Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jocke Berg’

När ryktet börjar gå om ett nytt album från Bengt så tycks hela kultursverige stanna upp i en form av balearisk anspänning. SVT:s Kobra uppmärksammar det. Skavlan försöker få en intervju. Alla vill veta hur Bengt låter den här gången. Håller de fast vid det uttryck som präglade deras förra album ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död”? Det där maskintunga groovet som gick igen i nästan varje låt. Eller blir det ett nytt temaalbum som det som många betraktar som Bengts mästerverk ”Mardrömmar Jag minns är minnen som finns” från 2007? Eller ska de överraska oss med något helt nytt? Kanske ett album där de kombinerar drum’n’bass med dancehall? Något som aldrig gjorts tidigare.

Det är ju så att de har överraskat oss förr, även om Bengts album alltid låter Bengt – vad de än väljer att göra. Jocko Dahls karakteristiska röst är ju svår att trolla bort. Och om de plötsligt skulle få för sig att låta basisten stå för sången så skulle man ändå känna igen Jockos knivskarpa texter. Ingen kan som han skriva subtila textrader som ”Det är mörkt mörkt mörkt mörkt så mörkt att det känns som ljust ljust ljust fast mörkt mörkt mörkt”. Eller ”Varningen är som djävlarna sa och istappar kom och hjälp”.

Men Bengt är faktiskt inte synonymt med Jocko Dahl. Det vore som att påstå att Stones är synonymt med Keith Richards och Mick Jagger. Då bedrar man sig, för på samma sätt som Charlie Watts är en integral part av Stones sound är Mårten Svärd och de andra livsviktiga för Bengt. Det är de fyra medlemmarna som tillsammans gör Bengt till en av Sveriges främsta akter, kanske till och med den allra främsta. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kredibel akt i dagens Sverige, en akt som vågar bruka allvar i en tid som är så svårt ansatt av någon form av humoristisk flamsighet à la Henrik Schyffert. Det ska de ha oerhört mycket kredd för.

Jag har under några intensiva vårdygn levt med Bengts nya album, andats Bengts nya album, som en av de första lyckliga i Sverige. Titeln läckte ut för några veckor sedan och det har naturligtvis bidragit till spekulationerna kring hur albumet låter. ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna.” Titelns dualismer öppnar upp för en närmast sagolik spännvidd, men det visar sig att nästan alla spekulationer har kommit på skam. Det här är gamla vanliga Bengt, men på ett lite nytt sätt. Borta är syntmattorna och de ettriga basgångarna som gjorde ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död” till en nästan religiös upplevelse. I stället lyfts Pekka Fingrinens gitarr fram i nästan vartenda spår, och alldeles särskilt mycket i den första singeln ”Avenbok och sylt” där hans eleganta gitarrfigurer erinrar om fyraåriga barn som går vilse på en parkeringsplats. Och så det mest överraskande av allt: Låter inte Jocko nästan lite…glad?

Flera av spåren är klart baleariska och det är nästintill omöjligt att sitta still när Jocko Dahl mässar ”Först kom han och sen kom han nej först kom han och sen kom han men inte han för han kom först” över en envis balearisk rytm i avslutningsspåret ”Komma först” (som genialiskt nog alltså kommer sist). Det är ett oerhört djärvt grepp. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige, eller ens i Eurasien, skulle kunna komma på tanken att göra något liknande. Bengt anklagas ibland för att vara pretentiösa, vilket naturligtvis är ett absurt påhopp från människor som inte kan skilja mellan genialitet och pretention, människor som är rädda för allvaret. Men för att visa att de alls inte är pretentiösa släpper bandet i samband med albumreleasen också i strikt limiterad upplaga varsin diktsamling inspirerad av sufismen. Det borde få tyst på belackarna, om det nu inte räcker med musiken. Genialiteten gör sig nämligen påmind som så många gånger förr.

Men här finns naturligtvis andra godbitar också. Den sedvanliga balladen är en nära 16 minuter lång uppgörelse med en av samhällets stora konventioner, nämligen äktenskapet. De svepande stråkarna skapar en närmast filmisk stämning som gör ögonen fuktiga och man önskar att filmen aldrig ska ta slut. ”Äktenskapets logaritmer” har en text som gräver sig in i ens nervbanor och man känner att varje ord i texten är alldeles, alldeles sant. När musiken plötsligt tystnar och Jocko Dahls röst i ensamt majestät slutligen förkunnar att ”äktenskapets logaritmer jäktar skrapets låga rytmer”, ja då strömmar tårarna ner i Mio-soffan och framgången är given. För naturligtvis kommer ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna” att sälja både guld och platina i hela Skandinavien. Och naturligtvis kommer sommarens turné att bli utsåld på bara några minuter, i synnerhet konserten på Stockholms Stadion då alla fans har uppmanats att klä sig i lederhosen och brynja.

Jag säger bara: Den som inte älskar Bengts nya album vet inte vad det är att älska. Baleariskt, mina vänner. Baleariskt.

Read Full Post »