Dromedarer i Djursholm är mer exotiska än dromedarer i Marrakech
Nog är det egendomligt. Just under vecka 20 under det femtionde året, just som Sverige börjar kännas som ett temperaturmässigt drägligt land att bo i igen, just medan lindalléerna fortfarande ståtar med den där skirt vackra grönskan, då drabbas jag av den där envist återkommande längtan att bege mig någon annanstans. Nej, det handlar inte om att fly från allergier eller betalning av kvarskatt. Det handlar bara om en fysisk och psykisk längtan efter något odefinierbart annat. Ibland får jag dock för mig att det rör sig om ren tristess, vilket i så fall naturligtvis är det som verkligen är egendomligt. Det är ju nu som man på allvar kan göra utflykter i närmiljön. Promenera. Cykla. Sitta på en parkbänk och läsa eller bara filosofera utan att frysa ädlare kroppsdelar av sig. Men icke. Då börjar den människa som är jag drömma om att befinna sig på resande fot i större bemärkelse.
Diverse artiklar i diverse tidningar gör sitt till för att piska upp reslusten. Fast det är nog nu ganska länge sedan som de där researtiklarna förvandlades till något märkligt. De resmål som presenteras ligger oftast i främmande världsdelar. De förklarar vilket lyxhotell man ska bo på när man åker till Aruba eller Nya Guinea. Och vilket spa som är bäst när man besöker Kiribati. Och vilken femstjärnig restaurang som har den bästa franska maten i Kotzebue i Alaska. Och kanske framför allt vad man ska shoppa när man turistar i N’Djamena i Tchad. Det är som om alla tidningar förutsätter att deras läsare är perverst äventyrslystna mångmiljonärer. Som i vissa fall drivs av dödslängtan. Det tycks för övrigt vara fullkomligt omodernt att tala om vad man bör se på olika platser, det handlar bara om var man ska äta, var man ska bo och vad man ska uppleva. Svenska Dagbladet ägnar sig till och med åt att tala om exakt vad man ska ha med sig till olika platser – och var man kan köpa dessa tingestar. Ett exempel: Om man ska bo en helg på hotellet Belmond Le Manoir Aux Quat Saisons (drygt 900 pund per natt) ska man ta med sig en klänning från Ganni (1 549 kronor), ett par Ancient Greek-sandaler (2 200 kronor), en H&M-hatt (endast 99 kronor!) och en väska från Tiger of Sweden (2 999 kronor). Ja, de talar också om vad man ska läsa under resan, nämligen Resan ut av Virginia Woolf. Den kostar bara 55 kronor.
Absurt? Jag tillåter mig att tycka att en aning absurt det är. Jag kan i mitt stilla sinne inte låta bli att undra om någon enda människa tar detta på allvar. Eller om ens skribenten gör det. Jag förstår förvisso att just Svenska Dagbladet kanske riktar sig till en läsare som inte riktigt är som jag. Men ändå. Jag förstår förvisso också att människor reser på olika sätt. För min del handlar det om att se saker, att få insupa atmosfärer och i bästa fall få en ökad förståelse för en åtminstone något annorlunda kultur. Det handlar om att få ytterligare en bit i det som jag vill kalla det riktiga livspusslet, ännu en bit som kanske leder till att pusslet kommer ett steg närmare en fullbordan som jag i och för sig hoppas aldrig kommer. Så förfärligt det vore att bli färdig, att känna att ingenting finns kvar. Så förfärligt det vore att sitta där på ett slags livets all inclusive-hotell. Så förfärligt att bara röra sig mellan poolen och baren och vara nöjd med det.
Längtan bort vid denna tid kan alltså vara ett utslag av tristess. Det kan också vara en fråga om en drivkraft att få uppleva något annat än det trygga och invanda för att få den där nya pusselbiten, den där nya aha-upplevelsen. Kanske är det förresten samma sak om jag tänker efter. Självklart är det inget konstigt att vilja vidga sina vyer. Det konstiga ligger just i detta att denna längtan infinner sig när Sverige, hembygden, är som allra vackrast. I väntan på att få komma bort gör jag små tafatta utflyktsförsök. I går tog jag Roslagsbanan till det exotiska Djursholm, ty där har jag aldrig satt mina näpna små fötter tidigare. Kanske var det ingen större upplevelse, men jag såg i alla fall några kameler och dromedarer som vandrade omkring i en hage. Det var inte den sortens fauna som jag förväntade mig. Men när jag flanerade i detta område greps jag av en svårartad längtan att åka därifrån. Och några strofer ur Cornelis Vreeswijks sång Getinghonung Provençale
dök upp i huvudet:
För övrigt är det väl ungefär
samma turister här som där
Samma diskotek och samma dans
och samma gamla längtan nån annanstans
För ungefär så är det. Och det slog mig att det dessutom numera kanske är viktigare att tala om för andra var vi befinner oss än att befinna oss där vi befinner oss. Oavsett om vi är i Djursholm eller i Marrakech. Vi reser liksom av fel orsaker. Kan det inte vara så, medborgare?
elbrundino 