Vy mot Gamla stan, Stockholms Turist- trafikförbund, Stockholms Stadsarkiv CC: By, Sa
Ja, jag ber om ursäkt för att jag tjatar. Men ibland får man saker på hjärnan som känns viktiga – det gäller säkert de flesta människor. Och då kan man kanske få vara lite tjatig ett tag? Det gäller alltså Slussen igen. I går gick jag på en guidad tur i Slussen-området i regi av Stockholms Stadsmuseum. Nog för att jag vet en del om området sedan tidigare, men alltid fångar man upp något nytt och kanske kan man få nya perspektiv på saker och ting. Egentligen kan man säga att två intryck konkurrerade om varandra vid visningen. Det första är i vilket sorgligt skick anläggningen befinner sig. Det finns nog ingen vettig människa som tror att det går att lappa och laga längre. Det andra är vilket otroligt snyggt, genomtänkt och häftigt byggnadsverk det en gång var. Kontrasterande intryck, alltså.
Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa
När den nuvarande Slussen byggdes på 1930-talet hade man sedan en tid tillbaka talat om ”Slussen-eländet”, ett trafikkaos som uppstod på grund av att bron över den föregående Slussen var öppningsbar. Det gick alltså inte att ha ett konstant trafikflöde. Med andra ord så behövdes en ny form av trafiklösning. Här får man inte glömma bort att man vi den tiden betraktade bilen som framtidens färdmedel, och den nya trafiklösningen planerades därför med bilen, spårvagnen och andra fordon i centrum. Det är kanske det som talar till Slussens nackdel i dag, när vi gärna vill minska biltrafiken. Men när man går genom knutpunkten Slussen så upptäcker man att man ingalunda glömde bort fotgängarna. Meningen var att de skulle ledas på ett säkert sätt genom färgkodade gångar under/genom trafikapparaten.
Gula gången i dag
Gula gången hade – och har fortfarande – gult kakel och är sig delvis lik. Om man bortser från att allt är smutsigt och exceptionellt illa underhållet så är den stora skillnaden att man någon gång har plockat bort de eleganta fönsterpartierna och dörren, som enligt uppgift hade ett ramverk av teak. På så sätt har väder och vind släppts in på ett helt annat sätt än det var tänkt från början. Taklamporna har också ersatts av svagt lysande vägglampor som inte ens är enhetligt utformade. Så länge gången hölls i stånd så borde det också ha varit en ganska flitig trafik här. Men när en miljö förfaller på grund av brist på underhåll så blir det förstås inte lika roligt att använda den – vilket torde vara anledningen till att många i stället väljer att gå ovan jord och konkurrera med bilarna.
Utsikt mot Kornhamnstorg
I slutet av Gula gången möts man av en tavla med Kornhamnstorg som motiv. Nej, det är ingen målad tavla, utan helt enkelt en härlig utsikt. Man får tänka bort rören och metall- ställningarna som finns där på grund av tillfälliga ledningsomdragningar. Vyn kommer som en befrielse och överraskning efter promenaden i den i dag så mörka gången.
Gula gången från norr
När man kommer ut på andra sidan och vänder sig om så möts man inte direkt av någon rolig syn. Det ser riktigt eländigt ut. Men så hittar man en bild från tiden då anläggningen var nybyggd, och man förstår på nytt hur läckert det var då. På många ställen i Slussen sitter det i dag träskivor för det som en gång var glasade partier.
Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa
Här finns faktiskt fortfarande ett glasparti kvar. Det som i dag ger ett väldigt slutet och dystert intryck gav alltså anläggningen när det begav sig en betydligt ljusare och öppnare karaktär. Det är värt att hålla i minnet. Slussen var inte tänkt att vara så gråbetongtung som många förmodligen ser den i dag (helt enkelt för att den är det!).
Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc
Gula gången har förstås en ingång även från södra sidan. När trafikanläggningen Slussen var ny såg det partiet ut så här. Här låg ett café där man kunde äta frukost på väg till jobbet, om man så önskade. Titta på den eleganta trappan! Senare byggdes caféet om till det som i dag är Restaurang Strömmen. Till vänster om de två männen fanns en offentlig, bemannad toalett. Ganska exklusivt vid en tid då de flesta fortfarande hade torrdass hemma.
Gula gångens södra entré i dag.
Nog ser allt ganska inbjudande ut? Kanske handlar det till viss del om nostalgi, men det är otvivelaktigt trevligare med en ljus och välhållen miljö än en nedklottrad och smutsig. Jämför med hur det ser ut i dag. Det är inte konstigt att de flesta väljer att krångla sig fram över körbanorna i stället. Det kan till och med vara så att folk inte vet att gången kan användas.
Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa
Nå, det finns ett område för fotgängare även på andra sidan Katarinavägen. Det heter Blå bodarna och var väl på sin tid den elegantare av de två gångarna. Även den har tyvärr vandaliserats genom förvanskningar och brist på underhåll. Här ser vi entrén från söder. Här låg ett depeschkontor. Stockholmarna kunde gå hit och kolla in de senaste nyheterna i skyltfönstren. Pelarna var silverfärgade. Tänk er i stället en restaurang här. Restaurang Blå Bodarna! På den i dag så dystra torgbildningen framför ingången till passagen reste man förr en stor julgran till jul (naturligt nog) och en midsommarstång till midsommar (nej, jag skojar inte). Det kunde man gott göra igen. Jag säger som guiden från Stadsmuseet: ”En plats blir vad man gör den till.”
Rotundan i Blå bodarna.
Här finns möjligheter. Går man in i gången Blå bodarna så upptäcker man butikslokaler. I dag är det en affär som säljer begagnade skivor som håller ut. Under Slussens glansdagar var det exklusiva butiker. Halvvägs in hittar man ett slags rotunda, till hälften omgiven av pelare som också var silverfärgade. Den täcks i dag av en betongkupol, men om man tittar noga så ser man ett mönster av cirklar i taket. Det beror på att det satt runda glasbitar där ursprungligen. Dagsljus sipprade alltså ner genom taket och intrycket måste ha varit ett helt annat än i dag. Tyvärr läckte taket – och i stället för att göra om och göra rätt så valde man att helt enkelt täcka alltihop med betong. Därmed försvann förstås all elegans.
Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.
Den här kupolen kan man också se ovanifrån genom att kila upp för en smal trappa i Blå bodarna. Det kan vara Slussenanläggningens mest okända plats, kanske delvis för att glaskupolen alltså nu är en betongkupol. Annars borde den ha synts på ett helt annat sätt. Runt kupolen fanns förr blomlådor och parkbänkar – vilket alltså innebär att det var en plats som man uppmuntrades att använda. I dag är det tyvärr en steril plats – men med en makalös panoramautsikt. Härifrån ser man ut över Saltsjön åt Nackahållet, man ser Stadshuset i fjärran, man ser Gamla stan, man ser Skeppsholmen och man ser Djurgården. En utsikt i världsklass. Skulle man kunna säga om man nu vill använda det ordet.
Södermalmstorg.
Ja, i sitt nuvarande skick är Slussen en tragisk historia. Det är som om man redan för många år sedan bestämde sig för att låta anläggningen förfalla och det är sannerligen inte konstigt att många betraktar den som en olustig plats. Somliga anser, som jag har påtalat tidigare, till och med att det är ”Stockholms äckligaste plats”. Men när man förstår hur den har sett ut och hur den skulle kunna se ut igen, med vissa modifieringar för att anpassa den till dagens behov, så känns det som ett läckert alternativ att riva den och bygga upp den från grunden igen. Här finns potential. Här finns fantastiska möjligheter att behålla något som är mer speciellt än vad många förstår. Förvisso inte i original, men ändå. Slussen har trots allt ansetts vara en viktig del i det riksintresse som centrala Stockholm utgör, en unik trafikapparat som är väl värd att bevara. Förespråkare för Nya Slussen påtalar gärna att det vore olagligt att riva och bygga upp på nytt, eftersom detaljplanen för Nya Slussen har vunnit laga kraft. Men faktum är att Staden har full rätt att göra så. Det är bara att bestämma sig för det.
(De svartvita bilderna är alla hämtade från http://www.stockholmskallan.se. Färgbilderna har jag själv tagit. Klicka på bilderna för att se dem i större format.)
Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en saluhall för fisk?
Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra ”trestegsraketen” i böljande glas.
Tvärsöver själva slussrännan – från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.
Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.
Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa
Här stod julgranen och midsommarstången.
elbrundino 
Spännande, intressant och samtidigt sorglig läsning, Lasse. Tack för att du tar upp det här, som ligger oss stockholmare så varmt om hjärtat. Jag blir så nostalgisk att jag nästan gråter när jag ser bilderna från vårt fina, gamla Stockholm – men jag kommer bokstavligt talat att gråta floder om den nya Slussen-planen sätts i verket. Det är den mest horribla idé jag nånsin hört. Hur är det möjligt att ett så revolutionerande (för Stockholm) byggnadstekniskt ingensjörs-konstverk inte har K-märkts? Var står Stadsmuséet i den här frågan, och har inte Stockholm ett s.k. skönhetsråd? Slussen var en gång en plats vi var stolta över och gärna besökte. Läget är dessutom oöverträffat, med Stockholms vackraste var man än vänder sig. Måtte Slussen återställas till sin forna glans för framtida generationer Stockholmare – och alla besökare till vår vackra huvudstad.
