Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Slussen’

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Annonser

Read Full Post »

Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.

Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.

1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.

Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.

Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.

Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.

Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.

Read Full Post »

Vy mot Gamla stan

Vy mot Gamla stan, Stockholms Turist- trafikförbund, Stockholms Stadsarkiv CC: By, Sa

Ja, jag ber om ursäkt för att jag tjatar. Men ibland får man saker på hjärnan som känns viktiga – det gäller säkert de flesta människor. Och då kan man kanske få vara lite tjatig ett tag? Det gäller alltså Slussen igen. I går gick jag på en guidad tur i Slussen-området i regi av Stockholms Stadsmuseum. Nog för att jag vet en del om området sedan tidigare, men alltid fångar man upp något nytt och kanske kan man få nya perspektiv på saker och ting. Egentligen kan man säga att två intryck konkurrerade om varandra vid visningen. Det första är i vilket sorgligt skick anläggningen befinner sig. Det finns nog ingen vettig människa som tror att det går att lappa och laga längre. Det andra är vilket otroligt snyggt, genomtänkt och häftigt byggnadsverk det en gång var. Kontrasterande intryck, alltså.

Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa

Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa

När den nuvarande Slussen byggdes på 1930-talet hade man sedan en tid tillbaka talat om ”Slussen-eländet”, ett trafikkaos som uppstod på grund av att bron över den föregående Slussen var öppningsbar. Det gick alltså inte att ha ett konstant trafikflöde. Med andra ord så behövdes en ny form av trafiklösning. Här får man inte glömma bort att man vi den tiden betraktade bilen som framtidens färdmedel, och den nya trafiklösningen planerades därför med bilen, spårvagnen och andra fordon i centrum. Det är kanske det som talar till Slussens nackdel i dag, när vi gärna vill minska biltrafiken. Men när man går genom knutpunkten Slussen så upptäcker man att man ingalunda glömde bort fotgängarna. Meningen var att de skulle ledas på ett säkert sätt genom färgkodade gångar under/genom trafikapparaten.

Gula gången i dag

Gula gången i dag

Gula gången hade – och har fortfarande – gult kakel och är sig delvis lik. Om man bortser från att allt är smutsigt och exceptionellt illa underhållet så är den stora skillnaden att man någon gång har plockat bort de eleganta fönsterpartierna och dörren, som enligt uppgift hade ett ramverk av teak. På så sätt har väder och vind släppts in på ett helt annat sätt än det var tänkt från början. Taklamporna har också ersatts av svagt lysande vägglampor som inte ens är enhetligt utformade. Så länge gången hölls i stånd så borde det också ha varit en ganska flitig trafik här. Men när en miljö förfaller på grund av brist på underhåll så blir det förstås inte lika roligt att använda den – vilket torde vara anledningen till att många i stället väljer att gå ovan jord och konkurrera med bilarna.

Kornhamnstorg

Utsikt mot Kornhamnstorg

I slutet av Gula gången möts man av en tavla med Kornhamnstorg som motiv. Nej, det är ingen målad tavla, utan helt enkelt en härlig utsikt. Man får tänka bort rören och metall- ställningarna som finns där på grund av tillfälliga ledningsomdragningar. Vyn kommer som en befrielse och överraskning efter promenaden i den i dag så mörka gången.

Gula gången från norr

Gula gången från norr

När man kommer ut på andra sidan och vänder sig om så möts man inte direkt av någon rolig syn. Det ser riktigt eländigt ut. Men så hittar man en bild från tiden då anläggningen var nybyggd, och man förstår på nytt hur läckert det var då. På många ställen i Slussen sitter det i dag träskivor för det som en gång var glasade partier.

Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa

Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa

Här finns faktiskt fortfarande ett glasparti kvar. Det som i dag ger ett väldigt slutet och dystert intryck gav alltså anläggningen när det begav sig en betydligt ljusare och öppnare karaktär. Det är värt att hålla i minnet. Slussen var inte tänkt att vara så gråbetongtung som många förmodligen ser den i dag (helt enkelt för att den är det!).

Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc

Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc

Gula gången har förstås en ingång även från södra sidan. När trafikanläggningen Slussen var ny såg det partiet ut så här. Här låg ett café där man kunde äta frukost på väg till jobbet, om man så önskade. Titta på den eleganta trappan! Senare byggdes caféet om till det som i dag är Restaurang Strömmen. Till vänster om de två männen fanns en offentlig, bemannad toalett. Ganska exklusivt vid en tid då de flesta fortfarande hade torrdass hemma.

Gula gångens södra ingång i dag.

Gula gångens södra entré i dag.

Nog ser allt ganska inbjudande ut? Kanske handlar det till viss del om nostalgi, men det är otvivelaktigt trevligare med en ljus och välhållen miljö än en nedklottrad och smutsig. Jämför med hur det ser ut i dag. Det är inte konstigt att de flesta väljer att krångla sig fram över körbanorna i stället. Det kan till och med vara så att folk inte vet att gången kan användas.

Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Nå, det finns ett område för fotgängare även på andra sidan Katarinavägen. Det heter Blå bodarna och var väl på sin tid den elegantare av de två gångarna. Även den har tyvärr vandaliserats genom förvanskningar och brist på underhåll. Här ser vi entrén från söder. Här låg ett depeschkontor. Stockholmarna kunde gå hit och kolla in de senaste nyheterna i skyltfönstren. Pelarna var silverfärgade. Tänk er i stället en restaurang här. Restaurang Blå Bodarna! På den i dag så dystra torgbildningen framför ingången till passagen reste man förr en stor julgran till jul (naturligt nog) och en midsommarstång till midsommar (nej, jag skojar inte). Det kunde man gott göra igen. Jag säger som guiden från Stadsmuseet: ”En plats blir vad man gör den till.”

Rotundan i Blå bodarna.

Rotundan i Blå bodarna.

Här finns möjligheter. Går man in i gången Blå bodarna så upptäcker man butikslokaler. I dag är det en affär som säljer begagnade skivor som håller ut. Under Slussens glansdagar var det exklusiva butiker. Halvvägs in hittar man ett slags rotunda, till hälften omgiven av pelare som också var silverfärgade. Den täcks i dag av en betongkupol, men om man tittar noga så ser man ett mönster av cirklar i taket. Det beror på att det satt runda glasbitar där ursprungligen. Dagsljus sipprade alltså ner genom taket och intrycket måste ha varit ett helt annat än i dag. Tyvärr läckte taket – och i stället för att göra om och göra rätt så valde man att helt enkelt täcka alltihop med betong. Därmed försvann förstås all elegans.

 

Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.

Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.

Den här kupolen kan man också se ovanifrån genom att kila upp för en smal trappa i Blå bodarna. Det kan vara Slussenanläggningens mest okända plats, kanske delvis för att glaskupolen alltså nu är en betongkupol. Annars borde den ha synts på ett helt annat sätt. Runt kupolen fanns förr blomlådor och parkbänkar – vilket alltså innebär att det var en plats som man uppmuntrades att använda. I dag är det tyvärr en steril plats – men med en makalös panoramautsikt. Härifrån ser man ut över Saltsjön åt Nackahållet, man ser Stadshuset i fjärran, man ser Gamla stan, man ser Skeppsholmen och man ser Djurgården. En utsikt i världsklass. Skulle man kunna säga om man nu vill använda det ordet.

Södermalmstorg.

Södermalmstorg.

Ja, i sitt nuvarande skick är Slussen en tragisk historia. Det är som om man redan för många år sedan bestämde sig för att låta anläggningen förfalla och det är sannerligen inte konstigt att många betraktar den som en olustig plats. Somliga anser, som jag har påtalat tidigare, till och med att det är ”Stockholms äckligaste plats”. Men när man förstår hur den har sett ut och hur den skulle kunna se ut igen, med vissa modifieringar för att anpassa den till dagens behov, så känns det som ett läckert alternativ att riva den och bygga upp den från grunden igen. Här finns potential. Här finns fantastiska möjligheter att behålla något som är mer speciellt än vad många förstår. Förvisso inte i original, men ändå. Slussen har trots allt ansetts vara en viktig del i det riksintresse som centrala Stockholm utgör, en unik trafikapparat som är väl värd att bevara. Förespråkare för Nya Slussen påtalar gärna att det vore olagligt att riva och bygga upp på nytt, eftersom detaljplanen för Nya Slussen har vunnit laga kraft. Men faktum är att Staden har full rätt att göra så. Det är bara att bestämma sig för det.

(De svartvita bilderna är alla hämtade från http://www.stockholmskallan.se. Färgbilderna har jag själv tagit. Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en fisksaluhall?

Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en saluhall för fisk?

 

Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra "trestegsraketen" i böljande glas.

Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra ”trestegsraketen” i böljande glas.

Tvärsöver själva slussrännan - från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.

Tvärsöver själva slussrännan – från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.

Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.

Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.

Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Här stod julgranen och midsommarstången.

Här stod julgranen och midsommarstången.

Read Full Post »

Låt mig berätta om Slussen.

”Nej!” skriker en massa människor nu. ”Inte en till sån där Slussenkramare! Vi har fått nog av den där högljudda minoriteten som är emot all förändring!”

Låt mig ändå berätta om Slussen. Jag gör det av skäl som ligger åtminstone en aning bortom det vanliga käbblet.

