Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Marrakech’

Men ska den där karln språkgnälla nu igen? Hur orkar han? Nu när det till på köpet är så varmt också! Ja, det kan man undra och tycka. Men så länge språket misshandlas och förslöas så finns det alltid skäl att gnälla. Då spelar temperaturen ingen roll. Den här gången tänkte jag angripa en företeelse som dessutom har koppling till en annan företeelse som jag hatälskar: resereportaget som genre. I tidigare inlägg har jag gläfst över det mått av osannolikhet som förekommer i många reseskildringar i tidningarna, till exempel att en vinbonde kommer vandrande bland sina rankor med ett glas som han provsmakar årets skörd ur. Min tes är att skribenterna fläskar på med osanna klichébilder som de tror att läsaren vill ha. Men det var inte där jag ville landa. Däremot är det främst i resereportage och resebilagor som det jag vill åt brukar dyka upp.

Första gången jag hajade till över det fenomen som jag strax ska komma fram till var när jag textade något eländigt svenskt program om unga människor som gick en bartenderskola på Ibiza. Det var alltså inte ett resereportage. Men gång på gång meddelade de att de skulle sticka in till ”Ibiza Town” och ”Bar Street”. För den oupplyste vill jag påpeka att Ibiza är en spansk ö och att även den största staden heter Ibiza. Det är ju lite komplicerat, för hur ska man veta om man menar ön eller staden när man säger Ibiza? (Samma sak gäller för övrigt för landet och staden Guatemala respektive landet och staden Panama.) Lokalinvånarna säger förmodligen bara ”stan” när de syftar på staden, men annars är det brukligt att lägga till ”stad” efter namnet, alltså ”Ibiza stad”. Men de där barungdomarna envisades med att säga ”Ibiza town”, som om det var det officiella namnet på en spansk stad. Nu är det här egentligen ett ganska dåligt exempel, eftersom Ibiza är alla engelsmäns favoritpartyö och engelskan förmodligen har en mycket stark ställning där. Likafullt är det spanska som är officellt språk – och det jag vill åt är alltså att väldigt många människor tenderar att betrakta engelskan som ett slags default-språk (notera vad jag gjorde där – jag skäms!).

Jag har roat mig med att studera Svenska Dagbladets resebilaga, eftersom jag prenumererar på den blaskan. Där hittade jag för några veckor sedan en notis om att Istanbul ska få en ny flygplats. Och den, meddelade Svenska Dagbladet, kommer att heta ”Istanbul New Airport”. Nu är det väl inte helt osannolikt att just en flygplats får ett alternativt, internationellt gångbart namn för den som inte är så duktig på turkiska, men jag dristade mig ändå att bli lite irriterad över att man inte valde att skriva det turkiska namnet İstanbul Yeni Havalimanı när man nu ändå förklarade i artikeln att det handlade om Istanbuls nya flygplats. Efter en mycket blygsam forskningsinsats upptäckte jag dessutom att det där bara är ett tillfälligt namn tills man kommer på vad flygplatsen ska heta. Det är ju faktiskt ett ganska idiotiskt namn. Ändå presenterade SvD namnet som ett faktum – och dessutom på engelska.

I en annan artikel berättades om hur fantastiskt det är i Anderna och att man från vissa platser nästan garanterat kan få se kondorer. En sådan plats nämndes i bildtexten: Mirador Cruz del Condor. Det har jag absolut inga invändningar emot. Men i brödtexten har platsen plötsligt fått ett engelskt namn, nämligen Condor Cross. Vilket känns mest genuint i det spansktalande Peru? Varför valde skribenten att översätta namnet till engelska i en svensk tidning? Det är en smärre gåta. Jag kan ingenstans se att platsen har ett alternativt, officiellt engelskt namn.

Så till förra söndagens resebilaga. Där fanns en smärre guide till några ”marknadsmåsten” i Marrakech i Marocko. I det landet talar man mest arabiska och franska. Ändå anges adressen för Souk El Attarine som ”Sieve Street” och för Souk El Haddadine som ”Smiths Street”! Den som till äventyrs gissar att gatorna i verkligheten inte alls har engelska namn gissar förstås alldeles rätt. Kuriöst nog tipsas det om en tredje marknad också, nämligen Souk des Bijoutiers, och den ligger minsann på Rue Souk El Kebir. Man kan fråga sig varför den inte bevärdigades med ett engelskt namn, för konsekvensens skull.

