Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nöjesguiden’

I Nöjesguiden nr 9 2011 meddelar journalisten Pascal Engman att Jan Guillou är en av Sveriges MEST VOKALA FÖRFATTARE. Ja, Guillou är så vokal att orden till och med skrivs med versaler. Men vänta nu… Vokala? Vad menas? Sjunger Guillou? Eller ser han till att använda så många vokaler som möjligt när han skriver? Nja, det troliga är att herr Engman har tagit det engelska ordet ”vocal” (”högljudd” – eller möjligen, lite mer välvilligt tolkat, ”vältalig”) och förutsatt att det väl måste heta så på svenska också. Det gör det inte. Men hur gick det här egentligen till? Om det här hade rört sig om en översatt artikel så hade den här fadäsen kanske varit förlåtlig. Det är löjligt lätt för en obetänksam översättare att låta ett ord eller uttryck bli svengelskt, men här handlar det, får man förmoda, om en svensk artikel som ursprungligen skrivits på svenska. Så varför i all världen har Jan Guillou blivit en ”vokal” författare?

Nu är ju inte Pascal Engman ensam om det här. Det finns gott om exempel på hur märkliga ”översättningar” av främmande ord och uttryck smyger sig in i tidningar, böcker och tv. Jag vet inte, men det förefaller som om allt fler svenskar tänker på engelska och sedan översätter det de tänker till svenska. Är det ett problem? Japp. Inte bara för att det får ganska löjliga effekter och för att språket blir svårt att förstå. Det handlar också om trovärdighet. Och en journalist – om någon – vinner nog en hel del på att framstå som trovärdig.

Inför ett stort prov i engelska på gymnasiet sa vår lärare: ”Ni ska plugga så hårt att ni till och med drömmer på engelska.” Inte minns jag om jag gjorde det, men det gick nog hyfsat bra ändå. I dag undrar jag om inte hans ord var profetiska och har kommit att gälla betydligt fler än min gymnasieklass. För inte kan det väl vara så att folk tycker att det är lite häftigt att proppa sitt språk fullt med onödiga anglicismer? I egenskap av översättare är jag kanske alldeles extra känslig för det där. En av översättarens uppgifter är nämligen att se till så att originalspråket inte skiner igenom på ett irriterande sätt. Man ska helt enkelt inte märka att det rör sig om en översatt text. Av den anledningen måste anglicismer och kantigheter slipas bort för att texten ska bli trovärdig och – vågar jag säga det? – en aning elegant.

Men tyvärr vinner anglicismerna häpnadsväckande snabbt mark och det troliga är att de inom bara några år kommer att vara helt accepterade – utom av några ihärdiga språkvårdare som kämpar i motvind. Yngre generationer förstår ingenting när man suckar över att de säger: ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras.” De begriper inte heller varför man rynkar på näsan när de talar om ”Brad Pitts karaktär i ‘Ocean’s Thirteen'”. Eller varför man stönar när de påstår att George Harrison var ”den mest spirituelle i The Beatles”. I samtliga fall verkar det som om man har tänkt på engelska och ”översatt” till svenska.

I det första fallet är det bara att ge upp. ”Spendera” har redan tagit sig in i Svenska Akademiens Ordlista i betydelsen ”tillbringa”. Till för bara några år sedan användes ”spendera” enbart i betydelsen ”(frikostigt) göra av med pengar”. Men inte nu längre. Det har fått följden att meningen ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras” är öppen för tolkning och därmed otydlig. Var du bara där, eller gjorde du av med en massa pengar i två veckor?

Hur har vi det med Brad Pitt och hans karaktär, då? När ungdomen säger ”karaktär” så tycks de mena ”rollfigur”. Men varför säger de inte det då? Jo, för att det heter character på engelska, förstås. Men karaktär är något man har, inte något man är. En rollfigur kan alltså ha en viss karaktär, det vill säga en särart eller läggning. Det gäller att hålla isär begreppen.

George Harrison kunde alldeles säkert vara spirituell, även om han är känd som ”den tyste Beatlen”. Men när man påstår att han var spirituellt lagd så menar man med största sannolikhet egentligen att han var intresserad av andliga ting. Spirituell betyder på svenska ”kvick” eller ”fyndig” – inte att man är lagd åt det andliga hållet.

Det här var bara ett fåtal exempel. Det finns väldigt många andra exempel på frekventa ord och uttryck där engelskan skiner igenom – utan att det rör sig om en översättning. En planlösning är plötsligt en layout, könsdelar är privata delar, ett höghus beskrivs märkligt nog som massivt, folk entrar en lägenhet, startar upp ett företag eller möter upp någon på stan. Den anställda på ett företag beskrivs som ett dedikerat team. En bilförsäljare förkunnar att modellen kommer i tre olika färger. Till en festival har man minsann bokat flera kredibla akter. Och när det kommer till anledningen till varför man tar ett test även fast det reser frågor i termer av att vara i chock, ja, då vill man bara ställa sig upp och lämna. Kära nån.

Jag började med ett exempel ur journalistikens värld. Låt mig avsluta med två exempel till, den här gången hämtade ur Svenska Dagbladet. Men nu handlar det om en journalist som tycks vilja kokettera med att han minsann är bosatt i London och minsann har koll på de häftiga engelska uttrycken – men totalt saknar förmåga att förstå att han skriver för en svensk tidning. Den 3 juli skriver han: ”Egentligen borde det ju vara hans experimentella album McCartney II från 1980 som tickar alla baleariska boxar.” Ursäkta? Tickar. Alla. Baleariska. Boxar. Exakt vad betyder det?

Den 13 november slår han till igen och inleder sin krönika med: ”Det är inte humor om man inte knuffar kuvertet.” Här ber han faktiskt om ursäkt för att han ”ibland tänker på svengelska”, men bryr sig ändå inte om att förklara vad han menar. Jomen, alla vet väl vad uttrycket ”push the envelope” betyder? Alla kan väl engelska? Jag är hemskt ledsen, Andres Lokko. Det som du kanske tycker är fyndiga små ”jag bor i London”-markörer är faktiskt bara tramsiga. Det innefattar även bruket att inleda en annars svensk mening med ordet well. Faktiskt.

Read Full Post »