Vissa veckor händer det verkligen ingenting. Naturligtvis kan påståendet bara appliceras på min lilla, lilla värld. Naturligtvis har oskyldiga människor även den här veckan fått sätta livet till. Naturligtvis har människor även den här veckan drabbats av såväl tragedier som stor glädje. Men jag inbillar mig att min lilla, lilla värld vissa veckor utgör händelselöshetens själva epicentrum. Det mest dramatiska som har hänt är att jag härom natten blev väckt av ett var-sjunde-sekund-tutande – och tämligen omedelbart somnade om. Dock efter att ha muttrat något om idioter som tutväcker hederligt folk mitt i natten. Ohederligt folk kan däremot gott få tutväckas precis när som helst, om detta bryr jag mig föga. Först vid den traditionella filmjölksskålen på morgonen efter insåg jag att det var Hesa Fredrik som hade signalerat ”viktigt meddelande till allmänheten”. Då är det meningen att man ska slå på radion och höra vad det kan vara fråga om eller vara fatt. Men jag somnade om, jag. Lika gott, eftersom det tydligen inte fanns något viktigt meddelande till allmänheten. Det visade sig att det kanske var ett tåg som hade tutat, fast det är ingen som tycks veta riktigt säkert. Jag väljer att tro att någon valde att förebåda jordens undergång på detta sätt. Ska man även då slå på radion? Och hur talar man på ett skonsamt sätt om att jorden är på väg att gå under? Det undrar jag så här i efterhand.
Stor dramatik uppstod också då jag på hemväg härom eftermiddagen upptäckte att Arga Jesustanten fanns ombord på tunnelbanetåget. Om detta Stockholmsoriginal egentligen är arg vet jag inte – och jag kommer förmodligen aldrig att fråga henne – men hon låter arg eftersom hon tenderar att skrika med sin hesa röst. Hennes missionerande är måhända något irrationellt just på grund av att det är lite svårt att uppfatta vad hon skriker om. Just den här gången tyckte jag mig dock urskilja något om att påven ska komma till Sverige, men det är fortfarande oklart om hon tyckte att det var bra eller dåligt. I sin framfart genom vagnen (hon står sällan stilla) stannade hon emellanåt upp framför vissa individer, gav ifrån sig ett slags swooshande läte och gjorde den typ av gest som i gamla ärevördiga serien Mandrake beskrevs som ”magisk”. Naturligtvis var jag en av de individer som hon valde ut. Det är förvisso hedrande att bli utvald, men vad innebar den där swoosh-gesten egentligen? Var det en välsignelse? Eller en förbannelse? Eller gav hon mig någon form av superkraft – och i så fall vilken? Jag har hittills inte märkt någon skillnad.
Vecka 5 under det femtionde året ser alltså ut att sluta med två olösta gåtor: Vad var det egentligen som tutade så mystiskt i söderortsnatten? Och vad ville egentligen Arga Jesustanten? Kanske förebådade båda händelserna den stundande undergången. Kanske har de inte ett dugg med varandra att göra. Och ska sanningen fram så skulle jag vilja påstå att vi har tillräckligt många domedagsprofetior hängande över oss redan, samtidigt som det inte tycks räcka för att folk ska begripa hur det står till.
Nå. För att inte deppa ihop fullständigt i väntan på den verkliga våren så måste man glädjas över något också. Den här veckan har jag efterdyningsskrattat åt författaren och Akademiledamoten Klas Östergrens redogörelse för hur det kom sig att han fick sitt porträtt målat av Stig Claesson. Men det är, som det heter, en annan historia.
elbrundino 