Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Globen’

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Read Full Post »

Förra veckan påtalade jag tyvärr att hösten inte riktigt ville infinna sig. Detta noterade hösten, och infann sig prompt. Smått huttrande har jag tagit mig till jobbet i något som nästan kan karakteriseras som ett mörker. När jag har avslutat min ömkliga skål med frukostfilmjölk är det i alla fall ännu så pass mörkt ute att jag med tydlighet ser min spegelbild i fönstren. Det kan jag säga med säkerhet. Härom morgonen avslutade jag mitt morgontidningsläsande genom att kasta en snabb blick på omslaget till den bilaga som medföljde, men som jag inte iddes läsa. Där möttes jag av en bild på Plura Jonsson som uttalade sig i något ärende som jag har glömt eller kanske inte ens brydde mig om att fördjupa mig i. Så råkade jag se min spegelbild i fönstret – och vände snabbt bort blicken i förskräckelse. Jag hade ännu inte fått på mig min skjorta, och den jag såg i fönstret var Plura Jonsson med bar överkropp. Det kroppsliga förfallet är obarmhärtigt. Särskilt när man ser sin spegelbild i ett höstmörkt fönster. Dock kan man inte blunda jämt.

Så krånglade jag mig igenom den numera märkvärdigt trånga bottenvåningen på Åhléns varuhus i centrala Stockholm och där föll det sig så att jag mötte en yngre gosse precis i höjd med en helfigursspegel. Där jag instinktivt ville skynda förbi, stannade den yngre gossen och började omsorgsfullt peta med sitt hår, vilket tydligen inte låg riktigt perfekt. Endast han och spegeln existerade. Man kan inte besöka Åhléns om ett hårstrå ligger fel. Vem vet, kanske råkar man träffa sin tillkommande på avdelningen för köksutensilier – och då är det bara perfektion som gäller. Det förundrar mig dock att människor ens orkar försöka vara perfekta. Hur de hinner. Perfektion är ointressant. Perfektion är tröttsamt. Men det är ju min åsikt, och inte nödvändigtvis något som alla behöver skriva under på. Det icke perfekta är i mina ögon perfekt.

Att jag nu ens bryr mig om att reflektera över dylika ting är ett tecken på att den omåttliga arbetsbördan som nu rått i en dryg månad har lättat betydligt. Då öppnas plötsligt sinnena. Man ser saker. Man hör saker. Man blir ånyo irriterad över människor som betraktar sig själva som så viktiga att de till exempel tycker att det är en god idé att stanna precis utanför tunnelbanespärrarna eller struntar i att inordna sig i bussköer. Jag drömmer i dylika fall om att hålla en lång, verserad och högljudd predikan om vett och etikett ombord på bussen, en predikan som resulterar i att den inbillade VIP-resenären skamset väljer att kliva av fordonet. En predikan som resulterar i bravorop och applåder och kanske något slags civilkuragepris som utdelas i Globen. Men det händer ju inte. I stället hoppas jag att någon annan har noterat. Att någon annan har blivit arg och tar itu med saken. Men det händer ju inte heller. Kanske är det bara att vänja sig. Sjufalt hut vågar bara Magdalena Ribbing säga och självupptagenhet är den nya religionen. Låt oss tapetsera våra hem med selfier.

Kanske är våra telefonvanor också ett utslag av denna självupptagenhet. Jag syftar nu inte på att alla går omkring med sina mobiler i högsta hugg hela tiden, utan faktiskt det som telefoner en gång användes till: att telefonera med. Jag har märkt en tendens hos människor att alltid svara när det ringer – samtidigt som de klagar över att det alltid är en massa telefonförsäljare som ringer. Själv har jag som princip att aldrig svara om numret är okänt, men det kanske bara är jag som är sådan? ”Jo, men det kan ju vara något viktigt” brukar vara förklaringen. Då är min filosofi den att en person – med okänt nummer – som verkligen har något viktigt ärende kommer att ringa igen och igen och igen. Med någon minuts mellanrum. Eller också lämnar personen ett meddelande. Existerar kanske inte sådana där röstbrevlådor längre? Jag har i alla fall en. Detta att alltid svara, och sedan muttra över att man har blivit stöd av försäljare, är dock ett intet jämfört med de människor som vid ett missat samtal ringer upp ett okänt nummer och hör efter vad det var de ville. Är det inte lite desperat på något sätt? Men vad vet jag? Här sitter jag och babblar om vett och etikett och så kanske jag bryter mot något bud som alla andra ser som fullkomligt självklart. Det går an att vara styv i korken när man är femtio år och ser ut som Plura Jonsson i höstmörkret.

