Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sankta Ursula’

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Det kändes som om vi var klara med besöket i den ganska speciella och mycket sevärda kyrkan St. Gereon i Köln. Vi var just på väg ut när en äldre, parant dam med självklara steg trädde in genom dörren. Med samma självklarhet frågade hon på det tyska tungomålet om vi hade lagt märke till den egendomliga pelaren som stod och befann sig precis intill dörren. Det hade vi inte. Det nekande svaret tog hon som ett klartecken att berätta historien om Gereon som tydligen var en romersk soldat som ska ha lidit martyrdöden genom halshuggning, troligen i början av 300-talet e. Kr. Eftersom han förlorade huvudet så åkallas han, i logikens namn, av människor som lider av migrän. Han var kristen och vägrade lyda kejsarens order att bekämpa andra kristna i Gallien. Som straff avrättades han och hans legion någonstans i trakten av nuvarande Genève. Samtidigt tycks han ha avrättats även i Köln. Helgonlegender kan vara lite röriga… Nåväl, hur denne Gereon och pelaren i kyrkan hängde ihop förstod vi inte riktigt, trots att damen övergick till en högst framgångsrik engelska när hon förstod att vi inte riktigt begrep. Men poängen var att denna pelare var försedd med ett slags grund urgröpning, och enligt legenden kan man med hjälp av den avgöra om en människa är god eller ond. Om man sätter handen i urgröpningen så fastnar handen om man är ond, annars inte. Onekligen mycket praktiskt.

Nu kunde man kanske tro att den paranta damen skulle vara nöjd i sin upplysningsiver, men på något märkligt sätt hade hon plötsligt gått över till att berätta om Sankta Ursula och hennes 11 000 jungfrur. Ursula ska ha hört hemma i 200-talet eller kanske 300-talet eller kanske 400-talet eller kanske 600-talet. Det verkar inte vara så noga. Hon ska eventuellt ha varit en kristen, engelsk prinsessa som av någon anledning lovades bort till en hednisk kung i nordvästra Frankrike. På resan dit fick hon sällskap av inte mindre än 11 000 jungfrur, fast det verkar som om de egentligen bara var 11 stycken. Om ens det. När man designade Kölns stadsvapen så tog man också sitt förnuft till fånga och avbildade 11 tårar som symbol för jungfrurna. 11 000 hade nog sett konstigt ut och gett ett något rörigt intryck. Nåväl, enligt den tyska damen så hamnade Ursula och alla hennes jungfrur av något skäl i Köln och där befann sig tydligen också hunnernas kung Attila, som förälskade sig i Ursula och ville gifta sig med henne. Men hon sa blankt nej till att gifta sig med en hedning och som straff för detta – och för att de var kristna, får man förmoda – så slaktades allihop. (Att Attila var kung i mitten av 400-talet tycks inte bekymra dem som menar att Ursula levde på 200-talet, 300-talet eller 600-talet.) Köln var under medeltiden en mycket viktig vallfartsort på grund av att relikerna efter de tre vise männen hamnade där på 1160-talet. Handeln med reliker var också viktig, och tänk då så praktiskt det var att 11 000 jungfrur hade lidit martyrdöden i Köln! Det blir många reliker, det. De reliker som blev kvar hamnade på 1600-talet i ett speciellt kapell i kyrkan St. Ursula. Där sitter benen uppsatta i konstfärdiga mönster på väggarna och ett antal skallar ligger insvepta i tygstycken i nischer. Här finns också förgyllda träbyster av några martyr-jungfrur. De runda hålen i brösten ska förmodligen symbolisera att de sköts ihjäl med pilar. En märklig miljö. Det tråkiga är att man har konstaterat att vissa av benen härrör från barn och andra från hundar.

Vår kära tyska tant fortsatte på sitt förunderliga vis att hoppa vidare till ett nytt ämne. Nu frågade hon av något skäl om vi hade varit i Kölnerdomen och tittat på Gerhard Richters stora glasmålning från 2007. Jodå, det hade vi. Damen förklarade att hon tyckte om fönstret, men att det inte uppskattas av alla. En av motståndarna var ingen mindre än ärkebiskopen Joachim Meisner som menade att när kulturen avskiljs från tillbedjan av Gud så blir kulturen degenererad. Med illa dold förtjusning berättade damen om en konsert i Kölnerdomen där ärkebiskopen närvarade. Folk tyckte att konserten var så fantastisk att de började applådera frenetiskt efteråt. Då klev ärkebiskopen fram och läxade upp publiken och förklarade att applåder absolut inte hör hemma i kyrkan. Det blev tyst någon minut – innan folk taktfast började applådera igen. Jag skulle tro att herr Meisner nästintill imploderade av ilska. Kölnborna förklarade efteråt att de en gång i tiden hade kört bort en ärkebiskop som de var missnöjda med – och att de kunde göra det igen. Nu läser jag att Köln från och med i förrgår (!) har en ny ärkebiskop. Det slår mig att man inför tillsättandet av nya makthavare av olika slag kanske skulle låta dem sätta sina händer i Sankt Gereon-pelarens urgröpning? Det vore väl praktiskt?

Nå. Egentligen skulle det här handla om den paranta tyskan. Hon som på ett beundransvärt sätt halkade runt bland olika historier som egentligen inte hade med varandra att göra. Hon som presenterade dessa historier med glimten i ögat (”Det verkar orimligt att Ursula skulle ha med sig 11 000 jungfrur. Hur skulle man kunna hitta 11 000 oskulder i England?”). Vem var hon egentligen? Hur kom det sig att hon gled in och började berätta allt det här för oss? Jo, hon var ute och rekognoscerade inför en visning som hon skulle hålla för PolizeiFrauenChor, en kör som hon själv tillhörde. Hon passade helt enkelt på att öva lite på oss. Sympatiskt och oväntat. Om någon skulle få för sig att anlita denna polishustrurnas kör så har ni visitkortet här.

Kom igen - anlita dem!

Kom igen – anlita dem!

Read Full Post »