Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rapport’

Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.

Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.

Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.

Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.

Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.

Annonser

Read Full Post »

imgp9164-3Vad är väl ett år i en enskild människas liv? I det stora perspektivet är det naturligtvis försvinnande betydelselöst. I det lilla perspektivet kan det vara fullkomligt omvälvande. För ett år sedan beslöt jag att jag under det år jag fyllde femtio år varje vecka skulle skriva ett stycke prosa om veckan som varit. Möjligen inbillade jag mig att det skulle bli ett speciellt år – vilket det väl i viss mening också blev. Men det berodde nog inte särskilt mycket på just det faktum att jag gick över halvsekelgränsen. Det vore förmätet att tro det. Hela projektet var snarare en fråga om att spara ett års tankar och händelser i skriven form för att kanske någon gång i en fjärran framtid kunna gå tillbaka och se vad som rörde sig i huvudet just då. Unikt är det förstås inte. Jag förmodar att det fortfarande finns många människor som skriver dagbok. Men för en som aldrig har skrivit dagbok så är det unikt. För mig är det unikt, och i just detta sammanhang är det det enda som har betydelse. Inspirationen kom från en bok av Stig Claesson, utgiven 1998. Vad man ser och hedrar är titeln, och där brer herr Claesson på 222 boksidor vecka för vecka ut sitt år, som jag antar är 1997 men som jag önskar är 1996. Hur många boksidor jag har brett ut mig på vet jag icke. Däremot vet jag att jag inte gör anspråk på att skriva med samma stringens. Vad man ser och hedrar är för övrigt i mitt tycke en bra titel.

Många har beklagat sig över det år som just har gått till ända. Att det inte är årets fel att mycket som är tråkigt har inträffat behöver knappast påpekas. Året bestämmer inte vad som ska hända. Året är en konstruktion som är till för att vi ska kunna lägga saker bakom oss och börja om. Tideräkningen är till för att skapa ordning och reda. Men det är sant att till exempel många människor som har betytt mycket för många har avlidit under den tidsrymd som var förra året. Kanske är det märkligt, kanske är det inte så märkligt. Det fick dock den effekten att människor vars frånfälle och därmed livsgärning borde ha fått större uppmärksamhet liksom drunknade i mängden. Och tvärtom. Att människor som kanske inte var fullt lika betydelsefulla, eller vars stjärna hade dalat rejält, lyftes fram just därför att de råkade gå hädan under just detta år. Jag menar inte att förringa någon, men måhända är själva tanken förståelig? Men vad ska man göra? Man kan inte gärna be människor att vänta till nästa år med att dö. Det är också sant att det har hänt andra saker som inte känns särskilt positiva, om man nu ska uttrycka det försiktigt. Men inte heller det är årets fel. 2016 är oskyldigt.

Hur börjar man då om? Att börja om är svårt. Att bygga vidare på något gammalt är lättare. Och hur man än gör så slinker tidigare erfarenheter och idéer med över gränsen – det kan sannerligen inte hjälpas. Man kan däremot modifiera. Kanske modernisera. Lägga till eller dra ifrån. Och det är inget som måste ske från och med tolvslaget den trettioförsta december – det kan göras precis när som helst. Men vi sitter fast i våra konstiga konventioner och föredrar att vänta till nästa årsskifte eller nästa eller nästa. Eller åtminstone till nästa månadsskifte. Vi är kalenderslavar. Vi är konventionsslavar. Jag vill säga att det inte är något negativt, men jag vill också säga att vi inte borde vara rädda för att slå oss fria. Man måste inte äta hummer och dricka champagne för att det är nyår. Man måste inte se på när människor bokstavligt talat bränner pengar på att skjuta upp raketer. Man måste inte titta på Grevinnan och betjänten. Man kan äta stuvade makaroner och köttbullar och ringla över ketchup av valfritt märke, titta på Rapport och sedan gå och lägga sig. Vi har inget nyårsansvar. Ingen kräver att det ska vara den tid på året då vi börjar om. Ingen kräver att det är då vi ska bli snyggare, smalare och snällare. Det kan vi bli precis när vi vill. När vi bestämmer oss för det.

Dock. Jag har nu skrivit mina veckobetraktelser i ett år. Snart 52 stycken. Det har varit utvecklande, både på ett språkligt plan och tankemässigt. Ibland behöver man skriva ner sina tankar för att fullt ut förstå dem. Det är ett sätt att pröva dem. Ibland upptäcker man att de är obegripliga eller inkonsekventa. Att de helt enkelt inte håller. Och likväl är varje tanke i någon mening och på någon nivå värd att pröva. En dålig tanke, om det finns dåliga tankar, kan leda till en bra tanke. Eller i alla fall en bättre. Vi människor borde därför skriva mer. Många goda tankar går om intet. Trots denna insikt, som kanske är den viktigaste under det år som har gått, väljer jag att avsluta det här experimentet i och med denna femtioandra vecka under det femtionde året som till stora delar har varit det femtioförsta. Det kan dock hända att tomheten blir mig övermäktig. Tomhet är en obehaglig känsla, och om man kan fylla tomheten med ord så kommer man ganska billigt undan. Man kan alltid skriva om det man ser och hedrar.

Read Full Post »