Samma resebilaga, samma datum, samma fenomen: Här ges tre tips på olika typer av vårdinrättningar (!) i Vietnams huvudstad Hanoi. I Vietnam är häpnadsväckande nog vietnamesiska det officiella språket. Det är kanske inte så många svenskar som behärskar språket, det ska livligt erkännas. Adressen till Charm Salon & Spa anges här vara Dang Thai Mai 26. Fullt rimligt. Men adressen till Cana de Azucar är av någon anledning Tran Vu street 126. Och adressen till Nguyen Luan Pharmacy hävdas vara Trang Thi street 3. Ånyo: Varför anger skribenten adresserna som ”street”? Om man nu nödvändigtvis känner sig tvingad att påpeka att inrättningarna ligger vid en gata och inte ute i skogen så kan man väl lägga till -gatan efter namnen? Fast egentligen är det onödigt, eftersom adresserna tycks vara Tran Vu respektive Trang Thi. (Jag ställer mig för övrigt tvivlande till att det där apoteket verkligen heter Nguyen Luan Pharmacy, så varför då inte kalla det ”apoteket Nguyen Luan”?)

Vart vill jag egentligen komma med det här? Jo, jag tycker helt enkelt att känslan av autenticitet försvinner all världens väg när man av någon anledning, för en svensk publik, använder engelska adresser på platser där man i första hand inte talar engelska. Det är dessutom i mina ögon och öron oförskämt att våldföra sig på andra språk på det sättet. Om det rör sig om språk som vi inte har någon större chans att förstå så är det betydligt rimligare att översätta till svenska än till engelska. Det senare är ju absurt.
”Jaha, men det är ju en service till den läsare som kanske åker till Hanoi! Hur ska vietnameser förstå om man säger att man letar efter ‘Tran Vu-gatan’?” kanske någon invänder. Den invändningen bryr jag mig dock inte om att kommentera.

Det verkar främst vara länder belägna utanför Europa som drabbas av det här, eller kanske snarare länder där man talar ett språk som vi svenskar inte har någon större inblick i. Ingen svensk journalist skulle någonsin komma på tanken att kalla Place de la Concorde i Paris för Concorde Square. Eller Ponte Vecchio i Florens för Vecchio Bridge. Varför? Antagligen tycker man att det är lite fint att man besitter vissa kunskaper i franska, italienska och kanske tyska. Man vet minsann att place betyder ”torg” på franska och att ponte betyder ”bro” på italienska. Men om man skriver om Aten så kan man glatt dra till med att det berömda torget heter Syntagma Square och om man skriver om kulturlivet i Prag så kan deras nationalteater utan att någon reagerar plötsligt benämnas ”Prague National Theatre”. De båda senare är exempel ur verkligheten. Man häpnar i värmen.

 

Annonser

Read Full Post »

IMGP7823 (2)

Dromedarer i Djursholm är mer exotiska än dromedarer i Marrakech

Nog är det egendomligt. Just under vecka 20 under det femtionde året, just som Sverige börjar kännas som ett temperaturmässigt drägligt land att bo i igen, just medan lindalléerna fortfarande ståtar med den där skirt vackra grönskan, då drabbas jag av den där envist återkommande längtan att bege mig någon annanstans. Nej, det handlar inte om att fly från allergier eller betalning av kvarskatt. Det handlar bara om en fysisk och psykisk längtan efter något odefinierbart annat. Ibland får jag dock för mig att det rör sig om ren tristess, vilket i så fall naturligtvis är det som verkligen är egendomligt. Det är ju nu som man på allvar kan göra utflykter i närmiljön. Promenera. Cykla. Sitta på en parkbänk och läsa eller bara filosofera utan att frysa ädlare kroppsdelar av sig. Men icke. Då börjar den människa som är jag drömma om att befinna sig på resande fot i större bemärkelse.