Nästa vecka ska jag vara snäll – och skriva något om just ingenting. Adjö.

 

Read Full Post »

dylan_savoyBob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.

Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.

Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.

Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.

För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?

Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.

Read Full Post »

Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.

Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.

Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.

Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.

Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.

Read Full Post »

 

En pil visar vem som signerat. Tydlighet är en dygd.

Någon gång en bit in på 90-talet var det. Kanske 1994? Kanske något annat år. Jakob Hellman hade i alla fall varit alldeles förskräckligt tyst alldeles för förskräckligt länge. Hade han gått i kloster? Var han intagen på psykiatrisk klinik? Hade han emigrerat till Finland? Och framför allt: Varför kom det ingen uppföljare till succén …och stora havet från 1989? Det spekulerades. Men mitt i den värsta tystnaden fick jag plötsligt reda på att han skulle framträda tillsammans med en grupp som jag tror hette Doc V på ett obskyrt ställe på Drottninggatan i Uppsala. Jag och kamrat Viktoria gick dit för att dämpa Hellman-abstinensen och vara med om något kanske historiskt. Kanske något som nästan ingen visste om. Eller var det så att ingen brydde sig?

Vi går tillbaka i tiden. Nedanför Uppsala slott, vid foten av Kasåsen, ligger en träkåk med en tjusig inglasad veranda. Huset uppfördes en gång i tiden för nykterhets-organisationen IOGT. Eller åtminstone höll de till där en period. Så småningom blev det i stället ett syndens näste i form av en konsertlokal/krog vid namn Barowiak. Namnet kommer av en polsk balettmästare som av något skäl hamnade i Uppsala. I alla fall. I min ungdom var det dit man gick för att lyssna på musik och kanske inmundiga en öl. Mest minns jag stället av tre skäl: den amerikanske kultartisten Warren Zevon, stridspiloten och poeten Åke Hodell, och Jakob Hellman. Första gången jag både hörde och hörde talas om den sistnämnde var just där, på Barowiak. Han var uppvärmare åt de då betydligt mer kända Wilmer X och hade förstås en ganska otacksam uppgift. Okänd, liten och tanig, ensam på scenen – och kanske lite blyg, men samtidigt kaxig. Och handen på hjärnan, hur ofta är vi som konsertbesökare det minsta intresserade av förbandet? Men han lyckades se både skör och stark ut – samtidigt.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Och jag minns att den där glasögonprydde unge mannen med gitarr gjorde intryck på mig och jag bestämde mig där och då för att jag tyckte om honom. Jag ska inte låtsas att jag hörde vad han sjöng, men melodierna och sättet att sjunga tilltalade mig mycket. Han hade en lustig, liksom luftig frasering som gjorde att han lät väldigt annorlunda jämfört med alla andra artister på den tiden. Självklart kom en del människor dragande med det där klassiska ”han-kan-ju-inte-sjunga”. Men det är klart att han kunde sjunga – han sjöng bara annorlunda. ”Jag var ju tvungen att få luft” sa han i ett TV-program häromåret. Och det är ju onekligen sunt att få sig lite luft emellanåt.

Tre nöjda och glada fantaster.

I februari gavs LP:n …och stora havet äntligen ut och jag köpte den genast på cd (eftersom jag var en mycket modern människa). Inte hade jag behövt vara rädd för att bli besviken – för den där stackars skivan golvade mig totalt med sina smittande, sångbara melodier och sina både fullständigt självklara och lite egna texter. Självklara för att man förstod vad han ville säga, det var som om varenda textrad gick att applicera på ens eget liv och ens egna känslor. Men han uttryckte allt på ett eget sätt, med speciella formuleringar som ibland var alldeles extra underbart underfundiga:

Natten är vacker och månen är full
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag
Du är allt jag vill ha

Men favoritsången var och är Avundsjuk på dig som inleds med följande vers, där jag alldeles särskilt älskar den sista raden som liksom inte riktigt hänger ihop med de föregående – och ändå gör det på ett fullständigt självklart sätt.

