Emellanåt drabbas jag av förundran över alla dessa platser som jag inte känner till, och alla dessa människor som bor på de platser som jag inte känner till. Vad gör de där människorna hela dagarna? Hur kan livet i de där städerna pågå utan att jag har en aning om det? Och framför allt; utan att de har en aning om min existens. Äsch. Det sista var kanske en aning självupptaget, men ni kanske förstår tanken? Ett exempel på en sådan ”okänd” stad är Coimbra i Portugal. Om den skulle ligga i England så skulle den ha hetat Queenborough, ty ungefär så uttalas det. Det är en sådan där stad som ligger utspridd på två sidor om en flod. Och tåget rullar in till stationen på spår som löper längs med den där floden och allt är soligt och leende och vackert. Men någon bagageförvaring på stationen har de ju inte. Antingen är sådant numera omodernt eller också beror det på terroristhot. Jag vet inte vilket. Det där är ju ett problem när man reser runt med en sådan där käck kabinväska med hjul på. Men Coimbra visar sig vara försedd med en turistinformation som förbarmar sig och tar hand om väskorna några timmar. Sympatiskt.
Vad är då förklaringen till att en person som jag har kunnat låta bli att känna till Coimbras existens i femtio år? Ren nonchalans? Kanske. Men om sanningen ska fram så kan man ju inte känna till allt, och jag dristar mig att påstå att det kan bero på att Portugal av något skäl har hamnat i skymundan. Vi reser gärna till Spanien, Italien, Frankrike…medan Portugal på något sätt har blivit ett eländigt land som inte har något att erbjuda – möjligen bortsett från stränderna i Algarve. Ett slags Spaniens fattiga kusin där man bara äter torsk. Låt mig då berätta att Coimbra påminner om en gammal italiensk stad (men säg inte det till en portugis!) med smala gränder och vackra hus och charmiga torg. Staden råkar dessutom vara Portugals gamla huvudstad. Och här finns – inte minst – Portugals äldsta universitet, förvisso grundat i Lissabon 1290, men flyttat till Coimbra 1308. Universitetet tronar högst upp på berget och kröns av ett klocktorn vars topp man når via en klaustrofobisk trappa. De äldsta och praktfullaste delarna är sedan 1537 inrymda i det gamla kungliga slottet – och här finns bland annat ett urtjusigt 1700-talsbibliotek och en stor 1650-talssal med ett fantastiskt tak som påminner om en uppochnedvänd båt. Bara en sådan sak.
Trots detta minns jag allra bäst från Coimbra ett glas sangria. Det känns på sätt och vis lite futtigt och djupt orättvist. Men en stekhet dag då man fruktar att varje steg ska leda till döden finns det knappast något bättre än att slå sig ner på en liten uteservering vid något som kan liknas vid ett litet torg och av en liten människa beställa ett stort glas sangria. Med bär i. Och en kanelstång. Det är sådana saker som stannar kvar i minnet, hur konstigt det än kan låta. Hur som helst så förtjänar denna lilla universitetsstad förmodligen ett längre besök än bara ett fåtal timmar, men den hann ändå lyckas tjusa mig tillräckligt mycket för att jag ska skulle kunna tänka mig att bosätta mig där. Det är ett gott betyg på en stad.
Detsamma gäller inte Porto. Första intrycket av en stad är viktigt, och här var det inte bra. När man anländer dit en söndagskväll kan man drabbas av samma känsla som man kan få i en svensk småstad, som exempelvis Köping. Människor som hänger vid Bengans Korv & Mos kastar jantelagsblickar på en och uttrycker därmed med stor tydlighet: ”Vad har du här att göra? Här är du inte välkommen. Stick.” En skitig och dyster stad helt utan turister. Och ändå omöjligt att få sig i en bit mat eftersom varenda restaurang är fullsatt. Och när man äntligen får ett bord på en kanske något för snofsig restaurang så uppstår ”ett problem” med huvudrätten så att det dröjer läääääääääääääänge innan man får någon mat. Bara som ytterligare en markering att man gör allra bäst i att bara hoppa på nästa tåg och försvinna från stan. Men det första intrycket kan också vara bedrägligt. När solen skiner förvandlas Porto till något annat, i synnerhet i kvarteren kring floden. Då syns turisterna. Då syns färgerna. Då syns folklivet. Och stämningen blir långt mindre hotfull.
