Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kent’

Hadlow
Hadlow Castle innan lanterninen byggdes

I grevskapet Kent, inte så värst långt från London, ligger en liten ort vid namn Hadlow. Invånarna skulle kanske bli arga om de hörde mig påstå att det inte är någon särskilt märkvärdig ort – om man är lokalpatriot så kan man alltid hitta de mest fantastiska fakta om just sin ort. Men okej, det finns något här som är ganska speciellt, nämligen ett torn. Nu är förstås Hadlow knappast den enda i orten i hela världen som har ett torn. Pisa i Italien har ett ganska berömt torn. San Gimignano, även det i Italien, har hela fjorton torn. I båda fallen är tornen dessutom avsevärt äldre än tornet i Hadlow. Men det 64 meter höga tornet i Hadlow lyckas sticka ut på ett särskilt sätt – just därför att det inte finns så mycket annat att se där. Men hur har det hamnat där? Eller kanske snarare: varför?

Byn Hadlow var inte ett eget gods, utan hörde till Tonbridge Castle som ligger cirka fyra kilometer därifrån. Alltihop tillhörde earlen av Gloucester och senare, från mitten av 1440-talet, hertigen av Buckingham. Den tredje hertigen av Buckingham blev olyckligtvis avrättad av Henrik VIII 1521 och i samband med det tycks Hadlow ha avskilts från Tonbridge Castle. Det är möjligt att det är först då som en större mangårdsbyggnad uppfördes här. 1586 ska det ha funnits ett större hus i elisabetansk stil. Ett annat hus, kanske en ombyggnad av det tidigare, kom på plats cirka 1635. Men det finns inga uppgifter om hur det såg ut och det rörde sig förmodligen inte om någon särskilt storslagen eller arkitektoniskt anmärkningsvärd byggnad.

150 år senare ägdes Hadlow av en man vid namn Walter May. Han ärvde egendomen efter sin far 1786, och hade genom giftermål och ett arv efter en farbror tidigare kommit i besittning av en ansenlig summa pengar. Tydligen var han intresserad av att manifestera sin rikedom, och gjorde det genom att riva den gamla huvudbyggnaden och uppföra en ny. Han valde att göra det i den stil som brukar kallas för gothick style, för att använda den tidens stavning.

Strawberry_Hill_SE_Sandby
Strawberry Hill House, akvarell av Paul Sandby.

I Twickenham, sydväst om London, lät författaren, konsthistorikern och politikern Horace Walpole uppföra Strawberry Hill House mellan 1749 och cirka 1790. Huset var dels tänkt som bostad, dels som ett slags ram till hans samling som bestod av cirka 1 000 föremål. Han tycks ha varit fascinerad av medeltiden (1764 gav han ut det som anses vara den första ”gotiska” romanen – Slottet i Otranto) och valde att uppföra sitt hus i gotisk stil. Även om det förstås handlar om 1700-talets version av gotiken så blev huset mycket beundrat och fick ett antal efterföljare. Men den verkliga explosionen inom det som man brukar kalla för gothic revival kom först något senare, i början av 1800-talet. Då uppfördes många mer eller mindre fantastiska slott som nästan alla förtjänar egna artiklar. Kanske återkommer jag till något eller några av dem.

En tidig efterföljare till Walpole var alltså Walter May. Exakt varför han valde att uppföra sitt Hadlow Castle i gotisk stil är inte känt. När man uppförde nya byggnader på landsbygden så tenderade man att bygga i den stil som var förhärskande i grannskapet. Av den anledningen påminner ofta närliggande byggnader om varandra. Ett annat skäl till det är förstås att man anlitade samma arkitekter eller byggmästare som sina grannar. Men i trakterna av Hadlow fanns det inget herresäte i den här varianten av gotisk stil. Även om Strawberry Hill inte ligger våldsamt långt bort från Hadlow med dagens mått mätt (cirka 50 kilometer fågelvägen) så var avståndet stort då. Man kan inte utesluta att May faktiskt såg Strawberry Hill i verkligheten, men det är kanske troligare att han hade sett Walpoles hus avbildat i någon bok.

Hadlow Castle 5

När Hadlow Castle stod klart så bör det ha påmint ganska mycket om Strawberry Hill i stilen. Huset var cirka 35 meter långt. Det hade bland annat 11 sovrum, ett skulpturgalleri som var lika långt som huset, och så en fil av rum bestående av en stor salong, ett åttkantigt bibliotek och en matsal. Exteriörens gotiska karaktär väckte säkert en viss uppmärksamhet, men samtidigt höll huset en anmärkningsvärt låg profil, i uttryckets bokstavliga bemärkelse. Det var en byggnad som var mer utbredd än reslig och det fanns till och med de som tyckte att den var mer egendomlig än vacker. Det var tornet som skulle komma att förändra intrycket av hela huset.