Diverse artiklar i diverse tidningar gör sitt till för att piska upp reslusten. Fast det är nog nu ganska länge sedan som de där researtiklarna förvandlades till något märkligt. De resmål som presenteras ligger oftast i främmande världsdelar. De förklarar vilket lyxhotell man ska bo på när man åker till Aruba eller Nya Guinea. Och vilket spa som är bäst när man besöker Kiribati. Och vilken femstjärnig restaurang som har den bästa franska maten i Kotzebue i Alaska. Och kanske framför allt vad man ska shoppa när man turistar i N’Djamena i Tchad. Det är som om alla tidningar förutsätter att deras läsare är perverst äventyrslystna mångmiljonärer. Som i vissa fall drivs av dödslängtan. Det tycks för övrigt vara fullkomligt omodernt att tala om vad man bör se på olika platser, det handlar bara om var man ska äta, var man ska bo och vad man ska uppleva. Svenska Dagbladet ägnar sig till och med åt att tala om exakt vad man ska ha med sig till olika platser – och var man kan köpa dessa tingestar. Ett exempel: Om man ska bo en helg på hotellet Belmond Le Manoir Aux Quat Saisons (drygt 900 pund per natt) ska man ta med sig en klänning från Ganni (1 549 kronor), ett par Ancient Greek-sandaler (2 200 kronor), en H&M-hatt (endast 99 kronor!) och en väska från Tiger of Sweden (2 999 kronor). Ja, de talar också om vad man ska läsa under resan, nämligen Resan ut av Virginia Woolf. Den kostar bara 55 kronor.

Absurt? Jag tillåter mig att tycka att en aning absurt det är. Jag kan i mitt stilla sinne inte låta bli att undra om någon enda människa tar detta på allvar. Eller om ens skribenten gör det. Jag förstår förvisso att just Svenska Dagbladet kanske riktar sig till en läsare som inte riktigt är som jag. Men ändå. Jag förstår förvisso också att människor reser på olika sätt. För min del handlar det om att se saker, att få insupa atmosfärer och i bästa fall få en ökad förståelse för en åtminstone något annorlunda kultur. Det handlar om att få ytterligare en bit i det som jag vill kalla det riktiga livspusslet, ännu en bit som kanske leder till att pusslet kommer ett steg närmare en fullbordan som jag i och för sig hoppas aldrig kommer. Så förfärligt det vore att bli färdig, att känna att ingenting finns kvar. Så förfärligt det vore att sitta där på ett slags livets all inclusive-hotell. Så förfärligt att bara röra sig mellan poolen och baren och vara nöjd med det.

Längtan bort vid denna tid kan alltså vara ett utslag av tristess. Det kan också vara en fråga om en drivkraft att få uppleva något annat än det trygga och invanda för att få den där nya pusselbiten, den där nya aha-upplevelsen. Kanske är det förresten samma sak om jag tänker efter. Självklart är det inget konstigt att vilja vidga sina vyer. Det konstiga ligger just i detta att denna längtan infinner sig när Sverige, hembygden, är som allra vackrast. I väntan på att få komma bort gör jag små tafatta utflyktsförsök. I går tog jag Roslagsbanan till det exotiska Djursholm, ty där har jag aldrig satt mina näpna små fötter tidigare. Kanske var det ingen större upplevelse, men jag såg i alla fall några kameler och dromedarer som vandrade omkring i en hage. Det var inte den sortens fauna som jag förväntade mig. Men när jag flanerade i detta område greps jag av en svårartad längtan att åka därifrån. Och några strofer ur Cornelis Vreeswijks sång Getinghonung Provençale
dök upp i huvudet:

För övrigt är det väl ungefär
samma turister här som där
Samma diskotek och samma dans
och samma gamla längtan nån annanstans

För ungefär så är det. Och det slog mig att det dessutom numera kanske är viktigare att tala om för andra var vi befinner oss än att befinna oss där vi befinner oss. Oavsett om vi är i Djursholm eller i Marrakech. Vi reser liksom av fel orsaker. Kan det inte vara så, medborgare?

