Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svenska akademiens ordbok’

Låt oss börja med en så kallad fräckis:
Drängen skulle skjutsa den nya lärarinnan som just hade kommit till järnvägsstationen. På vägen blev hästen störd av något och stegrade sig. Vagnen krängde till och lärarinnan föll från sin plats, men gjorde en bakåtvolt och landade på fötterna på marken. Med illa dold stolthet frågade hon: ”Såg han min fermitet?” Drängen flinade och sa: ”Nej, men det var väldigt nära.”

Den här historien är ju fullt begriplig – och kanske till och med rolig – för den som förmår lägga ihop två och två. Man behöver inte veta vad ”fermitet” betyder, och det gjorde ju inte heller drängen. Ordets betydelse är oväsentligt – det viktiga är att det är tillräckligt ”svårt” för att det ska kunna misstolkas. I andra sammanhang är det dock nödvändigt att begripa ords innebörd för att hänga med. Ofta kan man sluta sig till vad de betyder utifrån sammanhanget, men inte alltid. Just ordet fermitet är kanske inte så svårt, det finns till och med fortfarande kvar i Svenska Akademiens Ordlista, men jag inbillar mig ändå att ganska många svenskar inte har en aning om vad det betyder. Med fermitet menar lärarinnan i exemplet ovan skicklighet eller färdighet, kanske i kombination med snabb reaktionsförmåga. En person som är ferm (eller färm) är orubblig, bestämd, flink och rask.

Följande exempel är kanske mer obegripligt: ”Efter middagen samlades herrarna i våningens rökrum och ägnade sig åt tomt prat och ganska tröttsamma faraler.” Faraler? Nu blev det svårare. Här har vi ett ord som faktiskt aldrig ens har funnits med i SAOL, men väl i Dalins Ordbok som gavs ut 1850-1853. Man kan nog betrakta det som ett ganska kortlivat modeord som användes från 1840-talet och kanske fram till sekelskiftet 1900. I boken Nysvensk grammatik i utförlig framställning (tryckt 1906) beskrivs ordet som ”den alldeles enastående vulgära nybildningen faral”. Men vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jo, det vet jag att berätta:

När den blivande Karl XV som kronprins studerade i Uppsala deltog han i en bal hos landshövdingen på slottet. En av kvinnorna som han dansade med anförtrodde honom att hon hade hittat en vispsticka i den glass som hon hade inmundigat. Kronprinsen kommenterade det inträffade genom att dra till med en floskel: ”Ingen ros utan törnen.” Kvinnan uttryckte då att han hade så lätt att inlägga moral i allting, varpå kronprinsen sa: ”Moral? Varför just moral? Kan det inte lika gärna heta faral?” Det var kanske inte den kvickaste ordlek man kan tänka sig och det fanns till och med de som såg den som bevis för ”en viss ofullkomlighet i intelligensen”, som Cecilia Bååth-Holmberg uttrycker det i sin bok Carl XV som enskild man, konung och konstnär. Själva poängen är alltså att en del av ett ord byts ut mot dess motsats. Mor-al blir således far-al, om man nu ska vara lite övertydlig. En mer avancerad form är förstås att byta ut flera delar av ordet mot deras motsatser. Fånigt? Javisst. Det mest fascinerande med hela historien är egentligen att faraler blev populära – och att den första faralen fick ge namn åt hela företeelsen. Ordet fanns faktiskt med som uppslagsord i den så kallade Uggleupplagan av Nordisk Familjebok, vilket väl säger något om dess popularitet.

Men hur kommer det sig att ord förlorar i popularitet och – i värsta fall – försvinner helt? Jag kan tänka mig att ett ord som fermitet helt enkelt har så många synonymer att det inte finns skäl att använda det längre. Det trängs undan av andra ord som kanske känns modernare. Och faral? Tja, även om själva ordvitstypen möjligen lever kvar så finns det nog ingen anledning att ha ett särskilt begrepp för den. Ord måste helt enkelt användas för att leva vidare, för att inte glömmas. Och det måste finnas anledning att bruka dem. När anledningen inte längre finns så tynar de bort och förlorar i någon mån sitt existensberättigande. Folk blir lite upprörda när det kommer en ny upplaga av SAOL och ett antal ord rensas bort för att ge plats åt nya. Men hallå där! Ni kan inte ta bort ecklesiastikminister! Då har man dock inte riktigt förstått vilket syfte SAOL har. Det är ju inte förbjudet att använda ett ord bara för att det inte står med i SAOL.