Walter Mays son, Walter Barton May, kom att ägna mycket tid åt att studera medeltidens arkitektur, kanske som ett resultat av att han växte upp i ett ”gotiskt” slott. Han övertog Hadlow Castle 1815 och hade antagligen redan då planer på att fortsätta faderns byggnation. Men det fanns inte riktigt pengar till det. Det dröjde till 1832 innan han kunde sätta sina planer i verket, sedan han ärvt en större summa pengar. Tanken var att bygga ett högt torn som skulle bli ett landmärke och göra slottet lite märkvärdigare. Det är svårt att tänka sig att tornet skulle fylla någon direkt praktisk funktion, annat än som utsiktsplats, men det finns mer eller mindre elaka tungor som påstår något annat. Det finns två versioner av historien. Walter Barton hade 1821 gift sig med dottern till ägaren av det närbelägna Fish Hall. Enligt den ena versionen misstänkte Walter Barton att hustrun hade en affär med en bonde som bodde i närheten. Enligt den andra beslöt hustrun att flytta hem till Fish Hall eftersom äktenskapet var olyckligt. Det sägs därför att tornet byggdes för att herr May skulle kunna spionera på hustruns förehavanden. Det finns en lite snällare variant också, nämligen att tornet ska ha byggts som ett minne över hustrun.

Hadlow Castle 3

Tornet på Hadlow Castle uppfördes i originalhusets sydöstra hörn. Resultatet blev en 52 meter hög och imponerande skapelse. Men uppenbarligen var byggherren inte nöjd med det, eller också var det tänkt att tornet skulle bli högre redan från början. Kanske behövde han helt enkelt skaffa pengar till att fortsätta byggnationen. 1840 började nämligen arbetet med att lägga till en hög lanternin på ytterligare 12 meter. På så sätt fick tornet ett avslut som påminner om tornen på många gotiska kyrkor. Hela anläggningen måste ha gjort ett oförglömligt intryck på alla som besökte den eller bara hade vägarna förbi.

Walter Barton May bodde i slottet till sin död 1855, då hans son tog över. Hans intresse för Hadlow Castle tycks dock ha varit svalt, och det såldes redan tre år senare. En rad ägarbyten följde, som jag inte tänker gå in närmare på. Under andra världskriget fick tornet praktisk nytta, då det användes av civilförsvaret för spaningsändamål. Tyskarna ska flera gånger ha fällt bomber i området, men aldrig lyckats träffa vare sig tornet eller slottet. 1946 var det dags för ännu ett ägarbyte, men det var ingen som bosatte sig i slottet. Det fick stå och förfalla i några år, innan man 1951 konstaterade att det skulle kosta alldeles för mycket att restaurera det – om nu ens viljan fanns. I stället fattades beslut om att riva Hadlow Castle. Lyckligtvis engagerade sig konstnären Bernard Hailstone (1910-1987) i slottet och kunde genom sitt agerande rädda åtminstone det höga tornet och några andra byggnader. Resten revs.

Hadlow

I mitten av oktober 1987 drabbades främst södra England av en svår storm. Tornet i Hadlow skadades och vissa dekorelement ramlade ner. Skadorna var värre än befarat, vilket ledde till att man 1995 monterade ner den krönande lanterninen för att skydda tornet. Men vad gör man egentligen med ett lite knasigt och funktionslöst torn? Har det ett existensberättigande? Tydligen ansåg man det – och det ska vi vara glada för. De lokala myndigheterna tvångsköpte tornet av den dåvarande ägaren och överlämnade det till en stiftelse som såg till att byggnaden återställdes – inklusive lanterninen. I dag verkar tornet vara privatägt igen, men nu är det inrett med lägenheter som man kan hyra för minst två nätter om man har lust. Det kostar bara 24 000 kronor. Och det kanske inte är så mycket för att få bo i en gotisk rymdraket från 1800-talet?

Annonser

Read Full Post »

När ryktet börjar gå om ett nytt album från Bengt så tycks hela kultursverige stanna upp i en form av balearisk anspänning. SVT:s Kobra uppmärksammar det. Skavlan försöker få en intervju. Alla vill veta hur Bengt låter den här gången. Håller de fast vid det uttryck som präglade deras förra album ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död”? Det där maskintunga groovet som gick igen i nästan varje låt. Eller blir det ett nytt temaalbum som det som många betraktar som Bengts mästerverk ”Mardrömmar Jag minns är minnen som finns” från 2007? Eller ska de överraska oss med något helt nytt? Kanske ett album där de kombinerar drum’n’bass med dancehall? Något som aldrig gjorts tidigare.

