föräldrar ibland anstränger sig för att vara lite roliga. Och det kan väl gå an. Vissa ger sina barn namn med samma begynnelsebokstav (jag har en syskonskara kusiner som heter Barbro, Britt, Bosse och Björn), andra ger första barnet ett namn på A, nästa på B och så vidare. För deras egen skull får man väl hoppas att de inte hinner avverka hela alfabetet. Åter andra slår till med syskonpar vid namn Emil och Ida, Peter och Petra, Whitney och Britney, eller Mi och Rakel. Här är några andra förslag: Orsak och Verkan, Kreti och Pleti, Ler och Långhalm, Pest och Pina. Och vill man ha namn som fungerar för en syskonskara om tre så kan man ju slå till med namnen som en före detta kollega berättade om: Horror, Terror och Error. Fast de är ju inte vidare smickrande.
En gång när jag åkte tåg tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan två kvinnor som råkade träffa på varandra efter långvarig brist på kontakt. På den oundvikliga frågan huruvida de nu var gifta och hade barn så redogjorde den ena för att hon hade två barn, en pojke och en flicka, som hette Love och My. ”Vad fint” sa den andra och klappade förtjust i händerna. ”Som i ‘min kärlek’!” ”Va?” sa Love och Mys mamma och underströk sitt utrop genom att se ytterst frågande ut. ”Ja, ‘My Love’ – engelska för ‘min kärlek’!” Mamman såg häpen ut och sa: ”Oj, det har vi inte haft en tanke på!” Så kanske är det så att den sluga namngivningen inte alltid är hundraprocentigt medveten. Men oftast är den nog det.
Låt mig återvända till det jag så chevalereskt påstod tidigare – att man ska få kalla sina barn vad man vill. Rent juridiskt är det väl inte riktigt så. Men moraliskt, då? Är det lämpligt att ge sitt barn vilket namn som helst? Är exempelvis Caligula ett bra namn? Tydligen finns det de som anser det. I Sverige finns det tre personer över 18 år som heter Caligula. En av dem stoltserar dessutom med förnamnen Lorentz Lancelot Nicolai Hamlet Larz Owe. Och efternamnet Lorentz. I dagligt tal tydligen kallad Lorentz Lorentz. Kul! Och hör ni, i Ludvika bor det en person som heter Gud. Och det är en kvinna.
*Ur Shakespeares ”Romeo och Julia”, översatt av Carl August Hagberg.
elbrundino 