Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘våren’

IMGP7785a

Det är som om naturen i vecka 18 under det femtionde året bestämde sig för att hoppa över våren. Jag talar nu inte om snödroppsvåren eller islossningsvåren. Nej, jag talar om lövsprickningsvåren. I mitt sinne ska den gå långsamt så att man hinner med, långsamt så att effekten blir så skonsam som möjligt. Man måste nämligen hinna vänja sig vid våren både fysiskt och psykiskt. Men allt ska gå fort nu för tiden. Allt på en gång, annars kan det lika gärna vara. Förvisso kommer effekten ändå, förr eller senare. Det jag syftar på är det märkliga att allt det vackra och skira plötsligt som per automatik också förfulas. Så fort värmen kommer drabbas Sverige av fylleri och drängighet. Vi klarar inte av solens återkomst. Jag ser rödbrusiga herrar och damer överallt, människor som knappt kan stå på benen och än mindre uttrycka sig klart. Häromkvällen, till exempel, befann sig en glad och snacksalig man ombord på buss nummer 160 från Gullmarsplan. Hur han tog sig ombord vet jag inte, än mindre hur han lyckades förflytta sig längst bak i bussen. Han var nämligen rejält påstruken. I bästa fall kunde man urskilja ungefär vart trettionde ord. I övrigt var han obegriplig. Men glad. Det är nu man ser dem, men jag undrar om de kanske är lika dåliga på att stå på benen även resten av året, men att vingligheten och bristen på någorlunda artikulerat tal då försiggår inomhus. Och jag funderar på hur utländska turister uppfattar det här fenomenet. Ser de fylleristerna som ett pittoreskt inslag? Eller som ytterligare bevis för att svenskarna är suicidala gynnare som dövar sin ångest genom att dricka alkoholhaltiga drycker?

Det är nu nämligen tillräckligt gynnsamt väder för turisterna att invadera Stockholm igen. Spridda skurar syns även under vintern, men det är nu de blir tydliga. De stora grupperna som vallas runt av någon som viftar med en flagga, ett paraply eller något som liknar en dammvippa för att man tydligt ska se vem man ska följa. Jag undrar om de inte får kramp i armen. Varje gång man går förbi hörnet av Prästgatan och Kåkbrinken i Gamla Stan så står det en större eller mindre grupp turister framför den runsten som sitter infälld i en husvägg där. Det är en obligatorisk anhalt på vandringen i Stockholm. Jag vet inte vad guiden berättar om stenen, men varje gång slår det mig att hen skulle kunna dra vilken amsaga som helst, till exempel angående vad runorna berättar. ”Här slog Gunnlög en kullerbytta med efterföljande nigsittande i januari 1012.” Och jag leker med tanken på att själv leda en stadsvandring i Gamla Stan – och ljuga friskt. Hitta på de mest fantastiska amsagor. Det gäller bara att få historien att hänga ihop någorlunda och att se trovärdig ut. Måhända skulle det mest vara underhållande för mig själv, måhända skulle det vara elakt mot turisterna. Men ibland tror jag att det är viktigare att vara underhållande än att vara historiskt korrekt. Någon unik idé är det inte. Gösta Ekman hade en gång en idé om att skriva en guidebok om en stad som han aldrig hade varit i. Det är lite samma sak. Nu blev det ingen guidebok, men själva tanken ledde, åtminstone enligt honom själ, till Hasse och Tages film Picassos äventyr, som ju är en påhittad biografi över en verklig person.

Hur skulle jag själv reagera om jag turistade och fick höra egendomliga historier av en skojfrisk guide? Svårt att säga. Men man vill ju i alla fall hålla god min, även om man genomskådar eventuella lögner. Häromdagen, på en ljuvlig Kristi himmelsfärdsdag, var vi på en liten utflykt till något så osannolikt som Torshälla. Varför? Är det inte en grå och tråkig liten industriort? Alls icke. Det visade sig vara en kuperad och charmig liten håla med tre pizzerior, vackert belägen vid en bred å. Där finns en kringbyggd borgargård från 1700-talet som är en av få byggnader som klarade sig i den stora stadsbranden 1798. Egentligen var gården inte öppen, men en farbror från hembygdsföreningen var likväl där och kunde inte låta bli att dra några skrönor om orten och gården. Jag ska inte påstå att han ljög, men kanske tänjde han lite på sanningen. Och det kan man gott göra som lokalpatriot. Man kommer undan med det. Hur som helst så slog det mig att även den minsta ort har sin historia. Det kanske inte alltid är världens intressantaste historia, men de som bor där är stolta över den. Och det ska man vara. Det finns alltid något att berätta. Alltid något att lära sig. Till och med om Torshälla.

Annonser

Read Full Post »