Den styrande Alliansmajoriteten i Stadshuset klubbade igenom förslaget om den så kallade Nya Slussen med blott tre rösters övervikt i december 2011. Det kan tyckas vara i sin ordning i ett demokratiskt land som Sverige – majoriteten styr. Frågan är bara om den valda majoriteten har sina väljares stöd i alla frågor som man får för sig att driva och besluta om under sin mandatperiod. Med andra ord: Lyssnar politikerna på de väljare som de är framröstade av? Låt oss aldrig glömma att vårt demokratiska system går ut på att man som politiker företräder sina väljare. Jag tycker mig allt mer ana att dagens politiker (lyckligtvis inte alla) inte i första hand är intresserade av att förbättra situationen för stadens, länets, landets eller världens invånare. De är främst intresserade av makt – och framför allt högeligen intresserade av att på ett eller annat sätt hamna i historieböckerna. Häromdagen hade paret Berglin en ruta i en seriestripp där en ensam man (det antyds att det är en kommunpolitiker) står på ett fält och ber: ”Sätt mig, o Gud, på kartan.” Och i detta fångar de exakt vad det handlar om. I min värld är en politiker någon som har visioner för ett bättre samhälle och en vilja att driva de visionerna till förverkligande, med stöd av en majoritet av befolkningen. En politiker ska inte ha som främsta drivkraft att göra sig ett namn och bli ihågkommen. Man kan tycka att det är fullständigt självklart, men det är det tyvärr inte.

Jag återvänder till Slussen. Av de 157 besvär som inkom då det gäller detaljplanen för Nya Slussen avvisades alla utom ett. Ägaren till det så kallade Glashuset, Atrium Ljungberg, fick rätt i att värdet på deras tomträtt skulle minska eftersom den planerade nybyggnationen skulle hamna mellan Glashuset och vattnet. Detta var alltså den enda orsaken till att Mark- och miljödomstolen upphävde detaljplanen i december 2012. Men häpp! Genom att ge Atrium Ljungberg markanvisning för de planerade byggnaderna och en ”justering” av tomträttsavgälden för det befintliga Glashuset under åtta år så var detta besvär inte längre ett besvär. Om det är att betrakta som en muta eller inte kan jag sannerligen inte avgöra, men för gemene man är jag rädd att det är exakt vad det låter som. Allt går att köpa för pengar. Ändå är Atrium Ljungberg förstås inte ute efter att tjäna pengar på sina fastigheter. Nej, deras arbete ”handlar om att få platser att växa och utvecklas”. Det är ju fint.

Eftersom beslutet i Mark- och miljödomstolen överklagades och Atrium Ljungberg meddelade att de inte längre hade något att invända så kunde detaljplanen för Nya Slussen godkännas av Mark- och miljööverdomstolen. Stor glädje inom Alliansen. Centerpartiets Per Ankersjö jublade över att alla pendlare nu hade segrat över ”den högljudda minoritet” som till varje pris vill ha kvar den gamla Slussen. (Uttrycket ”högljudd minoritet” är för övrigt ett pinsamt välanvänt grepp inom Alliansretoriken.) Men detta innebär inte att motståndet är brutet. Alliansen vill ha en ny, fräsch ”mötesplats i världsklass” ritad av fräcka arkitekter som kan sätta Stockholm på kartan för femtielfte gången. Att lösningen i själva verket är ful, ogenomtänkt och saboterar miljön fullständigt bryr man sig inte om. För det är inte viktigt. För att citera stadsbyggnadsrådet Regina Kevius: ”Dagens Slussen byggdes för bilar. Nu ska vi bygga för framtiden.” Och framtiden är uppenbarligen ful, okänslig och ogenomtänkt. Det är ganska läskigt hur politiker och lobbyister använder positiva, ofta fullständigt innehållslösa ord för att dupera människor. Vem kan opponera sig mot ord som ”framtiden”, ”mötesplats” och ”världsklass”?

Så kommer vi till fler tveksamheter. På de förföriska bilder som har presenterats av Nya Slussen har man häpnadsväckande nog ”glömt” eller avsevärt förminskat de byggnader som man har tänkt uppföra på Södersidan. Detta har lett till att förslaget har blivit missvisande. Men det rycker man på axlarna åt eftersom byggnaderna finns med på den modell som har presenterats. Och förresten så ska ju de där byggnaderna till största delen bestå av glas – och glas är som bekant transparent och alltså kommer de knappt att synas. Eftersom de är av glas så kan man också se igenom dem och på det viset behåller man utsikten. Jaså, det gamla tricket? Jag kan avslöja att även byggnader av glas har en interiör – och därför ingalunda är transparenta. Titta på de här bilderna och döm själva: http://www.arkitektur.se/stockholms-stads-missvisande-bilder-av-slussenprojektet

Hur är det med Nya Slussens påverkan på kulturmiljön då? Ja, här kommer nästa tveksamhet. Två sakkunniga konsulter avpolletterades i tur och ordning, av allt att döma för att de kom fram till ”fel” slutsats då det gäller konsekvenserna av byggnationen. Enligt den första konsulten utövade dessutom en projektledare inom det så kallade Slussenprojektet påtryckningar på honom för att han skulle ge ”rätt” svar. En tredje konsult kom tvärtom fram till att ett bygge bara ger ”måttliga” skador på kulturmiljön – och att skadorna dessutom mildras av att det finns andra miljöer av riksintresse från samma tid som bevaras. Det är lite som att säga: ”Visst kan vi riva Storkyrkan – det finns ju så många andra kyrkor.” På så vis får man tydligen fram ett beslutsunderlag som gynnar den egna saken – och ett underlag som de flesta är överens om är helt felaktigt, utom förstås de som har någon form av intresse av att Nya Slussen byggs. Skrämmande.

