Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Åhléns’

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Annonser

Read Full Post »

Förra veckan påtalade jag tyvärr att hösten inte riktigt ville infinna sig. Detta noterade hösten, och infann sig prompt. Smått huttrande har jag tagit mig till jobbet i något som nästan kan karakteriseras som ett mörker. När jag har avslutat min ömkliga skål med frukostfilmjölk är det i alla fall ännu så pass mörkt ute att jag med tydlighet ser min spegelbild i fönstren. Det kan jag säga med säkerhet. Härom morgonen avslutade jag mitt morgontidningsläsande genom att kasta en snabb blick på omslaget till den bilaga som medföljde, men som jag inte iddes läsa. Där möttes jag av en bild på Plura Jonsson som uttalade sig i något ärende som jag har glömt eller kanske inte ens brydde mig om att fördjupa mig i. Så råkade jag se min spegelbild i fönstret – och vände snabbt bort blicken i förskräckelse. Jag hade ännu inte fått på mig min skjorta, och den jag såg i fönstret var Plura Jonsson med bar överkropp. Det kroppsliga förfallet är obarmhärtigt. Särskilt när man ser sin spegelbild i ett höstmörkt fönster. Dock kan man inte blunda jämt.

Så krånglade jag mig igenom den numera märkvärdigt trånga bottenvåningen på Åhléns varuhus i centrala Stockholm och där föll det sig så att jag mötte en yngre gosse precis i höjd med en helfigursspegel. Där jag instinktivt ville skynda förbi, stannade den yngre gossen och började omsorgsfullt peta med sitt hår, vilket tydligen inte låg riktigt perfekt. Endast han och spegeln existerade. Man kan inte besöka Åhléns om ett hårstrå ligger fel. Vem vet, kanske råkar man träffa sin tillkommande på avdelningen för köksutensilier – och då är det bara perfektion som gäller. Det förundrar mig dock att människor ens orkar försöka vara perfekta. Hur de hinner. Perfektion är ointressant. Perfektion är tröttsamt. Men det är ju min åsikt, och inte nödvändigtvis något som alla behöver skriva under på. Det icke perfekta är i mina ögon perfekt.

Att jag nu ens bryr mig om att reflektera över dylika ting är ett tecken på att den omåttliga arbetsbördan som nu rått i en dryg månad har lättat betydligt. Då öppnas plötsligt sinnena. Man ser saker. Man hör saker. Man blir ånyo irriterad över människor som betraktar sig själva som så viktiga att de till exempel tycker att det är en god idé att stanna precis utanför tunnelbanespärrarna eller struntar i att inordna sig i bussköer. Jag drömmer i dylika fall om att hålla en lång, verserad och högljudd predikan om vett och etikett ombord på bussen, en predikan som resulterar i att den inbillade VIP-resenären skamset väljer att kliva av fordonet. En predikan som resulterar i bravorop och applåder och kanske något slags civilkuragepris som utdelas i Globen. Men det händer ju inte. I stället hoppas jag att någon annan har noterat. Att någon annan har blivit arg och tar itu med saken. Men det händer ju inte heller. Kanske är det bara att vänja sig. Sjufalt hut vågar bara Magdalena Ribbing säga och självupptagenhet är den nya religionen. Låt oss tapetsera våra hem med selfier.

Kanske är våra telefonvanor också ett utslag av denna självupptagenhet. Jag syftar nu inte på att alla går omkring med sina mobiler i högsta hugg hela tiden, utan faktiskt det som telefoner en gång användes till: att telefonera med. Jag har märkt en tendens hos människor att alltid svara när det ringer – samtidigt som de klagar över att det alltid är en massa telefonförsäljare som ringer. Själv har jag som princip att aldrig svara om numret är okänt, men det kanske bara är jag som är sådan? ”Jo, men det kan ju vara något viktigt” brukar vara förklaringen. Då är min filosofi den att en person – med okänt nummer – som verkligen har något viktigt ärende kommer att ringa igen och igen och igen. Med någon minuts mellanrum. Eller också lämnar personen ett meddelande. Existerar kanske inte sådana där röstbrevlådor längre? Jag har i alla fall en. Detta att alltid svara, och sedan muttra över att man har blivit stöd av försäljare, är dock ett intet jämfört med de människor som vid ett missat samtal ringer upp ett okänt nummer och hör efter vad det var de ville. Är det inte lite desperat på något sätt? Men vad vet jag? Här sitter jag och babblar om vett och etikett och så kanske jag bryter mot något bud som alla andra ser som fullkomligt självklart. Det går an att vara styv i korken när man är femtio år och ser ut som Plura Jonsson i höstmörkret.

