Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gèneve’

Bakom mig i signeringskön på Akademibokhandeln står två äldre, grånade herrar. De är nog uppskattningsvis tio år yngre än dagens signerande författare, som heter John Cleese. Jag tjuvlyssnar förstås på männen, eftersom det inte finns så mycket annat att göra vid dylika tillfällen, stunder då man bara står och väntar på ett visst klockslag då något ska hända. Ofta är de där kökonversationerna tämligen patetiska, i synnerhet om man väntar på att bli insläppt på en konsert. ”Du vet, jag såg ju dem på Konserthuset 1972. En helt fantastisk konsert.” ”Jaså, var du på den? Jag missade den, men jag såg dem på en pub på Österlånggatan 1969. Det var ju innan de slog igenom.” Man inser att det egentligen handlar om att bräcka varandra.

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

Men nu är det här ingen konsert, det är en boksignering. Det framgår dock mycket snart att gubbarna egentligen inte är där för att de gillar John Cleese. Jo, det är klart att de gör det. Men de är huvudsakligen där för att få en autograf av en känd person. Det spelar liksom ingen roll vem det är. De förklarar upprepade gånger på ett lite gaggigt vis för varandra att de minsann inte tänker köpa någon bok, utan hoppas att herr Cleese är villig att skriva sitt namn på en papperslapp. ”Jag kanske ska be honom att skriva autografen i pannan på mig? Vad heter panna på engelska?” ”Jag vet inte. ‘Pan’, kanske?”

Männen är alltså autografsamlare. I mitt stilla sinne blir jag lite överraskad, för jag trodde inte att sådana fanns längre. Jag trodde kanske att de dog ut någon gång kring 1970. Varför? Jag vet inte riktigt. Men för de här herrarna är det allvar. De börjar rabbla namn, mest på idrottsstjärnor. Börje Salming är tydligen lätt att få tag i – Björn Ferry är svårare. Men just i dag ryktas det om att Ferry ska komma till Sveriges Radio, och den ena gubben föreslår att de tillsammans ska pallra sig dit efter den här signeringen. Den andra gubben är tveksam. Det är ju fredag och bla-bla-bla… (Jag tolkar det som att han måste hinna till Systembolaget också.) Under de kanske trettio minuter som jag står där i kön fylls mitt huvud av alla dessa idrottsstjärnor de rapar upp och hur man får tag i deras autografer. Jag får också veta vilka fyra autografer den ene av gubbarna rankar högst. Den enda jag lägger på minnet är Towa Carson, kanske för att det var ett så egendomligt överraskande val. Wille Crafoord skriver som en kratta, men ritar snyggt. Viktig information. Herrarna upplyser också om att en annan samlare, Bengt S****, står mycket längre fram i kön – men ”resten är nog vanliga Svenssons”. Jaha. Autografsamlare är tydligen lite bättre, lite högre stående människor. Definitivt inga Svenssons.

Jag kommer på mig själv med att tycka att de är lite löjliga. Men så slår det mig att jag är precis lika löjlig själv. Ja, plötsligt går det upp för mig att jag har en ganska hyfsad mängd autografer själv därhemma. Och står jag inte just här och nu och väntar tålmodigt på att få ytterligare en? Skillnaden är kanske att jag inte är så intresserad av namnteckningar på papperslappar. Jag gillar signerade objekt. Skivor. Böcker. Och varför det? Tja, man får ju en mer omedelbar koppling till vem signaturen tillhör. En Umberto Eco-bok signerad av Umberto Eco är liksom mer intressant än en papperslapp med hans autograf. Man kan läsa och få utbyte av boken. Dessutom vet man att han har hållit i objektet, i det här fallet boken – och då uppstår någon märklig form av magi. I synnerhet om man som ägare av autografen hyser någon form av beundran för den som har skrivit den.

På senare tid har jag snöat in på böcker med dedikation eller enkel signering. Jag har upptäckt att det är en rolig och intressant, men ibland något kostsam hobby. Roligast är förstås att få en personlig dedikation och träffa författaren, men det är ganska skojigt annars också. Kanske i synnerhet när författaren har skrivit en dedikation till en annan känd person. Då vet man att de har stått i de personernas bibliotek – och lästs och tummats av dem. Jag har till exempel några böcker ur Per Anders Fogelströms kvarlåtenskap. Och några ur Lars Forssells. I det senare fallet kan jag låtsas att dedikationerna är skrivna till mig, eftersom vi delar samma förnamn. Väldigt praktiskt, men det kanske är att lura sig själv?