Mitt personliga motstånd mot Nya Slussen handlar inte i första hand om den anskrämliga formen och okänsligheten för miljön i den detaljplan som nu ligger, utan om hur hela projektet har hanterats. Det handlar inte bara om den allmänt arroganta attityden hos den styrande majoriteten, utan alltså även om det som åtminstone för en lekman framstår som mygel och korruption. Hör sådana här metoder hemma i Sverige? Borde man inte, typ, protestera på något sätt? Jo, det borde man. Man kan förstås göra det genom att se till så att marodörerna förlorar makten i nästa val – men då är förmodligen skadan redan skedd. De styrande i Stadshuset är ytterst angelägna om att sätta igång med rivningar och andra förberedelser redan före valet. Förmodligen för att det då är mycket svårt att riva upp beslutet. ”Men nu har vi ju börjat – då är det väl lika bra att fortsätta?” Man kan dock protestera genom att skriva på det folkinitiativ till folkomröstning angående Slussen som har startats. Om tillräckligt många skriver på så kan man alltså få till en folkomröstning där man svart på vitt får fram hur folket vill ha det – inte hur politiker och kapitalet vill ha det. Genom att skriva på så tar man alltså varken ställning för Nya eller ”Gamla” Slussen – man tar bara ställning för en folkomröstnings vara eller inte vara, och det kan man väl kosta på sig i demokratins namn? Information finns här: http://slussen.org/ombud/ (Man måste dock vara skriven i Stockholm för att få skriva på!)

Vad är då alternativet, om man fortfarande vågar hoppas på ett sådant? Jo, många menar att det absolut bästa är att behålla den gamla Slussen. Man vet som bekant vad man har, men inte vad man får. Slussen är fortfarande en genialisk trafiklösning. Och hur konstigt det än kan låta så gör den liksom inget väsen av sig. Den lyckas vara ett lågmält inslag i en känslig miljö mitt emellan två stadsdelar, trots att den mest består av asfalt och betong. ”Men det är ju stans äckligaste plats” säger många, inklusive den moderate Nackapolitikern Mats Gerdau. Ja, det kan äga sin riktighet. Men varför är den det? Jo, för att man i många, många år helt enkelt har struntat i att underhålla konstruktionen. ”Men den är ju i så dåligt skick” säger förmodligen ungefär samma personer. Ja, men förslaget som ställs mot Nya Slussen innebär att man river och bygger upp Slussen på nytt – med vissa modifieringar. Det kan förvisso aldrig bli exakt den Slussen som vi är vana vid (det blir det aldrig när man river något och uppför en kopia) men vi får kvar de fördelar som den nuvarande Slussen har – och får samtidigt bort den beryktade äckligheten. Det handlar alltså inte om att konservera det som finns i dag – det är en ny konstruktion men med den gamla formen. Och kom ihåg: Det är på intet vis skamligt att vilja bevara det gamla.

Read Full Post »

äppleExakt 56 dagar före julafton började man på det pseudofashionabla varuhus där Göran Valfridsson arbetade spela julmusik för att hetsa kunderna till inköp inför den stundande storhelgen. Under ett par dagar försökte han stänga musiken ute genom att stoppa öronen fulla med vadd, men dels såg det konstigt ut och dels hörde han inte riktigt vad kunderna sa. Deras tal blev bara ett diffust mummel och hela försöket ledde bara till beklagliga missförstånd. Därtill insåg han att hans egen röstvolym blev ovanligt hög, eftersom han inte ens hörde sig själv riktigt. Han kunde ju inte gärna stå och skrika åt kunderna för då kunde de kanske känna sig kränkta. Alltså blev det till att försöka uthärda musiken och hoppas på att den så småningom skulle förpassas till någon vrå i hjärnan som inte brydde sig om hörselimpulserna. Förmodligen samma vrå som varit så aktiv under de senare åren av äktenskapet med Anna, det äktenskap som nu varit slut i nästan tio år. Men Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren ville inte lämna honom i fred. De sjöng och sjöng och tjatade och tjatade och gnagde sig in i den stackars avdelningschefens själ som vore de små hungriga råttor som trodde att Valfridssons själ egentligen var en osedvanligt god ost. Efter fem dagar bestämde han sig. I år skulle han inte fira jul. Denna högtid som redan för länge sedan förlorat sin egentliga innebörd var kommersiellt trams som bara var till för att handeln skulle dra in storkovan. Usch och fy. Kanske var det en märklig åsikt med tanke på att herr avdelningschefen brukade få en kraftig julbonus baserad på julhandeln, men är man less och bitter så är man.