Nästa vecka ska jag vara snäll – och skriva något om just ingenting. Adjö.

 

Read Full Post »

Det är den andre oktober och solen lyser ännu som vore det i själva verket i medio av augusti. Den kyliga höstmorgonen som kräver åtminstone så kallade torgvantar på händerna, en snusnäsduk runt halsen och en keps på skulten har ännu inte infunnit sig. Detta trots att höstdagjämningen har passerats. Nu kanske man kan tro att det på något sätt förargar mig. Så är det inte. Nog för att jag när ett slags romantisk dröm om att få krypa upp i favoritfåtöljen framför den öppna spisens sprakande brasa, läsa en god bok och nicka instämmande med den klokskap jag läser. En dröm om att få höstmysa. Men höstnysa är det man mest får göra. Fåtöljen står tom i sitt hörn och glor invid den svängbara 60-talsteaklampan och utgör en form av…teoretisk idyll, en form av idyll som jag är övertygad om finns lite överallt. Eller kanske snarare ingenstans. Den där fåtöljen sitter jag aldrig i, jag har aldrig tyckt om den. Någon öppen spis har jag naturligtvis inte heller.

Det är väl knappast något nytt att den som har något att sälja målar upp en idyllisk bild av något som en potentiell kund kan tänkas vilja uppnå. Men det känns som om det är något som har intensifierats. Om du köper den här fåtöljen och en öppen spis så får du frid i sinnet. Om du köper en spahelg för en halv månadslön så kommer du att må bra i minst två dagar efteråt. Om du köper två månaders Netflix-abonnemang så kommer du att ha något att prata med kollegerna om vid lunchbordet i två månader. Lycka kan köpas för pengar: det här är vad du blir lycklig av just nu. Nej, inte pannkakor med sylt. Nej, inte entrecôte med pommes frites och bearnaisesås. Lycklig blir du om du går på restaurang Stalin 1953 och äter renhornsbökad nålfruktsmossa med puré av igelbäcksgrönling frotterad i handdukar av vänsterhandsspunnet lin från Järvsö. Lycklig blir du av att dricka kaffe som bryggts av bönor som handskördats av brasilianska sambadanserskor och sedan förts över Ekvatorn sju gånger.

Det kallas livsstil, förlåt lifestyle, och är väldigt, väldigt inne nu. Det går ut på att andra talar om för oss vad vi tycker om och blir lyckliga av. Vi kan få hela paket som det bara är att krypa in i – och njuta av. Och det är ju verkligen otroligt bra, eftersom de flesta av oss inte har en aning om vad vi mår bra av och längtar efter. Man kan prenumerera på tidskrifter, förlåt magasin, som bara handlar om dylikt. Det är utmärkt, för när man har tröttnat på en livsstil – eller när den helt enkelt har blivit omodern – så kan man byta. Och då ger ju de här magasinen nyttiga tips. Nu tror jag att jag är ironisk, men helt säker är jag inte. Det är svårt att veta hur mycket man omedvetet tar till sig av alla dessa livsstilstips, men jag vill gärna tro att just jag är så pass kritiskt inställd till det jag ser och läser att jag inte låter mig luras. Varje lördag indoktrineras jag till exempel av en bilaga till morgontidningen. Denna bilaga heter Perfect Guide (varför den har ett engelskt namn vet jag inte, men lifestyle blir väl alltid bättre på engelska) och har de senaste veckorna haft en reklamsida som förkunnar att man ska bejaka sin manlighet. Det gör man genom att köpa rätt sorts rakkniv, rätt sorts raktvål, rätt sorts rakborste, rätt sorts alunstift och rätt sorts…galgar i cederträ. Varsågod. Manlighet i ett nötskal.