Du har sett mej gå omkring i natten här
i en gammal oåtkomlig atmosfär
Du har sett mej undra över livet,
men har du sett mej tjuvtitta på er?
I ett fönster i ett hus där jag bor
låter dunkla lampor ana nå’t så stort
Så du kan aldrig ana allt som jag vet
Visst ser jag ut som en poet

Jag tror faktiskt att jag i ett år eller så ville vara Jakob Hellman. Jag menar, jag var ett halvår yngre än han (det är jag förresten fortfarande) och hade glasögon. Det var bara gitarren som fattades. Och kanske en hel del begåvning. Men jag fick nöja mig med att vara hans ambassadör och gav bort hans skiva till folk i födelsedagspresent. Ibland känns det angeläget att frälsa andra.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Den 17 mars 1989 kom han till skivaffären BK i Uppsala för att ge en minikonsert och signera skivor. Det är klart att jag var där, tillsammans med kamrat Karin, kamrat Viktoria och eventuellt kamrat Marcus. I en väska smugglade jag in min otympliga kassettbandspelare och än i dag har jag någonstans en skramlig och dålig inspelning av en hittills outgiven sång som kanske hette Min Marie. På fotot av mig och Jakob tävlar vi om vem som kan rodna mest, tror jag. Det var i alla fall ett stort ögonblick – åtminstone för mig. Under det närmaste året gick jag på ett par av hans konserter i Uppsala och tiggde till mig ännu en autograf vid Barowiaks bardisk. Och en gång besvärade jag honom vid Globens tunnelbanestation efter en Bob Dylan-konsert. Han låtsades känna igen mig. Men sedan – tystnad.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Åter till det obskyra stället på Drottninggatan i Uppsala anno kanske 1994. Vi fick syn på Jakob Hellman i dunklet. Han gick till baren och beställde shots. Stora scenskälvan? Kanske. Vi avstod från att gå fram och prata. Ville visa respekt för 90-talets Garbo. Men så småningom stod han i alla fall på scenen ackompanjerad av Doc V. Det var en konstig konsert – man märkte att han nog egentligen inte alls ville stå där. Jag kan inte ens minnas att han spelade några låtar från …och stora havet, men det är möjligt att han gjorde det. Faktum är att jag bara minns tre låtar. Madonnas Like a Virgin (jag ljuger inte!). En ny, egen låt som möjligen hette Det finns ett land, eller som åtminstone hade en text som började så. Och när han uppenbarligen var missnöjd med den så avbröt han den tvärt och räknade in Twist and Shout i stället. Möjligen spelade han också Tant Struls Slicka mig ren. Där och då var jag nästan helt säker på att han aldrig mer skulle stå på en scen. Men ibland är det glädjande när man har fel.

 

Här är förresten ett trevligt videoklipp med Cornelis Vreeswijks Ballad på en soptipp och den outgivna Hellman-låten Säg att det är mej du vill ha. Och därtill lite småprat med ingen mindre än Kjell Lönnå!

https://www.youtube.com/watch?v=eURtfeQkIis

 

 

 

 

Read Full Post »

Istanbul 004aDet är mycket kallt i Istanbul. Kanske inte temperatur-mässigt kallt, men det är något med luftfuktigheten eller möjligen vinden som gör att det känns betydligt kallare än det egentligen är. Den råa kylan gör att vi ogärna lämnar det varma och ombonade hotellet i det område som bär namnet Sultanahmet. Men så gör vi det och söker oss i riktning mot den gigantiska moské som kallas Blå moskén, men som egentligen heter Sultan Ahmed-moskén. Området är nog uppkallat efter moskén och inte tvärtom. Vi går genast lite vilse, eftersom man måste gå längs ett par vindlande gator för att nå ingångssidan. Man kan tro att det bara är att hålla utkik efter de sex höga minareterna, men på en trång och vindlande gata försvinner de förbluffande fort ur synfältet. Tre män som är fullt upptagna med att vakta en minimal parkeringsplats pekar åt vilket håll vi ska gå.

