Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Göteborg’

Om en vecka går Sverige till val. En del av Sverige har redan gått till val genom förhandsröstning, exempelvis jag. Själva proceduren att avge sin röst är lätt som en plätt, men förarbetet är svårt. Man måste för det första komma fram till vad man själv tycker, och för det andra ta reda på vilket politiskt parti som tycker likadant. Och så måste man hantera besvikelsen över att inget parti tycker likadant i alla mina frågor och att jag därmed måste göra någon sorts prioritering. Det är jobbigt. Det är svårt.

Jag måste erkänna att jag länge var fullständigt ointresserad av politik. Fullständigt. Jag tror att det har att göra med en insikt att det inte spelade så stor roll vilket block som för tillfället styrde över Sverige. Mitt liv blev liksom inte märkbart annorlunda. Sverige fungerade ungefär på samma sätt. Jag minns lite vagt att jag tyckte att Olof Palme var en arrogant och elak figur, men jag kan inte minnas att jag visste vad han egentligen stod för. Det var bara hans sätt att vara som jag ogillade.

Det hände att folk blev frustrerade över mitt ointresse. Du måste ju tycka någonting! Ja, men så länge livet rullar på fint så känns det kanske inte så angeläget att erkänna sig till någon särskild ideologi. Lite så. Jag hade svårt för att bli upprörd över orättvisor, troligen för att jag själv inte var drabbad. I dag inser jag ju att det är ett milt sagt egoistiskt sätt att förhålla sig till saker och ting – men samtidigt ganska begripligt. Om man sitter i en 15-miljonersvilla i Djursholm så tänker man kanske inte så jättemycket på hur fattiga varvsarbetare i Göteborg har det. (Inte för att jag sitter i en 15-miljonersvilla i Djursholm, förstås.)

I mogen ålder är det lite annorlunda. Ett annat perspektiv har smugit sig på. Man har skulder, man amorterar, man ska så småningom gå i pension, man har ett visst behov av sjukvård och man bor i en stad som växer för snabbt för sitt eget bästa. Dessutom har det politiska landskapet förändrats. Det är lätt att gå vilse när det gamla stabila systemet, eller det som man kanske lite naivt uppfattade som ett stabilt system, inte riktigt går att känna igen längre. Då måste man tänka till och kanske jobba ännu hårdare för att ta reda på vad man egentligen tycker och analysera ännu mer för hitta det där partiet som åtminstone till kanske 62 procent tycker ungefär likadant.

Tyvärr blir man ofta besviken. Tyvärr visar det sig emellanåt att ett parti eller en politiker som säger en sak den ena dagen har gjort helt om en vecka senare. Eller också har de uttryckt sig så luddigt att man har missuppfattat vad de står för – och det naturligtvis på ett fullständigt medvetet sätt. Inbillar man sig i alla fall. Det gör att jag faktiskt har svårt att lita på politiker. Det finns självklart de som drivs av ett starkt patos att göra samhället bättre, men de tenderar att försvinna bakom pamparna. De som mest av allt verkar njuta av att ha makten att köra över andra. De arroganta som alltid har rätt och inte förmår lyssna på väl underbyggda synpunkter.

Det är en allvarlig utveckling, för någonstans är det fundamentalt i ett fritt land, i en demokrati, att man kan lita på politiker. Och poliser. Och ett antal andra yrkeskategorier. De ska aldrig någonsin kunna misstänkas för korruption eller oegentligheter av något slag. En politiker som inte bidrar till transparens och som vägrar svara på frågor aktar jag mig noga för. Vilket gör det här med valet ännu svårare, eftersom en enda politiker som ger ett falskt intryck på mig drar med sig hela sitt parti ner i dyn.

Politik är allvarliga saker, även om många nog tycker att politik också är roligt. Men i grunden är det allvarliga saker. Och därför tyckte jag att Sveriges Television åstadkom en riktigt bedrövlig tillställning i fredags kväll när det var dags för en så kallad valduell mellan de två inbillade statsministerkandidaterna. Till någon sorts bombastisk och rytmisk musik och sång med texten ”Nanananana come on, nananana come on, nananana come on, nanananana come on” fick de två kombattanterna göra entré i en studio i Norrköping medan studiopubliken taktfast klappade i händerna. Det förvånar mig att de inte var klädda i boxningskläder eller att de inte rullades in i varsin stålbur, som blodtörstiga vilddjur.

När började den här trenden att framställa politiker som rockstjärnor? Jag har ett vagt minne av ett reportage från Ulf Adelsohns entré i någon hockeylada någonstans i Sverige under valrörelsen någon gång på 80-talet. Adelsohn gjorde entré via en läktare högt uppe och vandrade ner mot scenen medan en massa människor skanderade ”Uffe, Uffe, Uffe”. Jag minns också att jag mådde lite illa av att se det. Kanske var det där det började?

Hursomhelst. Valduellen avbröts ständigt av den applåderande publiken, som fick tillsägelse att inte applådera så mycket, eftersom det stal programtid. Men varför hade ni bjudit in en publik då?! Och som om inte det stal tillräckligt mycket programtid så hade man lagt in en tramspaus då de två duellanterna skulle svara på frågor om varandra. Det var verkligen jättekul. Följden blev att hela programmet var så irriterande att det inte gick att koncentrera sig på det som faktiskt sas. Helt bortkastat. Och om nu inte Sveriges Television förmår göra ett seriöst program där politiker koncentrerat får berätta vad de står för, hur ska man då kunna fatta ett seriöst beslut och göra ett seriöst val?

I slutändan hamnar jag, som väljare, i en märklig situation. Jag väljer det parti som har irriterat mig minst. Jag väljer det parti som inte har företrädare som har uppträtt arrogant (enligt mitt förmenande) eller vägrat svara på frågor. Jag väljer det parti som inte tramsar och inte leker rockstjärnor. Det är förstås tråkigt att det ska vara på det viset. Jag kan hålla med om att det kan verka oseriöst. Jag kan hålla med om att det kan framstå som ren proteströstning. Men jag är i min fulla rätt att göra så – och om någon blir riktigt arg så kan jag meddela att det råkade sammanfalla med det parti som jag till kanske 62 procent ändå håller med. Tyvärr har jag i dag, dagen efter avlagd röst, redan blivit besviken på (o)nämnda parti. Men det är en annan historia.

(Se till att rösta om du inte redan har gjort det. Det är viktigt.)

Annonser

Read Full Post »

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Read Full Post »

dylan_savoyBob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.

Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.

Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.

Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.

För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?

Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.

Read Full Post »