Vad föranleder detta påhopp? Varför tjatar jag om lifestyle just denna vecka 39 i det femtionde året? Jo, jag gör det apropå en artikel i Dagens Nyheter, där Victor Barth-Kron gör mos av beskrivningen av inriktningen på ett nytt hotell i Stockholm. Det är ett utmärkt exempel på det slags lifestyle-fluff som allt fler ägnar sig åt, och då tänker jag kanske framför allt på språket. Det är nämligen symptomatiskt att språket i dessa sammanhang fylls av floskler som låter bra men som inte tål närmare granskning. Och det bekymmersamma är att folk i gemen inte verkar vara medvetna om hur tomma orden är, utan köper dem rakt av – just för att de låter bra. Man kan ösa på med positivt laddade ord och få det att låta som om man har sagt något som har substans, medan man i själva verket inte har sagt ett enda dugg. Förmågan att kritiskt granska fluffet förefaller vara mycket, mycket svag även på det här till synes ofarliga området. Och det blir bara värre och värre.

Detta är också veckan då Åhléns har haft en stor reklamkampanj där de tycker att man ska utmana ”klädmaktsordningen”. Wow! Häftigt! Äntligen slår någon på allvar ett slag för jämställdheten i en stort anlagd kampanj! Eller…är det i själva verket så att de vill kränga kläder? Vad kommer härnäst? Ska Ikea utmana ”sovrumsmöbelmaktsordningen”? Ska Ica utmana ”matmaktsordningen”? Kommersialism förklädd till påklistrat samhällsengagemang är fortfarande kommersialism. Man måste läsa, förstå och genomskåda orden och motiven. Men det är uppenbarligen för mycket begärt i dag då ingen längre tycks kunna läsa, och om man kan läsa så förstår man ändå inte vad man läser. Jag har varit med om det två gånger den här veckan. Jag skriver något – och någon gör ett tillägg som redan finns i min text. Eller frågar något som med extremt stor tydlighet redan står i texten. Det är därmed inte så konstigt att man går på fluffet. Men jag frågar mig ändå dagligen: Vad är det för fel på folk?

Fördumningen tycks breda ut sig. Eller också är det en illusion. Den har alltid funnits där, men den har blivit tydligare i och med internetifieringen. Nu kan alla ge uttryck för sin dumhet dygnet runt utan att skämmas. Det finns inga spärrar. Men jösses, så negativt det här blev då. Var är den där mysiga söndagslivsstilsglädjen som infinner sig när man har gått och sparkat i lövhögar i solskenet på Södermalm och druckit espresso macinadosatore e mano dell’operatore och ätit LCHF/HBTQ(r)-surdegsbröd med ekologiskt avocadocrunch? Ja, här är den i alla fall inte.

 

 

 

 

Read Full Post »

Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.

Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.

Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.

På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.

Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.

Read Full Post »

För en gångs skull föll den perfekta snön. Flingorna var stora, men inte så där blöta som de tenderar att vara när de är stora. Nej, de här flingorna var liksom skarpa i kanten. Kalla och torra, trots att det egentligen inte var särskilt kallt i luften. Elisabeth Lundström, trettiotre och ett halvt år, strävade nyskild och lätt huttrande västerut och framåt på Vaksalagatan. Hon visste inte riktigt vad hon hade för mål, men det kändes helt enkelt ohållbart att sitta hemma i den tomma lägenheten. Fast egentligen var det inte hennes hem. Lägenheten var lånad av en släkting, familjen svarta får, som för tillfället var ”bortrest” (som man brukar säga). Hon väntade på att flytta in i en nyproducerad lägenhet som inte var riktigt färdig ännu, så det här var en temporär lösning. Elisabeth hade förvisso gjort sitt bästa för att få till något slags julstämning – där stod till exempel en elljusstake i vart och ett av lägenhetens tre fönster. På ett litet bord i 018avardagsrummet stod en minimal julgran i plast och på köksbordet fanns en skål med apelsiner, äpplen, fikon och valnötter. Ja, över köksbordet hade hon till och med satt upp en stackars julbonad som hennes mamma hade broderat en gång i tiden. ”Nu dansas kära julen in – med gläde i var männskas sinn.” Elisabeths mamma hade inte varit så duktig på att stava, men ingen hade haft hjärta att påtala stavfelen. Och nu var hon död.

