Guilty pleasure är ett svåröversatt uttryck. Men det betyder ungefär ”något som man gillar fast man vet att de flesta, eller i alla fall många, betraktar det som något suspekt eller rent ut sagt dåligt”. Ett exempel: Man kanske tycker om att läsa böcker av Dan Brown, trots att man vet att han ses som en ganska så kass författare – åtminstone på ett litterärt plan. Oftast handlar nog guilty pleasures om musik, film, TV-serier, mode eller mat, men det spelar egentligen ingen roll vad det är. Huvudsaken är att man ska känna åtminstone ett uns av skam över att man ägnar sig åt det. Det ska vara något som man inte gärna erkänner för andra – och därför helst gör i enskildhet.
Har jag någon guilty pleasure? Förmodligen. Men det beror lite på hur man väljer att tolka det. Men så här då: Häromdagen kom jag på mig själv med att leta upp en liten sak på YouTube. Det är faktiskt inte första gången, även om det är några år sen sist. Och jag gjorde reflektionen att denna min guilty pleasure aldrig skulle ha varit möjlig om inte Internet hade funnits. Då skulle jag nämligen inte ha hittat tillbaka till den. Men för att komma vidare måste vi göra en liten tidsresa till slutet av 1970-talet. Jag har en minnesbild av att det här tilldrog sig på sportlovet, mest för att det borde ha varit då det tilldrog sig. Om man hade tur så kunde nämligen Sveriges Television få för sig att visa sportlovsfilm på dagtid för skollediga barn – och jag kunde nästan svära på att det här var en sådan.
Rock’n roll Wolf (även känd som Ma-ma) är väl närmast att betrakta som en musikal och hade premiär 1976. Bara det faktum att det är en samproduktion mellan Sovjetunionen, Rumänien och Frankrike skrämmer säkert bort 97 % av alla presumtiva tittare i dag. På den tiden var vi ganska bortskämda med filmer från östblocket – så det mest anmärkningsvärda då var väl egentligen att Frankrike deltog i produktionen.
Historien utspelar sig i något slags fabelvärld som närmast påminner om ett rumänskt friluftsmuseum. Den befolkas av djur, spelade av människor. Här finns bland annat björnar, papegojor, vargar och getter. Den piprökande rock’n’roll-vargen Titi Suru tycks vara en gestalt som alla i byn respekterar, men inte nödvändigtvis är jätterädda för. Kanske för att han omger sig med ett lite lätt löjligt gäng bestående av en åsna, ett lodjur och en bror- eller systerson, som förstås också är varg. De låtsas vara onda, fast de nog egentligen inte är så farliga.
Och så har vi förstås en oskyldig getfamilj som består av ett antal söta små killingar och den ensamstående getmamman Rada. De tycks vara nyinflyttade i byn, ty vargen och hans gäng passar i början av filmen på att hoppa över staketet till Radas tomt för att presentera sig. Han är både charmerande och hotfull och låter liksom i förbigående förstå att killingarna ser tämligen smaskiga ut. Men getmamman har skinn på nosen och säger ifrån. Men det är klart att hon förstår att hon måste vara försiktig.
Till saken hör att den stora bymarknaden ska gå av stapeln. Varje år kommer en kringresande papegoja dit med nyheter, magiska trick och spådomar som han delar ut i form av små röda och blåa lappar. Han har minsann varit både i Teheran och på Bali. Det där vill ju inte mamma Rada missa, men hon inser att det kan gå illa om hon tar med sig sina killingar till marknadens villervalla. Alltså får de stanna hemma och lova att inte öppna dörren för någon annan än henne. För att de ska veta att det är hon som kommer så lär hon dem en sång som bara hon och de kan.
Resten kanske man kan lista ut. Själva historien är varken särskilt komplicerad eller originell – och naturligtvis slutar allt lyckligt. Men vad är det som gör det här till en guilty pleasure för mig? Främst är det musiken. Den som har skrivit låtarna vet exakt hur man får en melodi att fastna. Ibland är det en finstämd visa, ibland rock’n’roll och ibland något som mest liknar kabarémusik. Men allt är vansinnigt melodiskt och omedelbart. Melodierna tenderar dessutom att komma tillbaka flera gånger – och det gör ju att de fastnar ännu snabbare. Men det är också dräkterna och sminket och scenografin och charmen. Och inte minst akrobatiken, inklusive den avslutande scenen som äger rum på is med volter och andra äventyrligheter.
Nu fattar ju jag att i stort sett ingen som till äventyrs läser det här kommer att orka titta på Rock’n roll Wolf (men om man ändå vill göra det så hittar man den här: https://www.youtube.com/watch?v=y812dLh2eg4). Och ännu färre kommer att tycka att det faktiskt är en ganska trevlig film, utan snarare att det är ren dynga. Och kanske till och med anse att jag måste vara helt dum i huvudet. Men den typen av reaktion ligger ju i sakens natur, ty annars skulle den här filmen inte vara en guilty pleasure.
Nu visar det sig att jag hade fel. Det här var ingen sportlovsfilm. Den visades två gånger i Sveriges Television – i december 1978 och nästan exakt ett år senare. Jag måste ha sett den båda gångerna, och tyckt om den tillräckligt mycket första gången för att faktiskt spela in den – på kassettband! – andra gången den sändes. När jag nu läser på lite om filmen så märker jag till min häpnad att den var riktigt stor i vårt grannland Norge. Där har den visats i TV många gånger, ofta kring jul, och dessutom blivit scenmusikal. Temasången Mommy’s Home har även spelats in av ett par norska artister.
Hur togs Rock’n roll Wolf emot inför sändningen i svensk TV? Tja, jag hittar faktiskt en recension från Svenska Dagbladet – och den är inte nådig. Där beskrivs filmen som en ”besynnerlig produkt”, ”en ganska förfärlig soppa” och ”musikaliskt franskt svagsinne”. Kul! Recensenten Hans Schiller tyckte tydligen så illa om filmen att han presenterade sändningstidpunkten uppochner. Men om någon frågar mig så hävdar jag att hans omdöme var svårt orättvist – och att han nog inte riktigt förmådde se filmen med ett barns ögon. Eller med norska ögon! Ibland tror jag att jag i hemlighet är ett barn, eller norrman…
elbrundino 