Read Full Post »

Istanbul 004aDet är mycket kallt i Istanbul. Kanske inte temperatur-mässigt kallt, men det är något med luftfuktigheten eller möjligen vinden som gör att det känns betydligt kallare än det egentligen är. Den råa kylan gör att vi ogärna lämnar det varma och ombonade hotellet i det område som bär namnet Sultanahmet. Men så gör vi det och söker oss i riktning mot den gigantiska moské som kallas Blå moskén, men som egentligen heter Sultan Ahmed-moskén. Området är nog uppkallat efter moskén och inte tvärtom. Vi går genast lite vilse, eftersom man måste gå längs ett par vindlande gator för att nå ingångssidan. Man kan tro att det bara är att hålla utkik efter de sex höga minareterna, men på en trång och vindlande gata försvinner de förbluffande fort ur synfältet. Tre män som är fullt upptagna med att vakta en minimal parkeringsplats pekar åt vilket håll vi ska gå.

De sex minareterna dyker upp igen och vi hittar en portal som tycks leda in på moskéområdet. Ett par trappsteg i vit marmor måste passeras. Marmor är ett vackert material, men i minusgrader och snö förvandlas det till rena isgatan. Mina skor fäster mycket bra på snö, men marmor klarar de inte. De borde i butiken vara försedda med en etikett som förkunnar: ”Dessa skor är icke lämpade för istanbulskt nedkylda marmorplattor.” Men någon sådan etikett har jag inte sett. Här krävs ett stort kliv för att ta sig över de två trappstegen. Strategiskt utplacerade skyltar visar hur vi som besökare förväntas bära oss åt. Vi måste klä oss anständigt. Kvinnorna ska ha täckt huvud och varken kvinnor eller män får ha bara axlar eller underben. Det senare är knappast något problem i det här vädret. Innan vi träder in i själva byggnaden måste vi dessutom ta av oss skorna – något som inte direkt känns lockande. Visserligen finns det mattor på golvet, men mattor som ligger utomhus på vintern är sällan särskilt varma. Skorna får man stoppa i en för temperaturen passande fryspåse och bära med sig in.

Istanbul 019aBlå moskén är sannerligen en imponerande byggnad. Jag känner mig mycket liten – vilket naturligtvis är meningen – när jag står och blickar upp mot kupolen. Så vitt jag minns har jag aldrig tidigare stått i en så stor öppen sal, men så drabbas jag av insikten att exempelvis Globen är större. Tanken framstår dock som befängd, de två byggnaderna går absolut inte att jämföra. Jag befinner mig i en byggnad som är uppförd precis i början av 1600-talet, ungefär 370 år innan Globen stod färdig. Då har jag ändå ännu inte riktigt insett att grannbyggnaden, den tidigare kyrkan och moskén Hagia Sofia, obegripligt nog är nästan 1 100 år äldre och dessutom större. Men ändå. Det är lätt att förlora sig i tankar kring vad som egentligen driver människan att bygga något så enormt.

Vi kliver huttrande och med iskalla fötter ut och tillåts ta på oss fotbeklädnaderna igen. Den arkadomgivna gården utanför är nästan lika vidsträckt som själva moskén. Marmorplattorna är lika hala som trappan som ledde in till moskéområdet – men fastfrusen snö bildar små halkfria öar som man kan ta sig fram på. Några män går med någon form av kvastar och försöker få bort denna snö. Lite dumt, kan jag tycka. Mina medresenärer tycks inte ha lika stora problem med halkan och tar sig utan problem uppför de få trappstegen som leder till den täckta arkaden. Själv står jag hjälplös nedanför. Två män i trettioårsåldern tilltalar mig, undrar var jag kommer ifrån. Klassisk inledningsreplik för att skapa kontakt. Jag svarar artigt att jag kommer från Sverige. De skiner upp och den ene säger något obegripligt som uppenbarligen ska föreställa ett svenskt ord. Den andre rättar honom och säger klart och tydligt ”matta”. ”I have a carpet store, I will show you my carpets.” Jag förklarar att jag inte behöver någon matta. ”Why?” undrar han lite förnärmat. Varför? Ska jag behöva redogöra för varför jag inte vill ha något? Jag får genast en inre bild av hur jag träder in i en svensk butik och börjar berätta för innehavaren vad jag inte är intresserad av och varför. Mina medresenärer räddar mig uppför trappan med en hjälpande hand. Arkadens golvplattor är inte alls lika hala – de har skyddats från väder och vind.