Någon som inte var död men lika gärna kunde ha varit det, var Elisabeths före detta man, Olof. Efter åtta års äktenskap hade han kommit fram till att hon inte var den han trodde att hon var, medan hon hade insett samma sak fast tvärtom. Och då var det liksom alldeles för sent att göra något åt saken. Förutom att skiljas. Skilsmässan hade inte varit särskilt svår, trots att hon fick gå från hus och hem. Trerumslägenheten i Fålhagen var hans och den tredje familjemedlemmen, den sexåriga schnauzertiken Lucretia Borgia, var hans idé och projekt från första början. (”Projekt” var Olofs egen term, det mesta han gjorde beskrev han som projekt – och ibland undrade hon om det inte fanns ett ”Projekt Elisabeth” också.) Nåja, hon hade ändå aldrig tyckt om den där envisa och bortskämda jycken. Om sanningen verkligen skulle fram så hade skilsmässan faktiskt varit nästan oförskämt lätt; inga uppslitande gräl, inga hårda ord. De gjorde liksom ingen affär av den alls. Ändå verkade det som om det syntes på henne vad hon nyss gått igenom, eller kanske snarare inte gått igenom. Vid första besöket hos frissan efter skilsmässan tittade Anna-Greta på henne och sa: ”Du ser nyskild ut.” ”Tack” svarade Elisabeth och log. Nej, det kändes faktiskt som en enorm lättnad att få flytta in i den ”bortresta” släktingens lägenhet. Det enda hon egentligen saknade var Olofs ypperliga räkomelett. Och hans inlagda sill. Själv var hon faktiskt inget vidare på det där med att laga mat, men hon tröstade sig med att hon var en jäkel på att diska. Det var som om hon tänkte allra bäst när hon stod och gnuggade bort fastbrända fettrester vid diskhon, ja, det var en svårslaget meditativ syssla. Men man kan ju inte stå och diska jämt – kanske i synnerhet inte på själva julafton. Och så kändes det väldigt tomt på något sätt. Ingen TV, ingen radio. Det skulle ha varit skönt att sjunka ner i en soffa och dumtitta på någon förljugen och sentimental julfilm, men nu gick inte det. Alltså bestämde hon sig för att gå ut. Det kändes som om något liksom drog och lockade därute, en egendomlig känsla som hon inte riktigt kände igen.

009aStaden låg nästan öde, åtminstone så långt hon såg. En och annan taxibil med tända skyltar for förbi, liksom några nästan helt tomma bussar. Hon tyckte lite synd om de stackars chaufförerna som måste arbeta på julafton, men så kom hon på att de förmodligen fick någon form av OB-tillägg och att det kanske inte var det minsta synd om dem. Förresten så kanske de inte ens firade jul. De kanske var hinduer eller muslimer eller anarkister eller kommunister. Och med tanke på de ytterst fåtaliga passagerarna så kanske det var riktigt trevligt och kravlöst att jobba. Inga människor som gör sig av med undertryckt aggression genom att skrika ”öppna dörrarna då!” eller ”jag ska faktiskt av här!”. Ibland undrade Elisabeth om inte folk åkte buss enbart för att få avreagera sig. Snötäcket och snöfallet dämpade ljudet från fordonen så att de knappt hördes. Det gjorde att de dök upp ur mörkret på ett nästan spöklikt sätt. Men Elisabeth förlitade sig på att reflexerna, som på ett rejält sätt dinglade från både höger- och vänsterfickan på den slitna men ändå relativt varma kappan, gjorde att bilisterna såg henne tydligt där hon pulsade framåt. Ja, den där kappan var verkligen inte särskilt vacker, men hon tillhörde den grupp människor som anser att fåfängan faktiskt får ta ledigt på vintern. Det viktiga är att hålla sig varm så att man varken förfryser tår eller hjärna.