De sex minareterna dyker upp igen och vi hittar en portal som tycks leda in på moskéområdet. Ett par trappsteg i vit marmor måste passeras. Marmor är ett vackert material, men i minusgrader och snö förvandlas det till rena isgatan. Mina skor fäster mycket bra på snö, men marmor klarar de inte. De borde i butiken vara försedda med en etikett som förkunnar: ”Dessa skor är icke lämpade för istanbulskt nedkylda marmorplattor.” Men någon sådan etikett har jag inte sett. Här krävs ett stort kliv för att ta sig över de två trappstegen. Strategiskt utplacerade skyltar visar hur vi som besökare förväntas bära oss åt. Vi måste klä oss anständigt. Kvinnorna ska ha täckt huvud och varken kvinnor eller män får ha bara axlar eller underben. Det senare är knappast något problem i det här vädret. Innan vi träder in i själva byggnaden måste vi dessutom ta av oss skorna – något som inte direkt känns lockande. Visserligen finns det mattor på golvet, men mattor som ligger utomhus på vintern är sällan särskilt varma. Skorna får man stoppa i en för temperaturen passande fryspåse och bära med sig in.

Istanbul 019aBlå moskén är sannerligen en imponerande byggnad. Jag känner mig mycket liten – vilket naturligtvis är meningen – när jag står och blickar upp mot kupolen. Så vitt jag minns har jag aldrig tidigare stått i en så stor öppen sal, men så drabbas jag av insikten att exempelvis Globen är större. Tanken framstår dock som befängd, de två byggnaderna går absolut inte att jämföra. Jag befinner mig i en byggnad som är uppförd precis i början av 1600-talet, ungefär 370 år innan Globen stod färdig. Då har jag ändå ännu inte riktigt insett att grannbyggnaden, den tidigare kyrkan och moskén Hagia Sofia, obegripligt nog är nästan 1 100 år äldre och dessutom större. Men ändå. Det är lätt att förlora sig i tankar kring vad som egentligen driver människan att bygga något så enormt.

Vi kliver huttrande och med iskalla fötter ut och tillåts ta på oss fotbeklädnaderna igen. Den arkadomgivna gården utanför är nästan lika vidsträckt som själva moskén. Marmorplattorna är lika hala som trappan som ledde in till moskéområdet – men fastfrusen snö bildar små halkfria öar som man kan ta sig fram på. Några män går med någon form av kvastar och försöker få bort denna snö. Lite dumt, kan jag tycka. Mina medresenärer tycks inte ha lika stora problem med halkan och tar sig utan problem uppför de få trappstegen som leder till den täckta arkaden. Själv står jag hjälplös nedanför. Två män i trettioårsåldern tilltalar mig, undrar var jag kommer ifrån. Klassisk inledningsreplik för att skapa kontakt. Jag svarar artigt att jag kommer från Sverige. De skiner upp och den ene säger något obegripligt som uppenbarligen ska föreställa ett svenskt ord. Den andre rättar honom och säger klart och tydligt ”matta”. ”I have a carpet store, I will show you my carpets.” Jag förklarar att jag inte behöver någon matta. ”Why?” undrar han lite förnärmat. Varför? Ska jag behöva redogöra för varför jag inte vill ha något? Jag får genast en inre bild av hur jag träder in i en svensk butik och börjar berätta för innehavaren vad jag inte är intresserad av och varför. Mina medresenärer räddar mig uppför trappan med en hjälpande hand. Arkadens golvplattor är inte alls lika hala – de har skyddats från väder och vind.

Istanbul 027a

Blå moskéns halkbana.

Eftersom jag gärna foto-graferar på mina resor så hamnar jag lite på efterkälken. När jag kommer ifatt mitt ressällskap så inser jag att en av de två männen som prompt ville sälja en matta till mig nu har slagit klorna i min syster. Han tycks ännu inte ha presenterat sitt ärende – än så länge vill han bara ”visa hippodromen” för oss. Min syster är inte dum, hon förstår naturligtvis vad det är fråga om, men hon är precis som jag uppfostrad till att vara vänlig och artig mot andra människor. Det är en konst att vara avspisande. En lite plågsam konst. Och har man väl hamnat i månglarnas klor så är det svårt att ta sig ur dem. Jag lommar efter den lilla skaran och tänker att det är alldeles extra fult att stå och ragga mattkunder på moskéns gård. Men i affärer kanske allt är tillåtet?

Räddningen? Mina syskonbarn har tagit på sig alldeles för kalla skor. Converse fungerar inte i istanbulsk kyla. Under förevändning att vi måste tillbaka till hotellet och byta skor lyckas vi bryta oss loss från mannen, som inte blir särskilt glad. ”Följ åtminstone med till min butik och ta mitt visitkort!” Pyttsan. Man hinner inte innanför dörren förrän någon kommer med en bricka med upphällt te – och efter en stund har man köpt en matta som man varken behöver eller har råd med.

