Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘perfektion’

Förra veckan påtalade jag tyvärr att hösten inte riktigt ville infinna sig. Detta noterade hösten, och infann sig prompt. Smått huttrande har jag tagit mig till jobbet i något som nästan kan karakteriseras som ett mörker. När jag har avslutat min ömkliga skål med frukostfilmjölk är det i alla fall ännu så pass mörkt ute att jag med tydlighet ser min spegelbild i fönstren. Det kan jag säga med säkerhet. Härom morgonen avslutade jag mitt morgontidningsläsande genom att kasta en snabb blick på omslaget till den bilaga som medföljde, men som jag inte iddes läsa. Där möttes jag av en bild på Plura Jonsson som uttalade sig i något ärende som jag har glömt eller kanske inte ens brydde mig om att fördjupa mig i. Så råkade jag se min spegelbild i fönstret – och vände snabbt bort blicken i förskräckelse. Jag hade ännu inte fått på mig min skjorta, och den jag såg i fönstret var Plura Jonsson med bar överkropp. Det kroppsliga förfallet är obarmhärtigt. Särskilt när man ser sin spegelbild i ett höstmörkt fönster. Dock kan man inte blunda jämt.

Så krånglade jag mig igenom den numera märkvärdigt trånga bottenvåningen på Åhléns varuhus i centrala Stockholm och där föll det sig så att jag mötte en yngre gosse precis i höjd med en helfigursspegel. Där jag instinktivt ville skynda förbi, stannade den yngre gossen och började omsorgsfullt peta med sitt hår, vilket tydligen inte låg riktigt perfekt. Endast han och spegeln existerade. Man kan inte besöka Åhléns om ett hårstrå ligger fel. Vem vet, kanske råkar man träffa sin tillkommande på avdelningen för köksutensilier – och då är det bara perfektion som gäller. Det förundrar mig dock att människor ens orkar försöka vara perfekta. Hur de hinner. Perfektion är ointressant. Perfektion är tröttsamt. Men det är ju min åsikt, och inte nödvändigtvis något som alla behöver skriva under på. Det icke perfekta är i mina ögon perfekt.

Att jag nu ens bryr mig om att reflektera över dylika ting är ett tecken på att den omåttliga arbetsbördan som nu rått i en dryg månad har lättat betydligt. Då öppnas plötsligt sinnena. Man ser saker. Man hör saker. Man blir ånyo irriterad över människor som betraktar sig själva som så viktiga att de till exempel tycker att det är en god idé att stanna precis utanför tunnelbanespärrarna eller struntar i att inordna sig i bussköer. Jag drömmer i dylika fall om att hålla en lång, verserad och högljudd predikan om vett och etikett ombord på bussen, en predikan som resulterar i att den inbillade VIP-resenären skamset väljer att kliva av fordonet. En predikan som resulterar i bravorop och applåder och kanske något slags civilkuragepris som utdelas i Globen. Men det händer ju inte. I stället hoppas jag att någon annan har noterat. Att någon annan har blivit arg och tar itu med saken. Men det händer ju inte heller. Kanske är det bara att vänja sig. Sjufalt hut vågar bara Magdalena Ribbing säga och självupptagenhet är den nya religionen. Låt oss tapetsera våra hem med selfier.

Kanske är våra telefonvanor också ett utslag av denna självupptagenhet. Jag syftar nu inte på att alla går omkring med sina mobiler i högsta hugg hela tiden, utan faktiskt det som telefoner en gång användes till: att telefonera med. Jag har märkt en tendens hos människor att alltid svara när det ringer – samtidigt som de klagar över att det alltid är en massa telefonförsäljare som ringer. Själv har jag som princip att aldrig svara om numret är okänt, men det kanske bara är jag som är sådan? ”Jo, men det kan ju vara något viktigt” brukar vara förklaringen. Då är min filosofi den att en person – med okänt nummer – som verkligen har något viktigt ärende kommer att ringa igen och igen och igen. Med någon minuts mellanrum. Eller också lämnar personen ett meddelande. Existerar kanske inte sådana där röstbrevlådor längre? Jag har i alla fall en. Detta att alltid svara, och sedan muttra över att man har blivit stöd av försäljare, är dock ett intet jämfört med de människor som vid ett missat samtal ringer upp ett okänt nummer och hör efter vad det var de ville. Är det inte lite desperat på något sätt? Men vad vet jag? Här sitter jag och babblar om vett och etikett och så kanske jag bryter mot något bud som alla andra ser som fullkomligt självklart. Det går an att vara styv i korken när man är femtio år och ser ut som Plura Jonsson i höstmörkret.

Nästa vecka ska jag vara snäll – och skriva något om just ingenting. Adjö.

 

Read Full Post »