Istanbul 027a

Blå moskéns halkbana.

Eftersom jag gärna foto-graferar på mina resor så hamnar jag lite på efterkälken. När jag kommer ifatt mitt ressällskap så inser jag att en av de två männen som prompt ville sälja en matta till mig nu har slagit klorna i min syster. Han tycks ännu inte ha presenterat sitt ärende – än så länge vill han bara ”visa hippodromen” för oss. Min syster är inte dum, hon förstår naturligtvis vad det är fråga om, men hon är precis som jag uppfostrad till att vara vänlig och artig mot andra människor. Det är en konst att vara avspisande. En lite plågsam konst. Och har man väl hamnat i månglarnas klor så är det svårt att ta sig ur dem. Jag lommar efter den lilla skaran och tänker att det är alldeles extra fult att stå och ragga mattkunder på moskéns gård. Men i affärer kanske allt är tillåtet?

Räddningen? Mina syskonbarn har tagit på sig alldeles för kalla skor. Converse fungerar inte i istanbulsk kyla. Under förevändning att vi måste tillbaka till hotellet och byta skor lyckas vi bryta oss loss från mannen, som inte blir särskilt glad. ”Följ åtminstone med till min butik och ta mitt visitkort!” Pyttsan. Man hinner inte innanför dörren förrän någon kommer med en bricka med upphällt te – och efter en stund har man köpt en matta som man varken behöver eller har råd med.

Katt. I Hagia Sofia.

Katt. I Hagia Sofia.

Javisst, det är en del av kulturen. Och javisst, kanske är det en del av reseupplevelsen att genomgå den här ritualen och eventuellt bli lurad. Men det behöver inte innebära att man känner sig tillfreds med det. Det nästan aggressivt påstridiga är så främmande och psykiskt påfrestande. Man blir trött ända in i själen. Men förmodligen vänjer man sig efter ett tag, förmodligen lär man sig hur man ska bete sig för att inte bli utsatt för indragningsförsök i varje butik man passerar. Dock. Hur talar man om för en medföljande 85-årig mor att fönstershoppande ofelbart leder till att någon störtar ut och ska sälja en matta? Eller en teservis. Eller en fez. Det är klart att hon vill titta på vackra saker som passeras – och det vill även jag. Den storsinta människan inom mig säger än en gång: ”De kan inte ändra sin urgamla kultur för vår skull. Det här är ett sedan länge invant beteendemönster. Det är så här det går till här.” Den småsinta människan inom mig muttrar bara: ”Lämna mig i fred.” Faktumet att Försäljare A kan några ord på svenska och att Försäljare B har en kusin som bor i Malmö gör mig inte mer benägen att köpa en matta. Eller en teservis. Eller en fez. Snarare tvärtom. Kanske gör det mig till en dålig människa.

Istanbul 161a

Stora basaren i Istanbul.

Det påstås att man går vilse i Stora basaren i Istanbul. Men då har man inte varit i Stora basaren i Marrakech. Ibland drömmer jag att jag fortfarande irrar runt där. Men det gör för all del inte Istanbul-basaren mindre imponerande. Eller mindre färgstark. Man ska nog, när jag tänker efter, inte jämföra basarer. Min systerson, 20 år gammal, finner sig lite intresserad av en tröja och frågar butiksinnehavaren vad den kostar. 90 turkiska lira, blir svaret. Det motsvarar för tillfället cirka 350 svenska kronor. 20-åringen vet att man ska pruta och gör ett försök. Han säger sig vara villig att betala 25 lira. Butiksinnehavaren tittar konstigt på honom. Sedan lägger han sin hand på min systersons panna för att indikera att han är sjuk, vänder på klacken och går in i butiken. Det kanske är den taktiken som ska anammas när man ska köpa en matta som man inte har bett om att få titta på. Kanske får man då ett litet märke att fästa på bröstet, ett slags varningsmärke till andra butiksinnehavare om att man inte är riktigt klok.

 

Read Full Post »

Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.

Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.

Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.

Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”

Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.

I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på  uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och  på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.

Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).

Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.

 

Read Full Post »