Katt. I Hagia Sofia.

Katt. I Hagia Sofia.

Javisst, det är en del av kulturen. Och javisst, kanske är det en del av reseupplevelsen att genomgå den här ritualen och eventuellt bli lurad. Men det behöver inte innebära att man känner sig tillfreds med det. Det nästan aggressivt påstridiga är så främmande och psykiskt påfrestande. Man blir trött ända in i själen. Men förmodligen vänjer man sig efter ett tag, förmodligen lär man sig hur man ska bete sig för att inte bli utsatt för indragningsförsök i varje butik man passerar. Dock. Hur talar man om för en medföljande 85-årig mor att fönstershoppande ofelbart leder till att någon störtar ut och ska sälja en matta? Eller en teservis. Eller en fez. Det är klart att hon vill titta på vackra saker som passeras – och det vill även jag. Den storsinta människan inom mig säger än en gång: ”De kan inte ändra sin urgamla kultur för vår skull. Det här är ett sedan länge invant beteendemönster. Det är så här det går till här.” Den småsinta människan inom mig muttrar bara: ”Lämna mig i fred.” Faktumet att Försäljare A kan några ord på svenska och att Försäljare B har en kusin som bor i Malmö gör mig inte mer benägen att köpa en matta. Eller en teservis. Eller en fez. Snarare tvärtom. Kanske gör det mig till en dålig människa.

Istanbul 161a

Stora basaren i Istanbul.

Det påstås att man går vilse i Stora basaren i Istanbul. Men då har man inte varit i Stora basaren i Marrakech. Ibland drömmer jag att jag fortfarande irrar runt där. Men det gör för all del inte Istanbul-basaren mindre imponerande. Eller mindre färgstark. Man ska nog, när jag tänker efter, inte jämföra basarer. Min systerson, 20 år gammal, finner sig lite intresserad av en tröja och frågar butiksinnehavaren vad den kostar. 90 turkiska lira, blir svaret. Det motsvarar för tillfället cirka 350 svenska kronor. 20-åringen vet att man ska pruta och gör ett försök. Han säger sig vara villig att betala 25 lira. Butiksinnehavaren tittar konstigt på honom. Sedan lägger han sin hand på min systersons panna för att indikera att han är sjuk, vänder på klacken och går in i butiken. Det kanske är den taktiken som ska anammas när man ska köpa en matta som man inte har bett om att få titta på. Kanske får man då ett litet märke att fästa på bröstet, ett slags varningsmärke till andra butiksinnehavare om att man inte är riktigt klok.

 

Read Full Post »

Så sitter jag där igen på ett av Kulturhusets kaféer, högst upp på takterrassen med en kopp kaffe och en bok. Boken är mest ett alibi. Mina parabolliknande tjuvlyssnaröron är förstås på helspänn. Men det är antingen för sent på dagen eller för varmt, för det är knappt några människor alls på plats. Det är på sätt och vis tur, för då kan jag kapa åt mig ett av de tre bord som för tillfället befinner sig i skugga. Bordet intill är för ögonblicket ledigt, men det dröjer inte särskilt länge förrän ett par i sextioårsåldern hittar dit. Jag vill inte stirra på dem, ty jag har trots allt någon sorts skam i kroppen, men jag noterar att mannen har en flaska öl i näven och kvinnan ett glas vitt vin.

Jag måste erkänna att jag först inte lyssnar särskilt noga på dem heller, jag sitter i andra tankar. Men kvinnan är i alla fall den som håller låda, medan mannen mest sitter och hummar. Då och då avbryter han dock för att med viss bestämdhet uttrycka sin mening. Han verkar så där inget-trams-saklig som män i den åldern ofta är. En sån där som inte förstår att rutiga shorts och rutig skjorta inte är någon bra kombination. Hon är mera vitt-vin-i-värmen-på-terrassen-slirig. Talar lite släpigt, som en söderkis.

Men så händer det. Mannen går in för att uppsöka en toalett och kvinnan blir tydligen genast sällskapssjuk. Nej, hon ger sig lyckligtvis inte på mig, som ändock sitter närmast. Kanske tycker hon att jag ser för osocial ut. Hon lägger i stället märke till att ett par i kanske trettioårsåldern kommer ut på terrassen. De har två ganska små barn med sig, en tjej och en kille. Det är uppenbart att de inte vill sitta i den ganska obarmhärtigt gassande solen och är nära att gå in igen. ”Hallåååå!” ropar kvinnan. Familjen förstår inte att det är de som anropas. ”Hallååå! Ni kan sitta hääär. Vi ska strax gååå.” Mannen i familjen kommer fram. ”Ska ni strax gå? Jättebra, vi vill gärna sitta i skuggan.” ”Ja, vi ska strax gååå. Min man är på toaletten, sen ska vi gååå.”