Hon fortsatte Vaksalagatan fram och korsade Dragarbrunnsgatan. Hon visste inte alls vart hon var på väg, men det var som om hon drevs mot Stora torget. Mitt på torget stod den gamla lyktstolpen från 1800-talet. Hon visste inte riktigt om den hade varit placerad där när den var ny, men hon visste i alla fall att den inte stod där när hon själv var liten. Den var ditflyttad och kanske återflyttad på senare tid. Men den prydde absolut sin plats och den spred redan på håll ett mjukt och vackert sken över den närmaste omgivningen. Hon funderade över hur skenet hade sett ut på den tiden då lyktan drevs med gas och varje dag i skymningen tändes av en kringvandrande lykttändare. Hade det varit ett mjukare eller skarpare sken? Hon kom fram till att det antagligen hade varit mjukare. I dag lystes torget upp även av andra lampor, men så hade det förstås inte sett ut förr. Det måste ha varit mörkt här på vintern, men kanske också vackrare. Hon tyckte visserligen om Åhléns karakteristiska tårtpappersfasad från början av 60-talet, men hon hade sett bilder av hur torget såg ut i början av 1900-talet och tyckte nog att det var betydligt vackrare då. Men hon kunde inte komma ihåg om hon hade sett den där lyktstolpen på bilderna.

003aElisabeth insåg att hon inte var helt ensam på torget. Framför Pressbyrån satt som vanligt den där rumänska kvinnan, insvept i sina sjalar. Fast nu var butiken stängd och endast ett svagt ljus letade sig ut genom fönstren. Det gjorde att rumänskan satt i mörker. Hon syntes egentligen bara om man visste att hon brukade sitta där. ”Varför är hon inte hemma hos de sina och firar jul?” hann Elisabeth tänka innan hon först drabbades av det helt galna i tanken och därpå samvetskval. Hon hejdade sig, letade upp en tjuga och sedan en till och lade dem i kvinnans trasiga pappmugg. ”God jul” sa hon högt och välartikulerat för att kvinnan skulle förstå vad hon sa. Det gjorde hon nog inte, men hon såg i alla fall glad ut och svarade ”Tack, tack, mamma”. Mamma? Elisabeth antog att någon inte alltför nogräknad person hade lärt rumänskan några ord på svenska och att det hade blivit lite tokigt. Hon fann det komiskt och kunde inte hålla sig för skratt, vilket fick rumänskan att skina upp ännu mer och falla in skrattet. Det var som om de hade funnit ett gemensamt språk och det kändes tvivelsutan skönt att någon kunde skratta trots misären. Normalt sett brukade Elisabeth inte ha särskilt mycket kontanter på sig – hon handlade helst med kort numera – men av något skäl hade hon fått en ingivelse och tagit ut några hundralappar i går. Nu plockade hon fram en av dem och sträckte fram den. Kvinnan i sjalarna hejdade sig och såg lite frågande ut. Sedan reste hon sig mödosamt och med stela leder och bredde ut armarna till en omfamning. Och Elisabeth lät sig omfamnas utan att tveka. Det kändes bra. Men det kändes också som om hon inte kunde stanna där, hon måste gå vidare, fortfarande utan att veta vart.

När hon gick över Nybron och passerade de ljusslingeprydda stora träden så tittade hon ner i vattnet. Just här, mellan Kvarnfallet och Islandsfallet, flödar vattnet fram mellan vertikala och ganska höga stenklädda åkanter, vilket normalt sett får vattnet att se väldigt mörkt och lite skrämmande ut. Men den stora mängden lysande lampor speglade sig nu i det rörliga vattnet och gav det ett trolskt sken. Det såg nästan ut som om det fanns en parallell värld där under ytan. Med högerhanden gjorde hon en svepande rörelse i snön på broräcket så att ett sjok snö föll ner i vattnet och för ett mycket kort ögonblick skapade en port till undervattensvärlden. Hon strävade vidare och sneddade över Fyristorg mot gamla Hotell Gillet. Där hade den unge Fredrik von Sydow skjutit sig själv och sin fru 1932 efter att ha mördat tre personer i Stockholm. En av dem hade varit hans egen pappa, om hon mindes rätt från boken om de så kallade von Sydowska morden som hon hade läst för något år sedan. Hon ryste till. Det var så svårt att tänka sig att något så brutalt hade hänt innanför de där dörrarna. Allt såg så fridfullt ut nu, en snöig julaftonskväll åttio år senare.

