Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nyårslöfte’

imgp9164-3Vad är väl ett år i en enskild människas liv? I det stora perspektivet är det naturligtvis försvinnande betydelselöst. I det lilla perspektivet kan det vara fullkomligt omvälvande. För ett år sedan beslöt jag att jag under det år jag fyllde femtio år varje vecka skulle skriva ett stycke prosa om veckan som varit. Möjligen inbillade jag mig att det skulle bli ett speciellt år – vilket det väl i viss mening också blev. Men det berodde nog inte särskilt mycket på just det faktum att jag gick över halvsekelgränsen. Det vore förmätet att tro det. Hela projektet var snarare en fråga om att spara ett års tankar och händelser i skriven form för att kanske någon gång i en fjärran framtid kunna gå tillbaka och se vad som rörde sig i huvudet just då. Unikt är det förstås inte. Jag förmodar att det fortfarande finns många människor som skriver dagbok. Men för en som aldrig har skrivit dagbok så är det unikt. För mig är det unikt, och i just detta sammanhang är det det enda som har betydelse. Inspirationen kom från en bok av Stig Claesson, utgiven 1998. Vad man ser och hedrar är titeln, och där brer herr Claesson på 222 boksidor vecka för vecka ut sitt år, som jag antar är 1997 men som jag önskar är 1996. Hur många boksidor jag har brett ut mig på vet jag icke. Däremot vet jag att jag inte gör anspråk på att skriva med samma stringens. Vad man ser och hedrar är för övrigt i mitt tycke en bra titel.

Många har beklagat sig över det år som just har gått till ända. Att det inte är årets fel att mycket som är tråkigt har inträffat behöver knappast påpekas. Året bestämmer inte vad som ska hända. Året är en konstruktion som är till för att vi ska kunna lägga saker bakom oss och börja om. Tideräkningen är till för att skapa ordning och reda. Men det är sant att till exempel många människor som har betytt mycket för många har avlidit under den tidsrymd som var förra året. Kanske är det märkligt, kanske är det inte så märkligt. Det fick dock den effekten att människor vars frånfälle och därmed livsgärning borde ha fått större uppmärksamhet liksom drunknade i mängden. Och tvärtom. Att människor som kanske inte var fullt lika betydelsefulla, eller vars stjärna hade dalat rejält, lyftes fram just därför att de råkade gå hädan under just detta år. Jag menar inte att förringa någon, men måhända är själva tanken förståelig? Men vad ska man göra? Man kan inte gärna be människor att vänta till nästa år med att dö. Det är också sant att det har hänt andra saker som inte känns särskilt positiva, om man nu ska uttrycka det försiktigt. Men inte heller det är årets fel. 2016 är oskyldigt.

Hur börjar man då om? Att börja om är svårt. Att bygga vidare på något gammalt är lättare. Och hur man än gör så slinker tidigare erfarenheter och idéer med över gränsen – det kan sannerligen inte hjälpas. Man kan däremot modifiera. Kanske modernisera. Lägga till eller dra ifrån. Och det är inget som måste ske från och med tolvslaget den trettioförsta december – det kan göras precis när som helst. Men vi sitter fast i våra konstiga konventioner och föredrar att vänta till nästa årsskifte eller nästa eller nästa. Eller åtminstone till nästa månadsskifte. Vi är kalenderslavar. Vi är konventionsslavar. Jag vill säga att det inte är något negativt, men jag vill också säga att vi inte borde vara rädda för att slå oss fria. Man måste inte äta hummer och dricka champagne för att det är nyår. Man måste inte se på när människor bokstavligt talat bränner pengar på att skjuta upp raketer. Man måste inte titta på Grevinnan och betjänten. Man kan äta stuvade makaroner och köttbullar och ringla över ketchup av valfritt märke, titta på Rapport och sedan gå och lägga sig. Vi har inget nyårsansvar. Ingen kräver att det ska vara den tid på året då vi börjar om. Ingen kräver att det är då vi ska bli snyggare, smalare och snällare. Det kan vi bli precis när vi vill. När vi bestämmer oss för det.

Dock. Jag har nu skrivit mina veckobetraktelser i ett år. Snart 52 stycken. Det har varit utvecklande, både på ett språkligt plan och tankemässigt. Ibland behöver man skriva ner sina tankar för att fullt ut förstå dem. Det är ett sätt att pröva dem. Ibland upptäcker man att de är obegripliga eller inkonsekventa. Att de helt enkelt inte håller. Och likväl är varje tanke i någon mening och på någon nivå värd att pröva. En dålig tanke, om det finns dåliga tankar, kan leda till en bra tanke. Eller i alla fall en bättre. Vi människor borde därför skriva mer. Många goda tankar går om intet. Trots denna insikt, som kanske är den viktigaste under det år som har gått, väljer jag att avsluta det här experimentet i och med denna femtioandra vecka under det femtionde året som till stora delar har varit det femtioförsta. Det kan dock hända att tomheten blir mig övermäktig. Tomhet är en obehaglig känsla, och om man kan fylla tomheten med ord så kommer man ganska billigt undan. Man kan alltid skriva om det man ser och hedrar.

Annonser

Read Full Post »