Hur skulle nu detta icke-julfirande gå till? Göran Valfridsson var som sagt frånskild och hade inga barn. Exfrun avskydde honom, så hon skulle ju ge blanka faderullan i den före detta makens beslut. Bra. Däremot hade han två äldre syskon som hade en tendens att vara lite extra måna om honom, i synnerhet efter skilsmässan. Är man lillebror så är man. Vissa jular hade man firat alla tillsammans, vissa julaftnar hade han antingen tillbringat hos sin syster eller hos sin bror med deras respektive familjer. Hittills hade ingenting bestämts. Han beslöt sig för att vänta med det stora tillkännagivandet tills syskonen ringde. Syster Agnetha, bosatt i Saltsjö-Duvnäs, hann först. Hon ringde den 23 november och tyckte att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med fyra kakelugnar och en fondtapet i varje rum. De hade tänkt sig en ganska avskalad jul med kanske bara sex sju julklappar till varje person. Valfridsson visste att det egentligen betydde att var och en skulle ge sex sju paket till var och en av de närvarande och försökte hålla tillbaka det där pysande ljudet av förakt som tenderade att undslippa honom i liknande situationer. Han lyckades bara nästan. ”Förlåt?” sa systern. ”Tack, men jag ska fira jul i Thailand” hörde Göran sig själv säga. Var i all världen fick han det ifrån? Det blev alldeles tyst i Saltsjö-Duvnäs-änden av luren. Men systern var inte den som ville visa att hon var förbluffad. ”Så trevligt!” kvittrade hon utan att låta särskilt övertygande. I själva verket undrade hon förmodligen om han hade förlorat förståndet.

Mälarö 020_bTvå dagar senare ringde Görans bror, banktjänstemannen Karl-Fredrik (kallad ”Konsum” av en anledning som ni själva får klura ut), som var bosatt i Danderyd. Även han förklarade att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med tre öppna spisar. Han utlovade en prima cognac i de engelska öronlappsfåtöljerna framför eldstaden i biblioteket. Jo, de höll sig minsann med ett bibliotek där i Danderyd. Hyllorna innehöll till 95 procent deckare av lite tvivelaktigt slag och en imponerande samling av ”Min Skattkammare”. Men det talade man tyst om. För säkerhets skull var alla elektriska lampor i rummet alltid ”trasiga” och de tunga, mörka gardinerna var alltid nästan helt fördragna. Alltså såg inte vanliga strögäster vilken typ av litteratur som stod därinne. Men Göran Valfridsson visste. Han hade varit där och vattnat blommorna ibland när familjen var på semester i Provence (”Ljuset! Maten! Naturen! Konsten!”) och då passat på att skärskåda litteraturinnehavet. När nu Göran till systern hade kläckt ur sig att han skulle fira jul i Thailand så kunde han inte gärna säga något annat till brodern. Så det fick bli en repris av samma lögn. Karl-Fredriks reaktion blev dock en annan. ”Thailand?!” skrek han så högt att någon telefon egentligen inte hade behövts. ”Vad i herrans namn ska du göra i den avkroken?!” Det undrade Göran också, men det låtsades han inte om. ”Fira jul” sa han stilla. Och med detta lät sig brodern nöja, även om man riktigt hörde att han skakade bekymrat på huvudet där borta i Danderyd.

Göran Valfridsson brukade inte ljuga, åtminstone inte för sina släktingar och vänner. Det kunde däremot hända att han ibland ruckade lite på sanningen när det gällde kvaliteten på de irländska lammullströjor som han sålde på sin avdelning i det pseudofashionabla varuhuset. Kunderna behövde ju faktiskt inte veta att tröjorna förvisso köptes in från Irland men var tillverkade i Kina. Allt tillverkas ju i Kina numera – det borde alla veta. Men nu märkte han att lögnen inför syskonen liksom tärde en aning på honom, faktiskt så mycket att han slog på datorn och kollade hur mycket en julresa till Thailand skulle kosta. Prisuppgiften fick honom att sätta den lilla espresson i fel strupe, vilket ledde till en våldsam hostattack, vilket i sin tur innebar att han fick ägna 13 minuter åt att rengöra tangentbordet från vätska. Aldrig i livet att han skulle lägga så mycket pengar på något som han absolut inte ville göra. Lögnerna fick han helt enkelt leva med. Först nu insåg han också att det fanns vissa praktiska problem med lögnen också. Han måste till exempel hålla sig undan i två veckor – och därpå hitta på någon förklaring till att han inte var det minsta solbränd när han återvände hem. Det är svårt att bli brun på Södermalm i december, särskilt om man skyr solarier som pesten. Och det gjorde Göran Valfridsson. Han fick väl helt enkelt låta bli att träffa släkten på några månader, det borde inte vara så svårt.