I kvarterets hörn drabbades Elisabeth av en smärre beslutsångest. Skulle hon vända hemåt genom att ta till höger, gå över Dombron och via Gamla torget mot Svartbäcksgatan? Eller skulle hon fortsätta längre bort? I så fall kunde hon antingen välja att gå Valvgatan upp mot Universitetet eller S:t Eriks gränd bort mot S:t Eriks torg. Ett tredje alternativ var att gå upp för Domtrappan till domkyrkan, som tronade däruppe på höjden. Men den snöfria trappan kändes av någon anledning inte så lockande. Det var någonting med att lämna spår i snön som lockade. Hon kom märkligt nog att tänka på en textrad av Jakob Hellman: ”Nu har jag lust att ta ett kliv och sätta nåt spår innan jag går.” Hur sätter man ett spår innan man går? Men Elisabeth kom snabbt fram till att han inte hade menat spår i snön. Och inte heller att gå i bemärkelsen ”promenera”. Hon förstod honom, vem vill inte sätta spår efter sig – innan det är för sent? Valet föll på den smala S:t Eriks gränd som var prydd med fint lysande juldekorationer som hängde på stålvajrar mellan husen. Det kändes inbjudande och trevligt att gå där. Så nådde hon Konsistoriehuset och dess triad av träportar, de som fick agera ingången till familjen Ekdahls teater i filmen ”Fanny och Alexander”. Tidigare låg Konsthistoriska institutionen i huset, och sålunda hade det forna Konsistoriehuset förvandlats till Konsthistoriehuset. En liten uppsaliensisk lustighet. Nu låg där ett kafé i stället.

005aPromenaden gick vidare längs S:t Larsgatan och fram till S:t Olofsgatan. Där kom hon av naturliga skäl att tänka på sin exmake. Något helgon var han knappast, men inte heller motsatsen. Faktum är att han antagligen var som de flesta människor. Precis som hon – och det var antagligen därför de så småningom insett att de tråkade ut varandra fast det inte hade behövt vara så. Man börjar ta varandra för givna och tycker att man inte har mera att hämta hos den andre, som på ett otäckt sätt förvandlas till ett tomt skal. Det var kanske en aning drastiskt att tänka så, men det var en bild som ofta dök upp i hennes inre; människan som ett tomt skal. De hade förstås varit lyckliga och intresserade av varandra som personer, men nu var det över och hon ville egentligen inte tänka på det som varit. Det var bäst att gå vidare, både bokstavligt och bildligt. Hon lämnade S:t Olofsgatan bakom sig och fortsatte S:t Larsgatan framåt till S:t Johannesgatan. Det slog henne att hon nu hade avverkat fyra helgon på bara några minuter. Om hon kom ihåg rätt så återstod bara S:t Per, men den gatan låg åt andra hållet. Hon rörde sig sällan i de här kvarteren numera, men under studietiden brukade hon ofta gå till Café Uroxen och dricka kaffe, ja, ibland faktiskt även äta frukost när ekonomin tillät det. Eftersom stillheten fick henne att känna sig lite nostalgisk bestämde hon sig för att gå förbi kaféet, om än bara för att konstatera att det fortfarande låg kvar. Och visst låg det kvar, med dess låga port, höga stentröskel och små rektangulära källarfönster. En inglasad meny satt utanför porten och Elisabeth blev bestört när hon såg att det bara serverades asiatisk mat till lunch där. Det kändes fel. Men så såg hon att de fortfarande serverade gröt med lingonsylt till frukost och då kändes det bättre. 50 kronor kostade det, men då ingick ett ägg, en fralla, ett glas juice och kaffe eller te. Hon borde gå dit och äta frukost någon gång.

Lite högre upp på gatan, ungefär där den planade ut, låg ett annat kafé som Elisabeth ibland hade besökt med sin mamma. Hon hade för sig att det hette Kaffekorgen då, men skylten förkunnade att det nu hette Kafé Lyckan. Hon fnissade till lite över det övergulliga namnet och tyckte nog att Kaffekorgen var ett bättre namn. Varför skulle man hålla på och ändra namn så där? Elisabeth var en person som tyckte bäst om när saker och ting förblev som de alltid hade varit. Ibland intalade hon sig själv att hon inte hade något emot förändringar, men riktigt sant var det ju inte. Det är lätt att vara oärlig mot sig själv. I motsats till Café Uroxen så låg det här kaféet i gatuplanet och hade normalstora fönster med spröjsar. I fyra av fönstren stod det sjuarmade adventsljusstakar av trä och lyste inbjudande. I det femte fönstret, det närmast porten, var det något annat som lyste svagt. Elisabeth gick närmare och konstaterade att det var ett änglaspel! Hon hörde till och med det svaga plingande som uppstår när de små metallpinnarna som är fästa vid änglarna träffar de där klockliknande mojängerna. Eller också inbillade hon sig bara att hon hörde det. Det kan ju bli så när man har ett ljud liksom inprogrammerat i hjärnan. Det kan räcka med att man ser att det låter, eller hur man nu ska uttrycka det. Men faktum kvarstod – de små stearinljusen var tända och änglarna var i rörelse. Hon fick en ingivelse och tryckte prövande ner dörrhandtaget.