Eftersom jag älskar ord så händer det emellanåt att jag slår mig ner och digitalbläddrar i den underbara Svenska Akademiens Ordbok. Där finns alla de där gamla orden – de som ingen eller i alla fall extremt få använder i dagligt tal. Där kan man förutom deras betydelse också få en lektion i ordens ursprung. Det väcker tankar kring hur ord hör ihop med varandra och hur de har utvecklats ur varandra. Och det är lätt att se sammanhang mellan olika språk; sammanhang som sedan visar sig vara obefintliga och rena spekulationer. Men det spelar ingen roll. ”Färm? Det måste väl vara samma ord som i musiktermen fermat?” Kanske. Kanske inte. De där gamla orden erbjuder en stunds verklighetsflykt som är alldeles, alldeles underbar. Och det är lockande att plocka upp några ord och börja använda dem i vardagliga situationer för att göra folk förvirrade. Antingen tror de att man är ett geni eller att man är dum i huvudet. Vad sägs om de här ljuvliga orden?

starbrak – solstånd
ockurrentier – omständigheter, händelser
sackadera – tilltala någon hårt, tillrättavisa någon
fåtsa – starkt nedsättande benämning på kvinna
hundsfott – starkt nedsättande benämning för man
(Jag ska inte gå in på sambandet mellan ovanstående ord, men det finns ett sådant!)
dämpig – fuktig
sagacitet – skarpsinnighet
säkerlåtug – som i sitt tal låter obekymrad och sorglös

Det finns många, många fler. Men min favorit är kanske inte ett ord, utan vad som närmast kan beskrivas som ett…morfem, tror jag. Det är det lilla förledet of- som kan användas i nästan vilken sammansättning som helst. Det betyder oftast ungefär ”för mycket” eller ”mer än nödvändigt”. Någon som är ofgammal är antingen ”för gammal” eller ”mycket gammal”. Man kan göra något ofgärna, till exempel äta glass. Någon som är ”ofstygg” är riktigt, riktigt ful. Om man har koll på vad of- betyder så förstår man de här sammansättningarna, möjligen med undantag för det sista exemplet, eftersom stygg i dag mest betyder elak. Men vad betyder ofvålen? Jo, det betyder ”uppstudsig”, ”nonchalant”, men också ”slö” eller ”vårdslös”. Visst är det fantastiskt! I morgon tycker jag att alla ska gå ut och i sitt dagliga liv sätta of- framför massor av ord. Det blir roligt – jag lovar!

 

Annonser

Read Full Post »

I Nöjesguiden nr 9 2011 meddelar journalisten Pascal Engman att Jan Guillou är en av Sveriges MEST VOKALA FÖRFATTARE. Ja, Guillou är så vokal att orden till och med skrivs med versaler. Men vänta nu… Vokala? Vad menas? Sjunger Guillou? Eller ser han till att använda så många vokaler som möjligt när han skriver? Nja, det troliga är att herr Engman har tagit det engelska ordet ”vocal” (”högljudd” – eller möjligen, lite mer välvilligt tolkat, ”vältalig”) och förutsatt att det väl måste heta så på svenska också. Det gör det inte. Men hur gick det här egentligen till? Om det här hade rört sig om en översatt artikel så hade den här fadäsen kanske varit förlåtlig. Det är löjligt lätt för en obetänksam översättare att låta ett ord eller uttryck bli svengelskt, men här handlar det, får man förmoda, om en svensk artikel som ursprungligen skrivits på svenska. Så varför i all världen har Jan Guillou blivit en ”vokal” författare?

Nu är ju inte Pascal Engman ensam om det här. Det finns gott om exempel på hur märkliga ”översättningar” av främmande ord och uttryck smyger sig in i tidningar, böcker och tv. Jag vet inte, men det förefaller som om allt fler svenskar tänker på engelska och sedan översätter det de tänker till svenska. Är det ett problem? Japp. Inte bara för att det får ganska löjliga effekter och för att språket blir svårt att förstå. Det handlar också om trovärdighet. Och en journalist – om någon – vinner nog en hel del på att framstå som trovärdig.

