Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Valduell’

Om en vecka går Sverige till val. En del av Sverige har redan gått till val genom förhandsröstning, exempelvis jag. Själva proceduren att avge sin röst är lätt som en plätt, men förarbetet är svårt. Man måste för det första komma fram till vad man själv tycker, och för det andra ta reda på vilket politiskt parti som tycker likadant. Och så måste man hantera besvikelsen över att inget parti tycker likadant i alla mina frågor och att jag därmed måste göra någon sorts prioritering. Det är jobbigt. Det är svårt.

Jag måste erkänna att jag länge var fullständigt ointresserad av politik. Fullständigt. Jag tror att det har att göra med en insikt att det inte spelade så stor roll vilket block som för tillfället styrde över Sverige. Mitt liv blev liksom inte märkbart annorlunda. Sverige fungerade ungefär på samma sätt. Jag minns lite vagt att jag tyckte att Olof Palme var en arrogant och elak figur, men jag kan inte minnas att jag visste vad han egentligen stod för. Det var bara hans sätt att vara som jag ogillade.

Det hände att folk blev frustrerade över mitt ointresse. Du måste ju tycka någonting! Ja, men så länge livet rullar på fint så känns det kanske inte så angeläget att erkänna sig till någon särskild ideologi. Lite så. Jag hade svårt för att bli upprörd över orättvisor, troligen för att jag själv inte var drabbad. I dag inser jag ju att det är ett milt sagt egoistiskt sätt att förhålla sig till saker och ting – men samtidigt ganska begripligt. Om man sitter i en 15-miljonersvilla i Djursholm så tänker man kanske inte så jättemycket på hur fattiga varvsarbetare i Göteborg har det. (Inte för att jag sitter i en 15-miljonersvilla i Djursholm, förstås.)

I mogen ålder är det lite annorlunda. Ett annat perspektiv har smugit sig på. Man har skulder, man amorterar, man ska så småningom gå i pension, man har ett visst behov av sjukvård och man bor i en stad som växer för snabbt för sitt eget bästa. Dessutom har det politiska landskapet förändrats. Det är lätt att gå vilse när det gamla stabila systemet, eller det som man kanske lite naivt uppfattade som ett stabilt system, inte riktigt går att känna igen längre. Då måste man tänka till och kanske jobba ännu hårdare för att ta reda på vad man egentligen tycker och analysera ännu mer för hitta det där partiet som åtminstone till kanske 62 procent tycker ungefär likadant.

Tyvärr blir man ofta besviken. Tyvärr visar det sig emellanåt att ett parti eller en politiker som säger en sak den ena dagen har gjort helt om en vecka senare. Eller också har de uttryckt sig så luddigt att man har missuppfattat vad de står för – och det naturligtvis på ett fullständigt medvetet sätt. Inbillar man sig i alla fall. Det gör att jag faktiskt har svårt att lita på politiker. Det finns självklart de som drivs av ett starkt patos att göra samhället bättre, men de tenderar att försvinna bakom pamparna. De som mest av allt verkar njuta av att ha makten att köra över andra. De arroganta som alltid har rätt och inte förmår lyssna på väl underbyggda synpunkter.

Det är en allvarlig utveckling, för någonstans är det fundamentalt i ett fritt land, i en demokrati, att man kan lita på politiker. Och poliser. Och ett antal andra yrkeskategorier. De ska aldrig någonsin kunna misstänkas för korruption eller oegentligheter av något slag. En politiker som inte bidrar till transparens och som vägrar svara på frågor aktar jag mig noga för. Vilket gör det här med valet ännu svårare, eftersom en enda politiker som ger ett falskt intryck på mig drar med sig hela sitt parti ner i dyn.

Politik är allvarliga saker, även om många nog tycker att politik också är roligt. Men i grunden är det allvarliga saker. Och därför tyckte jag att Sveriges Television åstadkom en riktigt bedrövlig tillställning i fredags kväll när det var dags för en så kallad valduell mellan de två inbillade statsministerkandidaterna. Till någon sorts bombastisk och rytmisk musik och sång med texten ”Nanananana come on, nananana come on, nananana come on, nanananana come on” fick de två kombattanterna göra entré i en studio i Norrköping medan studiopubliken taktfast klappade i händerna. Det förvånar mig att de inte var klädda i boxningskläder eller att de inte rullades in i varsin stålbur, som blodtörstiga vilddjur.

När började den här trenden att framställa politiker som rockstjärnor? Jag har ett vagt minne av ett reportage från Ulf Adelsohns entré i någon hockeylada någonstans i Sverige under valrörelsen någon gång på 80-talet. Adelsohn gjorde entré via en läktare högt uppe och vandrade ner mot scenen medan en massa människor skanderade ”Uffe, Uffe, Uffe”. Jag minns också att jag mådde lite illa av att se det. Kanske var det där det började?

Hursomhelst. Valduellen avbröts ständigt av den applåderande publiken, som fick tillsägelse att inte applådera så mycket, eftersom det stal programtid. Men varför hade ni bjudit in en publik då?! Och som om inte det stal tillräckligt mycket programtid så hade man lagt in en tramspaus då de två duellanterna skulle svara på frågor om varandra. Det var verkligen jättekul. Följden blev att hela programmet var så irriterande att det inte gick att koncentrera sig på det som faktiskt sas. Helt bortkastat. Och om nu inte Sveriges Television förmår göra ett seriöst program där politiker koncentrerat får berätta vad de står för, hur ska man då kunna fatta ett seriöst beslut och göra ett seriöst val?

I slutändan hamnar jag, som väljare, i en märklig situation. Jag väljer det parti som har irriterat mig minst. Jag väljer det parti som inte har företrädare som har uppträtt arrogant (enligt mitt förmenande) eller vägrat svara på frågor. Jag väljer det parti som inte tramsar och inte leker rockstjärnor. Det är förstås tråkigt att det ska vara på det viset. Jag kan hålla med om att det kan verka oseriöst. Jag kan hålla med om att det kan framstå som ren proteströstning. Men jag är i min fulla rätt att göra så – och om någon blir riktigt arg så kan jag meddela att det råkade sammanfalla med det parti som jag till kanske 62 procent ändå håller med. Tyvärr har jag i dag, dagen efter avlagd röst, redan blivit besviken på (o)nämnda parti. Men det är en annan historia.

(Se till att rösta om du inte redan har gjort det. Det är viktigt.)

Annonser

Read Full Post »