022aDet var som att komma in i 1800-talet och för andra gången på kort tid tänkte Elisabeth på filmen ”Fanny och Alexander”, men nu på scenen där familjen Ekdahl firar en överdådig jul. Fast det var nog mest de två prydligt dekorerade julgranarna som förde tankarna dit. Det fanns en i varje ände av lokalen. De var som tvillingar både när det gällde formen och dekorationerna – den enda egentliga skillnaden hon kunde urskilja var att det stod en stor keramiktomte under den ena och en halmbock under den andra. Det doftade stearin, kanel och hyacint, klassiska juldofter, men inte på något påträngande sätt. Lokalen lystes bara upp av ljusstakarna, julgransbelysningen och till en liten, liten del av änglaspelet. En magisk julstämning rådde. Så dök en gråhårig liten kvinna med rött julförkläde upp i dörröppningen till det som förmodligen var köket. Hon såg ut som en typisk mormor. Och om denna mormor alls var förvånad över besöket så röjde hon det inte med en min. ”Välkommen in” sa hon leende. ”Slå dig ner någonstans där det finns plats.” Om det fanns något som det var gott om så var det plats. På varje bord låg det en julduk, en del virkade, en del broderade och några tryckta på linneväv. Det syntes att de hade varit med ett tag, men de var rena och fina. Elisabeth valde ett runt bord med två fåtöljer längst inne i hörnet, lite som om hon inte ville vara i vägen eller liksom bad om ursäkt för att hon störde. Medan hon krängde av sig kappan funderade hon över om hon förväntades gå och beställa vid disken – eller om hon förväntades beställa något alls. Kaféet var väl rimligtvis stängt? Men hon hann knappt tänka tanken färdigt förrän den lilla kvinnan dök upp igen med en bricka i händerna. På den stod det två glas, en flaska och två tallrikar med en skinksmörgås på varje. ”Ja, innan jag serverar julskinka så borde jag kanske ha frågat om du är vegetarian?” Elisabeth skakade på huvudet och hoppades att det skulle tolkas på rätt sätt. ”Du förstår, medan min man levde så blev det inte jul på riktigt förrän vi i lugn och ro kunde slå oss ner i soffan invid granen med varsitt glas julmust och varsin skinksmörgås. Det var en verklig högtidsstund. Fast det var på kvällen dan före dopparedan så vi är ungefär ett dygn sena, du och jag. Men det spelar ingen roll. Nu är det äntligen jul.”

Så egendomligt. Det var som om kvinnan hade väntat på Elisabeth, eller åtminstone på någon. Varför skulle hon annars hålla kaféet öppet en kväll som denna? En snöig julafton då så gott som alla satt hemma och kurade och kanske just var i färd med att dela ut julklappar. Elisabeth mumsade i tysthet på skinksmörgåsen och smuttade på den perfekt tempererade och lätt skummande julmusten. Plötsligt skrattade hon till. ”Jag kom att tänka på någon gammal folksaga. Någonting om en ensam flicka som går i skogen, kommer till ett mystiskt hus och blir bjuden på saft och kakor av en gammal dam.” ”En gammal häxa, menar du?” sa kvinnan och skrattade. ”Oroa dig inte, här blir du inte förgiftad. Men jag kan förstå att du tycker att allt det här är lite konstigt, även om du måste förstå att jag också tycker att det är lite märkligt att du dök upp här i kväll. Jag hade visserligen en underlig känsla av att jag skulle få besök, men egentligen har jag bara inte kommit mig för att gå hem. Jag hade öppet till klockan två, sedan ska ju alla hem och titta på den där tecknade ankan, men så fick jag en sådan förfärlig lust att baka vörtbröd! Kan du tänka dig? Och här är så lugnt och skönt och stämningsfullt, tycker du inte det?” Elisabeth kunde bara hålla med. Faktum är att hon inte kunde komma ihåg när hon känt en sådan frid i själen senast – det var som om alla små och stora bekymmer var fullständigt försvunna. Här fanns inga plingande mobiltelefoner eller tekniskt vitskimrande laptopskärmar, bara ett plingande änglaspel och två lågmälda röster, varav den ena var hennes egen. Det var kanske så här det var förr i tiden, när man satt och kurade skymning invid eldstaden utan TV, radio och telefon.