Det är ju så att de har överraskat oss förr, även om Bengts album alltid låter Bengt – vad de än väljer att göra. Jocko Dahls karakteristiska röst är ju svår att trolla bort. Och om de plötsligt skulle få för sig att låta basisten stå för sången så skulle man ändå känna igen Jockos knivskarpa texter. Ingen kan som han skriva subtila textrader som ”Det är mörkt mörkt mörkt mörkt så mörkt att det känns som ljust ljust ljust fast mörkt mörkt mörkt”. Eller ”Varningen är som djävlarna sa och istappar kom och hjälp”.

Men Bengt är faktiskt inte synonymt med Jocko Dahl. Det vore som att påstå att Stones är synonymt med Keith Richards och Mick Jagger. Då bedrar man sig, för på samma sätt som Charlie Watts är en integral part av Stones sound är Mårten Svärd och de andra livsviktiga för Bengt. Det är de fyra medlemmarna som tillsammans gör Bengt till en av Sveriges främsta akter, kanske till och med den allra främsta. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kredibel akt i dagens Sverige, en akt som vågar bruka allvar i en tid som är så svårt ansatt av någon form av humoristisk flamsighet à la Henrik Schyffert. Det ska de ha oerhört mycket kredd för.

Jag har under några intensiva vårdygn levt med Bengts nya album, andats Bengts nya album, som en av de första lyckliga i Sverige. Titeln läckte ut för några veckor sedan och det har naturligtvis bidragit till spekulationerna kring hur albumet låter. ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna.” Titelns dualismer öppnar upp för en närmast sagolik spännvidd, men det visar sig att nästan alla spekulationer har kommit på skam. Det här är gamla vanliga Bengt, men på ett lite nytt sätt. Borta är syntmattorna och de ettriga basgångarna som gjorde ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död” till en nästan religiös upplevelse. I stället lyfts Pekka Fingrinens gitarr fram i nästan vartenda spår, och alldeles särskilt mycket i den första singeln ”Avenbok och sylt” där hans eleganta gitarrfigurer erinrar om fyraåriga barn som går vilse på en parkeringsplats. Och så det mest överraskande av allt: Låter inte Jocko nästan lite…glad?

Flera av spåren är klart baleariska och det är nästintill omöjligt att sitta still när Jocko Dahl mässar ”Först kom han och sen kom han nej först kom han och sen kom han men inte han för han kom först” över en envis balearisk rytm i avslutningsspåret ”Komma först” (som genialiskt nog alltså kommer sist). Det är ett oerhört djärvt grepp. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige, eller ens i Eurasien, skulle kunna komma på tanken att göra något liknande. Bengt anklagas ibland för att vara pretentiösa, vilket naturligtvis är ett absurt påhopp från människor som inte kan skilja mellan genialitet och pretention, människor som är rädda för allvaret. Men för att visa att de alls inte är pretentiösa släpper bandet i samband med albumreleasen också i strikt limiterad upplaga varsin diktsamling inspirerad av sufismen. Det borde få tyst på belackarna, om det nu inte räcker med musiken. Genialiteten gör sig nämligen påmind som så många gånger förr.

Men här finns naturligtvis andra godbitar också. Den sedvanliga balladen är en nära 16 minuter lång uppgörelse med en av samhällets stora konventioner, nämligen äktenskapet. De svepande stråkarna skapar en närmast filmisk stämning som gör ögonen fuktiga och man önskar att filmen aldrig ska ta slut. ”Äktenskapets logaritmer” har en text som gräver sig in i ens nervbanor och man känner att varje ord i texten är alldeles, alldeles sant. När musiken plötsligt tystnar och Jocko Dahls röst i ensamt majestät slutligen förkunnar att ”äktenskapets logaritmer jäktar skrapets låga rytmer”, ja då strömmar tårarna ner i Mio-soffan och framgången är given. För naturligtvis kommer ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna” att sälja både guld och platina i hela Skandinavien. Och naturligtvis kommer sommarens turné att bli utsåld på bara några minuter, i synnerhet konserten på Stockholms Stadion då alla fans har uppmanats att klä sig i lederhosen och brynja.

Jag säger bara: Den som inte älskar Bengts nya album vet inte vad det är att älska. Baleariskt, mina vänner. Baleariskt.

Read Full Post »