Lisa har fått en blomma av Pablo

Lisa har fått en blomma av Pablo

Ibland hittar man små gåtor också. Nyligen kom jag över en bok med dikter av nobelpristagaren Pablo Neruda i svensk tolkning av Sun Axelsson. Boken är tryckt 1961 och signerad av Neruda i Chile 1969. Hur gick det till? På något sätt har den färdats från Sverige till Chile och sedan tillbaka igen – för att hamna i min bokhylla. Kan namnet på dedikationsmottagaren, Lisa Mattsson, vara en ledtråd? Ja, jag tror det. Hon var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1964-1981 och satt i riksdagen från 1959. Hon bör därför både ha haft anledning och möjlighet att besöka Chile 1969. Om det nu är den Lisa Mattsson som har ägt boken. Är signaturen äkta? Sådant är alltid svårt att veta, men en intressant detalj är att den är skriven med grön penna – och jag läser mig till att Pablo Neruda alltid skrev sina dikter för hand. Med grön penna.

Är det herr Reuterswärd?

Är det herr Reuterswärd?

Så sent som i dag hittade jag en bok av Stig Claesson dedicerad till Carl Fredrik. Något säger mig att det rör sig om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. De två var vänner och jag har sett andra Claesson-böcker med dedikation till Reuterswärd. Dock har de dedikationerna varit betydligt mer lekfulla och gamängaktiga, vilket möjligen skulle tala för att den karga inskriptionen är riktad till någon annan Carl Fredrik. Men så tänker jag ett varv till. Claesson har inte skrivit ”Stig Claesson”, vilket är det vanliga när han har signerat till ”vem som helst”. Han har skrivit ”SLAS”, vilket han oftast gjorde när han kände mottagaren. (Ibland skrev han ”Stig” eller ”Stickan” också.) Och det står inte ”från SLAS” utan ”from SLAS”. Och instoppat i boken, som bokmärke?, ligger en reklamlapp för hotellet Noga Hilton i Genève. Kanske pekar det då trots allt mot Reuterswärd, som i många år var bosatt i Lausanne i Schweiz.

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Dedikationerna väcker frågor och sätter fantasin i rörelse. Vilken relation hade Birger Sjöberg till ”yrkesinspektören Wieselgren”? Varför har Cornelis Vreeswijk dedicerat en bok till ”skoldaghemmet i Tennsta”? Var han där och sjöng för dem? Vad gjorde Tomas Tranströmer hemma hos kompositören Ralph Lundsten 1986? (Boken är dedicerad till ”den gode värden”.) Kanske är det rent av så att den här gåtfullheten är värd mer än de personliga, men samtidigt opersonliga mötena öga mot öga med författare i bokhandeln?

Fick jag min John Cleese-bok signerad? Jodå. Han var brittiskt trevlig, yttrade några ord med ”stiff upper lip” och tog i hand. Jag vet inte riktigt hur det gick för gubbarna bakom mig, men jag hörde att den svenske bokförlagsrepresentanten som assisterade Cleese sa: ”Va? Vill du ha en autograf i pannan?”

Read Full Post »

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Det kändes som om vi var klara med besöket i den ganska speciella och mycket sevärda kyrkan St. Gereon i Köln. Vi var just på väg ut när en äldre, parant dam med självklara steg trädde in genom dörren. Med samma självklarhet frågade hon på det tyska tungomålet om vi hade lagt märke till den egendomliga pelaren som stod och befann sig precis intill dörren. Det hade vi inte. Det nekande svaret tog hon som ett klartecken att berätta historien om Gereon som tydligen var en romersk soldat som ska ha lidit martyrdöden genom halshuggning, troligen i början av 300-talet e. Kr. Eftersom han förlorade huvudet så åkallas han, i logikens namn, av människor som lider av migrän. Han var kristen och vägrade lyda kejsarens order att bekämpa andra kristna i Gallien. Som straff avrättades han och hans legion någonstans i trakten av nuvarande Genève. Samtidigt tycks han ha avrättats även i Köln. Helgonlegender kan vara lite röriga… Nåväl, hur denne Gereon och pelaren i kyrkan hängde ihop förstod vi inte riktigt, trots att damen övergick till en högst framgångsrik engelska när hon förstod att vi inte riktigt begrep. Men poängen var att denna pelare var försedd med ett slags grund urgröpning, och enligt legenden kan man med hjälp av den avgöra om en människa är god eller ond. Om man sätter handen i urgröpningen så fastnar handen om man är ond, annars inte. Onekligen mycket praktiskt.