011aDe två kvinnornas samtalade länge; om livet, om döden, om kärleken, om ensamheten (”Det talas mycket om ensamhet, men man måste komma ihåg att många tycker om ensamheten”), om glädje, om sorg (”Jag tror att man måste uppleva mörkret för att till fullo uppskatta ljuset”) Emellanåt var de också tysta tillsammans utan att det kändes det minsta konstigt. Någon gång gick gumman och bytte ut ljusen i änglaspelet. Kanske påminde det där plingandet om något som hon inte ville vara utan, för det var nästan som om hon ville att änglarna inte skulle tystna eller åtminstone inte vara tysta för länge. Så gick hon ut i köket en stund för att koka risgrynsgröt åt dem, dels för att båda ansåg att en julafton utan risgrynsgröt är otänkbar, dels för att de var hungriga. Hon ville inte ha någon hjälp – köket var hennes fristad och hon berättade att arbetet var hennes ”livlina”. Det var så hon kallade det, för hon var helt övertygad om att hon skulle falla död ner om hon slutade arbeta. Elisabeth frågade försiktigt hur gammal hon var, men gumman svarade undvikande och kryptiskt. ”Äldre än du tror, äldre än du tror…” Elisabeth hörde att gumman sjöng en liten sång därute i köket. Melodin föreföll bekant, men var ändå svår att placera. De enda ord hon kunde urskilja var Tack för allt jag minns, tack för allt som finns och Jag har det så bra, jag har det så bra… Det var som om sången ackompanjerades perfekt av änglaspelet.

De två åt risgrynsgröt med kanel, socker och sirap under tystnad. Det kändes högtidligt och när något är riktigt högtidligt så känns det fel att prata. Elisabeth hittade en mandel i sin portion och försökte tugga sönder och svälja den utan att det märktes. Fast det gick inget vidare. De log mot varandra. ”Jag tror att hemligheten med livet är att vara tacksam. Det kan låta konstigt, för det finns så mycket elände i världen, men jag tror att livet blir lättare om man förmår se det som finns att vara tacksam för. Man ska inte fastna i det som har varit, åtminstone inte i det onda som har varit. Det ljusa kan man däremot blicka tillbaka på – och vara tacksam för. Just nu är jag tacksam för att du bestämde dig för att ta en promenad på julaftonskvällen. Vad är du tacksam för?” Elisabeth behövde inte tänka efter. ”Jag är tacksam för att du inte gick hem så fort du hade stängt kaféet.” ”Bra. Du ser att det inte är så svårt. Men nu måste jag tyvärr be dig att gå hem till ditt. Jag är gammal och behöver min sömn för att orka arbeta, även om jag nog tar ledigt i morgon. Men på annandagen har jag öppet igen.” Elisabeth förstod, reste sig och tog på sig kappan, halsduken, mössan och vantarna. Kanske borde hon krama om gumman, men hon stod plirande och log med armarna i kors och det kändes helt enkelt inte riktigt rätt. Så hon vinkade bara lite tafatt. Hon fick trycka lite extra för att få upp ytterdörren, eftersom en liten snödriva hade samlats utanför. ”God natt, då” sa hon och tyckte att repliken lät som tagen ur en fyrtiotalsfilm. ”God natt. Gå försiktigt.” Hon stängde dörren och tog några steg i snön innan hon vände sig om och tittade in genom fönstret. Kvinnan därinne bytte återigen ljusen i änglaspelet och det var uppenbart att hon inte alls tänkte gå hem och lägga sig. Kanske väntade hon på någon annan ensam vandrare? Elisabeth tittade upp på skylten ovanför dörren: Kafé Lyckan. Kanske var det inget dumt namn, ändå.

 

Read Full Post »