Likväl har Porto egendomligt lite att erbjuda då det gäller sevärdheter. Det är mera en stad att vandra runt i, en stad att klättra i trappor i. Och ironiskt nog får man ta sig över den magnifika bron Ponte Dom Luís I till andra sidan floden för att till fullo njuta av den vackra vyn över Porto, staden som börjar nere vid floden, klättrar uppåt och bildar som en vägg av ganska färgglada hus. Men då befinner man sig kuriöst nog inte längre i Porto, utan i Vila Nova de Gaia. Det är också där de stora portvinshusen har sina lokaler. Ferreira, Croft, Taylor’s, Offley, Sandeman, Kopke, Cálem… Det är bara att välja på vilket ställe man vill gå på visning med efterföljande provsmakning. Naturligtvis är visningarna lika mycket reklam som information som säljtillfällen. Men det är ju bäst att passa på när man ändå så att säga befinner sig vid dryckens källa. Sandemans guide var utklädd till gubben på deras etikett och erbjöd provsmakning av ett vitt portvin och ett rött. Det pretentiösa yngre paret bredvid oss tog en tiondels klunk av vardera och gick sedan till butiken för att säkerligen inhandla betydligt finare varianter. Så gör kanske finsmakare. Så gör inte jag. Men jag avhöll mig åtminstone från att lägga beslag på deras glas. Det finns gränser även för min fräckhet, även om många har svårt att tro det.
Om man nu inte nöjer sig med att vandra runt och provsmaka portvin hela dagarna så kan man från Porto också avresa på något som en svensk morgontidning utnämnt till en av världens vackraste tågresor. Den går längs floden Douros dalgång och varar i 210 minuter. På slutdestinationen har man 40 minuter på sig att avverka alla sevärdheter innan man ånyo sätter sig på tåget (samma tåg) och påbörjar återfärden på 210 minuter. Detta kräver kanske ett visst tålamod. Om man däremot fuskar lite och hyr en bil, så kan man färdas i den till den lilla hålan Pinhão och därifrån ta tåget till slutstationen Pocinho, som verkligen är en liten håla. Då tar turen en timme i vardera riktningen, vilket räcker ganska bra. Sevärdheterna i Pocinho inskränker sig förresten till en bar och en äldre farbror med skägg och käpp. Man förstår ibland inte hur vissa orter ens kan existera. Och ändå ha en järnvägsstation. Man får en känsla av att tågets ankomst och avgång från denna ändstation är det enda som någonsin händer här. Och kanske är människorna som framlever sina dagar nöjda med det. Men var det åtminstone en vacker resa? Jodå, om än kanske inte fullt så oerhört vacker som nämnda morgontidning ville låta påskina. Men kanske är det bara jag som är hårdhjärtad och luttrad och inte förstår mig på skönhetsupplevelser.
Så åter till Lissabon för en halvdag bland slotten i turistfällan Sintra, ett besök som jag här förbigår med tystnad. (Det till synes spektakulära är inte alltid värt besväret.) Med tystnad förbigår jag även den pinsamma glaskrossningsincidenten på crossover-restaurangen på Avenida Marginal. (Förlåt!) Liksom den av misstag beställda kannan sangria till en middag en huttrig kväll i Lissabon. (Jo, det var faktiskt ett misstag.) Och inte heller finner jag det värt att berätta om det lyhörda hotellet Americano Inn Rossio och det där alltför tidiga uppvaknandet orsakat av en kammarkör från Enköping. (Inte en kyrkokör från Tranås, vilket jag tidigare har hävdat.) Allt kan väl inte vara en all inclusive-dans på rosor under en semesterresa. Misslyckanden och besvikelser kan ju vara just det som man minns om hundra år. Och så den tidigare nämnda sangrian i Coimbra då. Ett fullgott skäl till att en dag återvända till Portugal.