Julen i årstaMedan han gjorde fina paket åt kunder och led av ylandet från Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren så planerade han sin icke-kommersiella julafton. Han skulle helt enkelt låtsas att det var en helt vanlig lördag (det var egentligen en tisdag, men en helt vanligt tisdag skulle han jobba och det var inte aktuellt), äta en pizza, klämma en pilsner eller två och sedan lägga sig i soffan och glo på någon dvd-film tills han på sedvanligt sätt somnade. Därpå skulle han förmodligen vakna med ett ryck frampå småtimmarna och inte riktigt veta var han var, bara för att sedan vackla från soffan till sängen och falla i sömn på nytt. Dagen därpå, söndag/onsdag, skulle han ägna åt att plöja igenom hela säsongen av ”På spåret”, som han medvetet låtit bli att betitta på fredagskvällarna. Kvällen skulle han ägna åt ångest över att behöva arbeta dagen därpå, samt åt att äta en mikrovågsugnsvärmd lasagne som befann sig i frysen sedan en tid tillbaka. Annandagen hade han än så länge inga planer för, men det skulle säkert lösa sig på något sätt. Det var ju fortfarande nästan tre veckor till julafton.

På eftermiddagen den 13 december hade det pseudofashionabla varuhuset köpt in en luciatjänst (som det numera heter) från ett av stadens musikgymnasier. Luciauppträdandet skulle äga rum på det så kallade Torget, som olyckligtvis var beläget i omedelbar anslutning till den avdelning som Göran Valfridsson förestod. Kommersen var i full gång även under uppträdandet och Valfridsson kunde därför inte smita iväg för att på så sätt undgå att se och höra Lucia och hennes följe av tärnor och stjärngossar. Detta var ödesdigert. Han blev plötsligt sugen på glögg och pepparkakor. Och blev han inte lite blankögd av rörelse också? På vägen hem efter jobbet slank han in på Systembolaget och köpte fem flaskor vin och en i korgen hastigt nedslängd flaska glögg. Han hoppades att ingen såg det senare. Skammen tog ett fast grepp om hans hjärta och stärkte sedan greppet. Kanske, kanske skulle kassörskan stoppa inköpet? Det vore ju en befrielse i så fall. Fast varför skulle inte han, vuxna karln, få ta sig en mugg glögg på själva julafton? Det var väl inget att hymla om?

Nej, kanske var det inget att hymla om. Men dagen därpå köpte Göran Valfridsson pepparkakor, russin och sötmandel, för säkerhets skull i tre olika affärer. Två dygn senare tog han tunnelbanan till Östermalms saluhall för att köpa sin favoritost som bara finns till salu där. Men som av en händelse råkade han köpa två askar fikon också. Ett rent impulsköp. Handlaren försökte pracka på honom dadlar och nötter också, men Valfridsson skakade principfast på huvudet. Han visste minsann var gränsen gick. Han borde också ha vetat att gränsen för att se Globen från Södermalm går ungefär vid Medborgarplatsen – men på hemvägen från saluhallens råkade han passera just den gränsen och fann att den sfäriska byggnaden av någon anledning badade i rött ljus. Det var som en magisk uppenbarelse. ”Edamerost” tänkte Valfridsson, trots att han egentligen tyckte att den sorten är ganska menlös, och slank in på Söderhallarna och köpte en bit. Så här fortsatte det, och ungefär en vecka före julafton så insåg han, utan att riktigt veta hur det gått till, att han hade ett veritabelt julbord i kylen och skafferiet. Och på köksbordet stod till och med ett präktigt pepparkakshus som han svängt ihop en kväll. Det var smått obegripligt, i synnerhet som han inte hade byggt ett pepparkakshus sedan han var nio år. I ett plötsligt anfall av avsmak och irritation över sin egen svaghet gick han ner i källarförrådet för att hämta hammaren i verktygslådan. Det måste bli ett slut på det här!

Men i förrådet snubblade Valfridsson olyckligtvis över lådan med julprydnader, inklusive små garntomtar som han själv totat Pynt1ihop under fröken Strindlunds ledning i lågstadiet. Verktygslådan glömdes bort och i stället kom han upp med ljusslingor, tomtar, julgrans-kulor, glitter och en präktig topprydnad i form av hammaren och skäran. Ett minne från hans radikala och tämligen kommunistiska ungdomstid. Han satte sig vid det pepparkakshus-ockuperade köksbordet och plockade i stum beundran upp föremål efter föremål ur lådan. Alla dessa minnen! Där fanns till och med den smällkaramell med grönt och rött silkespapper som han fått av Cecilia när de båda gick i tvåan. Han hade sett den som ett tecken på evig kärlek. Fast två dagar senare gav hon en ännu finare smällkaramell till Olof och saboterade därmed alltihop. När Göran betraktade smällkaramellen kunde han, trots detta svek, ändå inte låta bli att undra vad det blivit av tösen. Egendomligt stärkt av dessa nostalgiska tankar gick Valfridsson ut för att köpa sig en gran. Om han nu skulle sitta hemma ensam på självaste julafton så skulle han väl ha en vacker gran att titta på? Lyckligtvis var det kväll och ingen skulle se att han kom hem med en gran, men för säkerhets skull smugglade han in den via källaringången och ställde den i förrådet. Han skulle hämta upp den i lägenheten sent på kvällen när han var ganska säker på att alla andra hade gått och lagt sig. När granen väl var klädd och försedd med belysning så fick han väl se till att ha persiennerna nedfällda. Då skulle ingen misstänka att han satt och fulfirade jul.