Nu kunde man kanske tro att den paranta damen skulle vara nöjd i sin upplysningsiver, men på något märkligt sätt hade hon plötsligt gått över till att berätta om Sankta Ursula och hennes 11 000 jungfrur. Ursula ska ha hört hemma i 200-talet eller kanske 300-talet eller kanske 400-talet eller kanske 600-talet. Det verkar inte vara så noga. Hon ska eventuellt ha varit en kristen, engelsk prinsessa som av någon anledning lovades bort till en hednisk kung i nordvästra Frankrike. På resan dit fick hon sällskap av inte mindre än 11 000 jungfrur, fast det verkar som om de egentligen bara var 11 stycken. Om ens det. När man designade Kölns stadsvapen så tog man också sitt förnuft till fånga och avbildade 11 tårar som symbol för jungfrurna. 11 000 hade nog sett konstigt ut och gett ett något rörigt intryck. Nåväl, enligt den tyska damen så hamnade Ursula och alla hennes jungfrur av något skäl i Köln och där befann sig tydligen också hunnernas kung Attila, som förälskade sig i Ursula och ville gifta sig med henne. Men hon sa blankt nej till att gifta sig med en hedning och som straff för detta – och för att de var kristna, får man förmoda – så slaktades allihop. (Att Attila var kung i mitten av 400-talet tycks inte bekymra dem som menar att Ursula levde på 200-talet, 300-talet eller 600-talet.) Köln var under medeltiden en mycket viktig vallfartsort på grund av att relikerna efter de tre vise männen hamnade där på 1160-talet. Handeln med reliker var också viktig, och tänk då så praktiskt det var att 11 000 jungfrur hade lidit martyrdöden i Köln! Det blir många reliker, det. De reliker som blev kvar hamnade på 1600-talet i ett speciellt kapell i kyrkan St. Ursula. Där sitter benen uppsatta i konstfärdiga mönster på väggarna och ett antal skallar ligger insvepta i tygstycken i nischer. Här finns också förgyllda träbyster av några martyr-jungfrur. De runda hålen i brösten ska förmodligen symbolisera att de sköts ihjäl med pilar. En märklig miljö. Det tråkiga är att man har konstaterat att vissa av benen härrör från barn och andra från hundar.

Vår kära tyska tant fortsatte på sitt förunderliga vis att hoppa vidare till ett nytt ämne. Nu frågade hon av något skäl om vi hade varit i Kölnerdomen och tittat på Gerhard Richters stora glasmålning från 2007. Jodå, det hade vi. Damen förklarade att hon tyckte om fönstret, men att det inte uppskattas av alla. En av motståndarna var ingen mindre än ärkebiskopen Joachim Meisner som menade att när kulturen avskiljs från tillbedjan av Gud så blir kulturen degenererad. Med illa dold förtjusning berättade damen om en konsert i Kölnerdomen där ärkebiskopen närvarade. Folk tyckte att konserten var så fantastisk att de började applådera frenetiskt efteråt. Då klev ärkebiskopen fram och läxade upp publiken och förklarade att applåder absolut inte hör hemma i kyrkan. Det blev tyst någon minut – innan folk taktfast började applådera igen. Jag skulle tro att herr Meisner nästintill imploderade av ilska. Kölnborna förklarade efteråt att de en gång i tiden hade kört bort en ärkebiskop som de var missnöjda med – och att de kunde göra det igen. Nu läser jag att Köln från och med i förrgår (!) har en ny ärkebiskop. Det slår mig att man inför tillsättandet av nya makthavare av olika slag kanske skulle låta dem sätta sina händer i Sankt Gereon-pelarens urgröpning? Det vore väl praktiskt?

Nå. Egentligen skulle det här handla om den paranta tyskan. Hon som på ett beundransvärt sätt halkade runt bland olika historier som egentligen inte hade med varandra att göra. Hon som presenterade dessa historier med glimten i ögat (”Det verkar orimligt att Ursula skulle ha med sig 11 000 jungfrur. Hur skulle man kunna hitta 11 000 oskulder i England?”). Vem var hon egentligen? Hur kom det sig att hon gled in och började berätta allt det här för oss? Jo, hon var ute och rekognoscerade inför en visning som hon skulle hålla för PolizeiFrauenChor, en kör som hon själv tillhörde. Hon passade helt enkelt på att öva lite på oss. Sympatiskt och oväntat. Om någon skulle få för sig att anlita denna polishustrurnas kör så har ni visitkortet här.

Kom igen - anlita dem!

Kom igen – anlita dem!

Read Full Post »