Den lille sonen i familjen, iklädd blågul fotbollströja, åbäkar sig en aning och kutar runt mellan borden. ”Oj, vilken energiiii” säger kvinnan beundrande. ”Jo, han är sån. Men ibland kan han sitta väldigt stilla och tyst också” meddelar pappan på pappors vis. ”Ja, jag har jobbat många år på daaagis, så jag tycker om såna där” säger hon med en nick mot pojken. ”Såna där?” tänker jag. Och sen tänker jag: ”Det är tur att jag inte är en sån som blir upprörd när folk säger dagis i stället för förskola.” För vem orkar bli upprörd i den här värmen?

Kvinnan förefaller mycket nöjd med att ha fått någon att prata med. Resten av familjen har gått in för att se vad som finns att äta. Pojken och pappan dröjer sig kvar medan kvinnan förhör sig om pojkens namn. Hon tycks bli lite förvånad när han kungör att han heter David, lite som om hon förväntar sig att han ska heta Muhammed eller Tamir. Gossen är nämligen mörkhyad. ”Själv heter jag Ann-Katarin. Men de kallar mig Anki.” Gossen tittar på henne och säger: ”Jag vet.” Sedan fäster han uppmärksamheten på Ann-Katarins askfat. ”Ja, jag röker” säger hon. ”Det är dumt av mig. Det är dumt att röka.” Gossen tittar på henne igen och säger: ”Jag vet.” David är uppenbarligen en kunnig gosse.

Nå. Pappan frågar så om han kan ställa familjens kasse vid bordet medan han och David också går in och beställer mat. Jodå, det går bra. Kvinnan tänker sitta kvar tills mannen kommer tillbaka från toaletten – och då är säkert den lilla familjen tillbaka. Tystnaden lägrar sig över bordet bredvid mitt för några minuter. Jag kommer på mig själv med att undra om Ann-Katarin tycker att det är lite jobbigt att vara tyst. Elakt, jag vet, men sån är jag.

Så kommer pappan ut på terrassen igen. Ensam. Han stegar fram och lyfter upp den kvarlämnade kassen och meddelar att familjen tänker uppsöka ett annat näringsställe. Ann-Katarin verkar nästan befinna sig i chocktillstånd över beskedet. ”Vaaa?” säger hon. Och precis innan pappan ska försvinna in i husets innanmäte så ropar hon: ”Hallååå! Är ni turister eller?” ”Nej, vi bor här i stan.” ”Jahaaa, för vi är turister. Från Gääävle.” Så fick hon det sagt. För att vara artig tar pappan några kliv tillbaka och upplyser Ann-Katarin om att det finns mycket att se i Stockholm. ”Åk till Globen” föreslår han. ”Man kan åka upp utanpå och få en fantastisk utsikt över hela stan.” Gävlekvinnan låter mycket skeptisk när hon säger: ”Gloooben? Vad då? Jag har redan varit i Globen en gång. Vet du vad jag såååg?” Pappan är nu precis på väg att lämna terrassen igen. ”Vet du vad jag såååg?!” Det vet inte pappan. ”Phil Collins!” Pappan ser ut som om han inte riktigt vet vart han ska ta vägen, men säger ett käckt ”hej då” innan han försvinner.

Strax därefter kommer Ann-Katarins man tillbaka från toaletten. Han har tydligen tagit omvägen kring baren också, för han har en ny ölflaska med sig. Han hinner knappt sätta sig förrän hustrun på ett lite gnälligt men ändå upprymt sätt börjar redogöra i detalj för precis allt spännande som hänt sedan han gick på toaletten. Det är väldigt uppenbart att hon är lite stött över att familjen gick därifrån. ”Jag sa ju till dem att vi strax skulle gå och då kunde de ta vårt bord.” 40 minuter senare satt paret fortfarande kvar. Medan jag gick med min kaffebricka till diskvagnen slog det mig att ”strax” antagligen betyder helt skilda saker i Stockholm och i Gävle.

 

Read Full Post »

Older Posts »