På kvällen den 20 december ringde såväl syster Agnetha som broder Karl-Fredrik och meddelade att hela julfirandet var flyttat till Saltsjö-Duvnäs av något slags logistiskt skäl som Göran inte brydde sig om att försöka förstå. De önskade sin lillebror en trevlig resa och en god jul och uttryckte hur tråkigt det var att han beslutat sig för att resa bort från den svenska julfriden. Göran fnyste föraktfullt. ”Du anar inte hur skönt det ska bli att slippa alla förberedelser och julklappsinköp” sa han till båda två. ”Och Triad och José Feliciano!” la han till för att de verkligen skulle förstå var skon klämde. Julklappsinköp, ja… Plötsligt slog det honom att han faktiskt saknade det där med att klura ut vad han skulle ge till respektive familjemedlem. Det kändes till och med lite tomt att inte behöva ge sig ut och trängas med andra i hetsig julklappsjakt. Och framför allt skulle det kännas egendomligt att inte ägna kvällen före julafton åt att slå in alla dessa paket. Nå, än fanns det tid! Göran beslöt sig för att handla julklappar och slå in dem och sedan förvara dem i källaren till nästa jul. Han kände att han troligen skulle vara redo för den kommersiella och otäcka julen igen efter det här årets paus. Då skulle för övrigt alla varuhuschefer säkert, alldeles säkert, ha förstått vad han själv i sin stora vishet redan insett – att man inte ska börja med julhandeln och den tjatiga julmuzaken förrän första advent.

jultomteSå snart Göran kom hem från jobbet den 23 december fällde han ner persiennerna och klädde granen. Stolt betraktade han sin skapelse, som föreföll honom mer välklädd än någonsin tidigare. Därpå började han koka knäck, och medan knäcken sjöd på spisen gjorde han i ordning en skinksmörgås och slog sig ner med en flaska julmust framför Bingolottos uppesittarkväll i TV4. Han hade många julklappar att slå in, men han tänkte titta lite på TV först, mest för att bygga upp lite hederlig julvrede. Fast han hade knappt satt sig förrän det plötsligt ringde på dörren. Rent reflexmässigt gick han och öppnade. Först när han såg grannen stå utanför kom han på att han ju egentligen var i Thailand. ”God jul i stugan! Här är julförberedelserna i full gång, ser jag.” Grannen var av den fryntliga typen, den där sorten som gärna ägnar en stund åt fullkomligt innehållslöst babbel och som inte riktigt förmår tolka signaler, inte ens när de är rent fruktansvärt övertydliga. Snäll och trevlig, men också en aning påfrestande. Nu stod han där med en flaska cognac i näven och yrade om att Göran ju hade hjälpt honom att tapetsera i somras utan att få något annat än ett muntligt tack. Så här skulle han få en riktigt fin flaska julsprit som han kunde bräcka sin bror med. Detta oväntade besök på dan före dopparedan gjorde Göran Valfridsson en aning rörd till sinnes, och innan han visste ordet av så hade han bett grannen att stiga på. Så kom det sig att de båda ägnade kvällen åt att i glad samvaro koka knäck, slå in paket och tulla lite på den medhavda flaskan. Ja, de råkade till och med göra struvor av bara farten. Klockan hann bli ganska mycket innan grannen ramlade hem till sig. Faktum är att det hade hunnit bli julafton. Göran fällde upp persiennerna och tittade ned på torget där den ståtliga granens elbelysning spred ett milt ljus över några tomflaskor och några kvadratmeter barmark. Ja, det var förstås barmark överallt, emedan denna historia utspelade sig vid en tid då den globala uppvärmningen saboterat nästan alla chanser till en vit jul. Men den där granen skänkte ändå en viss stämning och fick Göran att tänka på barndomens magiska jular. Han höjde blicken och såg att många hade dekorerat sina balkonger med kulörta ljusslingor. Det såg trevligt ut. Han bestämde sig för att drömma om gångna julars frid och ro och gick till sängs.

