Men ska den där karln språkgnälla nu igen? Hur orkar han? Nu när det till på köpet är så varmt också! Ja, det kan man undra och tycka. Men så länge språket misshandlas och förslöas så finns det alltid skäl att gnälla. Då spelar temperaturen ingen roll. Den här gången tänkte jag angripa en företeelse som dessutom har koppling till en annan företeelse som jag hatälskar: resereportaget som genre. I tidigare inlägg har jag gläfst över det mått av osannolikhet som förekommer i många reseskildringar i tidningarna, till exempel att en vinbonde kommer vandrande bland sina rankor med ett glas som han provsmakar årets skörd ur. Min tes är att skribenterna fläskar på med osanna klichébilder som de tror att läsaren vill ha. Men det var inte där jag ville landa. Däremot är det främst i resereportage och resebilagor som det jag vill åt brukar dyka upp.
Första gången jag hajade till över det fenomen som jag strax ska komma fram till var när jag textade något eländigt svenskt program om unga människor som gick en bartenderskola på Ibiza. Det var alltså inte ett resereportage. Men gång på gång meddelade de att de skulle sticka in till ”Ibiza Town” och ”Bar Street”. För den oupplyste vill jag påpeka att Ibiza är en spansk ö och att även den största staden heter Ibiza. Det är ju lite komplicerat, för hur ska man veta om man menar ön eller staden när man säger Ibiza? (Samma sak gäller för övrigt för landet och staden Guatemala respektive landet och staden Panama.) Lokalinvånarna säger förmodligen bara ”stan” när de syftar på staden, men annars är det brukligt att lägga till ”stad” efter namnet, alltså ”Ibiza stad”. Men de där barungdomarna envisades med att säga ”Ibiza town”, som om det var det officiella namnet på en spansk stad. Nu är det här egentligen ett ganska dåligt exempel, eftersom Ibiza är alla engelsmäns favoritpartyö och engelskan förmodligen har en mycket stark ställning där. Likafullt är det spanska som är officellt språk – och det jag vill åt är alltså att väldigt många människor tenderar att betrakta engelskan som ett slags default-språk (notera vad jag gjorde där – jag skäms!).
Jag har roat mig med att studera Svenska Dagbladets resebilaga, eftersom jag prenumererar på den blaskan. Där hittade jag för några veckor sedan en notis om att Istanbul ska få en ny flygplats. Och den, meddelade Svenska Dagbladet, kommer att heta ”Istanbul New Airport”. Nu är det väl inte helt osannolikt att just en flygplats får ett alternativt, internationellt gångbart namn för den som inte är så duktig på turkiska, men jag dristade mig ändå att bli lite irriterad över att man inte valde att skriva det turkiska namnet İstanbul Yeni Havalimanı när man nu ändå förklarade i artikeln att det handlade om Istanbuls nya flygplats. Efter en mycket blygsam forskningsinsats upptäckte jag dessutom att det där bara är ett tillfälligt namn tills man kommer på vad flygplatsen ska heta. Det är ju faktiskt ett ganska idiotiskt namn. Ändå presenterade SvD namnet som ett faktum – och dessutom på engelska.
I en annan artikel berättades om hur fantastiskt det är i Anderna och att man från vissa platser nästan garanterat kan få se kondorer. En sådan plats nämndes i bildtexten: Mirador Cruz del Condor. Det har jag absolut inga invändningar emot. Men i brödtexten har platsen plötsligt fått ett engelskt namn, nämligen Condor Cross. Vilket känns mest genuint i det spansktalande Peru? Varför valde skribenten att översätta namnet till engelska i en svensk tidning? Det är en smärre gåta. Jag kan ingenstans se att platsen har ett alternativt, officiellt engelskt namn.
Så till förra söndagens resebilaga. Där fanns en smärre guide till några ”marknadsmåsten” i Marrakech i Marocko. I det landet talar man mest arabiska och franska. Ändå anges adressen för Souk El Attarine som ”Sieve Street” och för Souk El Haddadine som ”Smiths Street”! Den som till äventyrs gissar att gatorna i verkligheten inte alls har engelska namn gissar förstås alldeles rätt. Kuriöst nog tipsas det om en tredje marknad också, nämligen Souk des Bijoutiers, och den ligger minsann på Rue Souk El Kebir. Man kan fråga sig varför den inte bevärdigades med ett engelskt namn, för konsekvensens skull.
Samma resebilaga, samma datum, samma fenomen: Här ges tre tips på olika typer av vårdinrättningar (!) i Vietnams huvudstad Hanoi. I Vietnam är häpnadsväckande nog vietnamesiska det officiella språket. Det är kanske inte så många svenskar som behärskar språket, det ska livligt erkännas. Adressen till Charm Salon & Spa anges här vara Dang Thai Mai 26. Fullt rimligt. Men adressen till Cana de Azucar är av någon anledning Tran Vu street 126. Och adressen till Nguyen Luan Pharmacy hävdas vara Trang Thi street 3. Ånyo: Varför anger skribenten adresserna som ”street”? Om man nu nödvändigtvis känner sig tvingad att påpeka att inrättningarna ligger vid en gata och inte ute i skogen så kan man väl lägga till -gatan efter namnen? Fast egentligen är det onödigt, eftersom adresserna tycks vara Tran Vu respektive Trang Thi. (Jag ställer mig för övrigt tvivlande till att det där apoteket verkligen heter Nguyen Luan Pharmacy, så varför då inte kalla det ”apoteket Nguyen Luan”?)
Vart vill jag egentligen komma med det här? Jo, jag tycker helt enkelt att känslan av autenticitet försvinner all världens väg när man av någon anledning, för en svensk publik, använder engelska adresser på platser där man i första hand inte talar engelska. Det är dessutom i mina ögon och öron oförskämt att våldföra sig på andra språk på det sättet. Om det rör sig om språk som vi inte har någon större chans att förstå så är det betydligt rimligare att översätta till svenska än till engelska. Det senare är ju absurt.
”Jaha, men det är ju en service till den läsare som kanske åker till Hanoi! Hur ska vietnameser förstå om man säger att man letar efter ‘Tran Vu-gatan’?” kanske någon invänder. Den invändningen bryr jag mig dock inte om att kommentera.
Det verkar främst vara länder belägna utanför Europa som drabbas av det här, eller kanske snarare länder där man talar ett språk som vi svenskar inte har någon större inblick i. Ingen svensk journalist skulle någonsin komma på tanken att kalla Place de la Concorde i Paris för Concorde Square. Eller Ponte Vecchio i Florens för Vecchio Bridge. Varför? Antagligen tycker man att det är lite fint att man besitter vissa kunskaper i franska, italienska och kanske tyska. Man vet minsann att place betyder ”torg” på franska och att ponte betyder ”bro” på italienska. Men om man skriver om Aten så kan man glatt dra till med att det berömda torget heter Syntagma Square och om man skriver om kulturlivet i Prag så kan deras nationalteater utan att någon reagerar plötsligt benämnas ”Prague National Theatre”. De båda senare är exempel ur verkligheten. Man häpnar i värmen.
elbrundino 