Stadsmuseum har tystats. Det går inte att tyda situationen på något annat sätt. De var inkopplade som remissinstans för att avgöra hur stor skada Nya Slussen skulle ha på riksintresset Stockholms innerstad, men deras svar tyckte politikerna inte om. Då avpolletterar man expertisen och hittar någon som ger ”rätt” svar. Eftersom Stockholms stad är Stadsmuseums huvudman så väljer de tydligen att hålla inne med all eventuell kritik. Skönhetsrådet är vad jag förstår också överkörda. Sanningen här är, som jag ser det, att Alliansen med herr Kommunstyrelsens ordförande i spetsen, vill visa att de minsann förmår fatta beslut, att de är handlingskraftiga. Ivrigt uppbackade av bygglobbyister. Och inte minst människor som anser att utveckling, utveckling, utveckling och tillväxt, tillväxt, tillväxt är det viktigaste som finns. Problemet är att de saknar en hel del nödvändig kunskap och erfarenhet.
Ja, jag vandrade runt där på samma visning. Trots att det var min barndoms lekplats var det nyttigt att se och jämföra med hur det var då. Vi fick jämförande foton i handen – det var då en folklig och vänlig lekplats med spännande ytor och gångar, myllrande folkliv och ett fönster mot äventyret. Jag pratar om 50-talet när det ännu gick trådbussar, hamnsjåarna köade vid Kolingsborg, langarna och finnpajsarna, torgmadamer och kolsäcksbilar, pålkranar och svingande båtkranar och ångdriven djurgårdsfärja. Det är obegripligt att man inte tar tillvara denna arkitektonska skatt. Tag lärdom av Florida, Miami. Husen där var kraftigt nedgågna och man övervägde att riva Art Deco kvarteren. Istället restaurerade man och har nu en turistattraktion. Likadant är det i Rigakvarteren med de fabulösa Art Deco husen – det är inte fråga om nostalgi och utvecklingsfientlighet, det är dålig kunskap och obefintlig känsla för kulturella värden hos dem som vill rensa bort allting. Slusskarusellen är ju näst stadshustornet stadens signum och tillblivelsens hjärta med järngravens skattevåg – en triptyk ihop med Katarinahissen och KFhuset. Slussen skall hanteras med respekt. Monteras ner i sektioner, pålas om och återställas i princip, följande grundkonstruktionen, inklusive de ursprungliga detaljerna som gav den speciella karaktären, med mindre tillägg för ökad komfort. – alltså Plan B, eller den ganska snarlika ”Slussen återbyggd” som Konstakademin presenterat. Eventuellt en jämkning dem emellan. Definitivt inte det dubbelt så dyra ”Nya Slussen” som staden föreslagit. Man kan ju inte som de unga och nytillkomna Stockholmarna ta beslut baserat på det vrak som nu ligger kvar och plågas på sitt yttersta. Som inte fått det mest elementära underhåll eller reparationer på 20 år och som
saknar alla de butiker och livgivande element som normalt skall finnas. Det är en skamfläck som det är nu, för turister och den ansvariga ledningen. Politiker, visa att ni är mogna uppgiften, lyssna på experterna och erfarenheten, släpp för en gångs skull det kommersiella konsumistiska perspektivet, ni kommer att bli belönade på den yttersta dagen. Ni kommer att kunna se era barnbarn i ögonen. http://fcit.usf.edu/florida/photos/arts/sbdeco/sbdeco.htm
Då träffades vi utan att veta om det, John. Jag skriver under på vartenda ord du säger, trots att jag inte var född på 50-talet och trots att jag inte har upplevt Slussen på allvar förrän de senaste tio åren. Det är inte konstigt att många, i synnerhet yngre människor, tycker att det vore en befrielse om den försvann för att den är ”äcklig”, detta i en tid då allt ska vara ljust och fräscht. Men då glömmer man liksom bort att vilken miljö som helst blir ”äcklig” om man låter bli att underhålla den.
Jag instämmer i varenda ord ni skriver, John och Lasse. Mycket välformulerat och så sant. Jag är 50-talist och minns ett helt annat Slussen, en fantastisk plats när jag var barn. Det ”Nya Slussen” får inte bli verklighet!! Jag är redo att sätta mig på planet över Atlanten och gå med i protesttågen.