Inför ett stort prov i engelska på gymnasiet sa vår lärare: ”Ni ska plugga så hårt att ni till och med drömmer på engelska.” Inte minns jag om jag gjorde det, men det gick nog hyfsat bra ändå. I dag undrar jag om inte hans ord var profetiska och har kommit att gälla betydligt fler än min gymnasieklass. För inte kan det väl vara så att folk tycker att det är lite häftigt att proppa sitt språk fullt med onödiga anglicismer? I egenskap av översättare är jag kanske alldeles extra känslig för det där. En av översättarens uppgifter är nämligen att se till så att originalspråket inte skiner igenom på ett irriterande sätt. Man ska helt enkelt inte märka att det rör sig om en översatt text. Av den anledningen måste anglicismer och kantigheter slipas bort för att texten ska bli trovärdig och – vågar jag säga det? – en aning elegant.

Men tyvärr vinner anglicismerna häpnadsväckande snabbt mark och det troliga är att de inom bara några år kommer att vara helt accepterade – utom av några ihärdiga språkvårdare som kämpar i motvind. Yngre generationer förstår ingenting när man suckar över att de säger: ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras.” De begriper inte heller varför man rynkar på näsan när de talar om ”Brad Pitts karaktär i ‘Ocean’s Thirteen'”. Eller varför man stönar när de påstår att George Harrison var ”den mest spirituelle i The Beatles”. I samtliga fall verkar det som om man har tänkt på engelska och ”översatt” till svenska.

I det första fallet är det bara att ge upp. ”Spendera” har redan tagit sig in i Svenska Akademiens Ordlista i betydelsen ”tillbringa”. Till för bara några år sedan användes ”spendera” enbart i betydelsen ”(frikostigt) göra av med pengar”. Men inte nu längre. Det har fått följden att meningen ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras” är öppen för tolkning och därmed otydlig. Var du bara där, eller gjorde du av med en massa pengar i två veckor?

Hur har vi det med Brad Pitt och hans karaktär, då? När ungdomen säger ”karaktär” så tycks de mena ”rollfigur”. Men varför säger de inte det då? Jo, för att det heter character på engelska, förstås. Men karaktär är något man har, inte något man är. En rollfigur kan alltså ha en viss karaktär, det vill säga en särart eller läggning. Det gäller att hålla isär begreppen.

George Harrison kunde alldeles säkert vara spirituell, även om han är känd som ”den tyste Beatlen”. Men när man påstår att han var spirituellt lagd så menar man med största sannolikhet egentligen att han var intresserad av andliga ting. Spirituell betyder på svenska ”kvick” eller ”fyndig” – inte att man är lagd åt det andliga hållet.

Det här var bara ett fåtal exempel. Det finns väldigt många andra exempel på frekventa ord och uttryck där engelskan skiner igenom – utan att det rör sig om en översättning. En planlösning är plötsligt en layout, könsdelar är privata delar, ett höghus beskrivs märkligt nog som massivt, folk entrar en lägenhet, startar upp ett företag eller möter upp någon på stan. Den anställda på ett företag beskrivs som ett dedikerat team. En bilförsäljare förkunnar att modellen kommer i tre olika färger. Till en festival har man minsann bokat flera kredibla akter. Och när det kommer till anledningen till varför man tar ett test även fast det reser frågor i termer av att vara i chock, ja, då vill man bara ställa sig upp och lämna. Kära nån.

Jag började med ett exempel ur journalistikens värld. Låt mig avsluta med två exempel till, den här gången hämtade ur Svenska Dagbladet. Men nu handlar det om en journalist som tycks vilja kokettera med att han minsann är bosatt i London och minsann har koll på de häftiga engelska uttrycken – men totalt saknar förmåga att förstå att han skriver för en svensk tidning. Den 3 juli skriver han: ”Egentligen borde det ju vara hans experimentella album McCartney II från 1980 som tickar alla baleariska boxar.” Ursäkta? Tickar. Alla. Baleariska. Boxar. Exakt vad betyder det?

Den 13 november slår han till igen och inleder sin krönika med: ”Det är inte humor om man inte knuffar kuvertet.” Här ber han faktiskt om ursäkt för att han ”ibland tänker på svengelska”, men bryr sig ändå inte om att förklara vad han menar. Jomen, alla vet väl vad uttrycket ”push the envelope” betyder? Alla kan väl engelska? Jag är hemskt ledsen, Andres Lokko. Det som du kanske tycker är fyndiga små ”jag bor i London”-markörer är faktiskt bara tramsiga. Det innefattar även bruket att inleda en annars svensk mening med ordet well. Faktiskt.

Read Full Post »