I denna likväl pittoreska stad ligger också något som kallar sig Palacio Conde de Ferreira, en 1700-talsherrgård som fortfarande är privatägd men där ägaren upplåter rum för resande för att dryga ut kassan och därmed kunna behålla huset. Det är en typ av boende som utgör en oemotståndlig lockelse på en sådan som jag – åtminstone när priset är så överkomligt som här. Men nog känns det egendomligt när man har letat upp huset och upptäcker att ingenting skvallrar om att där bedrivs pensionatsverksamhet. Inte en enda skylt. Tre portar att välja på – alla låsta. Vi knackar på. Vi ringer på den av dörrarna som har en ringklocka. Ingen öppnar. Ett fönster står öppet i en av övervåningarna. I övrigt inga livstecken. Solen gassar och ändå är stämningen olycksbådande. Jag letar upp telefonnumret och ringer. En man som talar perfekt engelska svarar efter ett par signaler och meddelar att han kommer om ett ögonblick – och det gör han. Vi träder in i den mörka hallen.
Men varför dröja kvar i 1100-talet när man kan slå sig ner på ett torg och beställa en espresso och titta på det slöa folklivet? Egentligen har vi tänkt leta upp en av de tuk-tukar som enligt turistbyrån ska finnas på detta torg och medelst den och dess förare för en billig peng ta oss till den fem kilometer långa 1500-talsakvedukt som finns strax utanför staden. Men si! Inga fordon finns där. I alla fall inte för närvarande. De dyker dock upp något senare under tutande och skrikande, fulla av möhippekvinnor och den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara. Exotiskt! Jag undrar vad möhippa heter på portugisiska. Men mest är jag glad över att detta ystra sällskap nöjer sig med att fotografera sig framför 1400-talskyrkan som pryder torget och inte rusar in i byggnaden under pågående mässa. Jag inbillar mig att det inte bara hade varit exceptionellt pinsamt utan även direkt förödande för den blivande bruden. Även utan sällskap av den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara.
Vi äter en middag på en restaurang där servitören två gånger skämtar om att utsikten är bättre än maten – vilket den faktiskt är. Till det grillade fläskköttet serveras fredagsmyschips. Vi återvänder till vårt palats. Nu är porten öppen. Den står till och med på glänt, kanske för att skuggan av husets härskare lätt och ljudlöst ska kunna ta sig in – eller ut. Den sneda och lätt knarrande trappan hotar fortfarande att störta samman, men vi når vårt vänliga rum utan missöden. I wifi-rummet står schackspelet fortfarande orört. Utifrån staden hörs portugisiska folksånger. Den detaljen låter som hämtad ur ett resereportage i Svenska Dagbladet, men det är faktiskt alldeles sant. Någon sorts festival tycks pågå, ty vi mötte tidigare en lång kortege av människor i ålderdomliga kläder som spelade på diverse musikinstrument och sjöng. Kanske förberedde de ett människooffer.
Men det går bra att sova i det vänliga rummet. Inga nattliga knackningar på dörren. Inga ljud av Dödens schackdrag från det angränsande wifi-rummet. På morgonen tassar vi ner till frukostrummet och hoppas att frukosten serveras punktligt. Vi har nämligen ett mjölktåg att passa. Och där står det stora bordet, praktfullt dukat med en dignande brödkorg och tennljusstakar och tennkannor och vackert porslin. I de stora vitrinskåpen står åldriga glas och tallrikar som åtminstone ser ut att vara från tidigt 1800-tal. Taket pryds av något som förmodligen är släktvapnet. Den leende kvinnan från i går dyker upp och berättar på perfekt engelska att vi hittar bacon, ägg och kaffe på ett litet sidobord och undrar om vi behöver något ytterligare. Det gör vi inte. Det räcker så bra. Hon glider in i köket och jag hinner få en snabb glimt av det. Jag vill gärna se hur det ser ut, men kommer mig inte för att fråga. Senare hittar jag en bild av det – och upptäcker att det ser ut som jag vill.
Vi lämnar vårt palats och beger oss till den mer prosaiska järnvägsstationen. Mannen i luckan talar en utmärkt engelska och berättar att den färdväg vi har tänkt oss, med byte i 
elbrundino 