Julafton. Göran vaknade av att timern slog på belysningen i granen – och på grund av hans ganska grava närsynthet fick ljuset ett särskilt skimmer. Han beslöt sig för att låta bli att sätta på sig glasögonen och tassade ut i köket för att brygga sig en kopp kaffe. Han petade i sig sin blodtrycksmedicin och plockade fram en i smyg inhandlad lussekatt och en pepparkaka medan bryggaren puttrade. Sedan återvände han till sängen med kaffebrickan och låtsades att någon annan hade kommit in med den till honom. Det här var förmodligen hans favoritstund på hela året. Jodå, han visste mycket väl att han inte borde ligga där och mysa just den här julen, men hur hjärtlös kan en människa vara, liksom? Det här kunde han väl få unna sig? Klockan 10.30 intog han vid köksbordet en med valfridssonska mått mätt sen frukost, bestående av te, två skinksmörgåsar, en prickigkorvsmörgås och ett par deciliter lättyoghurt. Därpå sjönk han tungt ner i favoritfåtöljen och bara tittade på granen i närmare en halvtimme. Ett nästan ofattbart lugn spred sig i hela kroppen. ”Tänk”, sa han för sig själv, ”vad folk går miste om när de hattar runt och stressar så i sin strävan efter att få den perfekta julen, den där perfekta julen som bara finns i folks fantasi. Tänk så mycket bättre folk skulle må om de bara struntade i alla krav – precis som jag har gjort i år.” Han kände sig stolt över att han hade kommit till insikt.

Klockan 13.04 satte sig Göran på nytt vid köksbordet, nu för att sätta i sig en lunch bestående av några bitar inlagd sill, prinskorv, stekt potatis och ägg. Som kronan på verket kokade han upp i lönndom inköpt skinkspad (26 kronor på ICA) för att ägna sig åt dopp i grytan med vörtbröd. Någon hade påtalat för honom att alla som tyckte om att doppa i grytan vid det här laget måste ha dött ut, men det struntade han i. Den salta smaken tilltalade honom mycket – och en jul utan dopp i grytan var faktiskt ingen jul. Så det så. Göran insåg förstås att resonemanget lät mer än lovligt ihåligt just den här julen, men viftade irriterat bort sådana tankar. Från och med nu skulle julaftonen vara helt och hållet som en vanlig lördag. Bortsett från det där att granen stod pyntad och vacker i vardagsrummet då. Han hällde upp en påse chips och plockade fram en sexpack folköl och slog sig ner i soffan framför teven. Visserligen var det lite för tidigt att redan ägna sig åt den planerade filmkvällen, men vad skulle han annars göra? Det var nu han begick sitt misstag. Han råkade slå på teven innan han slog på dvd-spelaren och just då sa en röst: ”…då Kalle Anka och hans vänner önskar oss en god jul.” Herregud! Göran tittade på dvd-spelarens röda digitala siffror och konstaterade med svetten rinnande nedför ryggen att klockan var 14.15. Han for upp ur soffan som om han hade fått en injektionsspruta i baken, rusade ut i hallen och slängde på sig rock, halsduk, mössa och handskar. Han hann nästan nedför den första halvtrappan innan han skor1kom på att han kanske borde ha skor också, vände tillbaka, fumlade med nycklarna, fick upp dörren och drog på sig kängorna. Det var inte så långt till Slussen, men just nu kändes det som om det var ett par mil. Han vågade inte titta på klockan, utan pinnade på av bara attan, tvingades väja för två vinglande herrar i tomteutstyrsel i slutet av Götgatan, och stod så på perrongen exakt 14.38. Svetten dröp om honom eftersom han hade klätt sig för varmt och dessutom sprungit. Folk tittade konstigt på honom, men log ändå på det där julöverseende sättet, kanske för att pacificera honom i den händelse han var en förrymd mördare eller liknande. Klockan 14.54 var tåget framme och klockan 14.58 stod han framför ytterdörren och ringde på. Dörren öppnades häpnadsväckande snabbt och där stod hans syster, bror och ett par syskonbarn och log mot honom. ”Du kommer precis lagom till Kalle Anka” sa syster Agnetha. ”Din gamla fåntratt” sa bror Karl-Fredrik, även kallad Konsum. ”Jag skiter väl i Kalle Anka” sa Göran, tog raskt av sig ytterkläderna och gick in och satte sig framför teven. De andra kastade roade blickar på honom, men själv märkte han ingenting. Han satt som uppslukad och mimade med exakthet till varje replik. Och den som tyckte sig se en liten tår i hans ögonvrår såg alldeles, alldeles rätt.

Read Full Post »

Jag har funderat på en sak. Är det inte dags att Stockholm får en galleria (en form av gågata, fast inomhus) av världsklass som kan sätta staden på kartan? Man skulle kanske kunna tänka sig spännande butiker och caféer som H&M, KappAhl, Clas Ohlsson, Guldfynd och Coffee by George? Ja, kanske rent av Dressmann? Man skulle också kunna kombinera det med en food court (betyder ungefär matgård) i världsklass där olika restauranger serverar spännande och exotisk mat. Vad sägs till exempel om kebab, sushi, tacos och pizza? På så sätt kan man gå och shoppa hela dagen utan att behöva gå ut en enda gång. Det är bra för tillväxten så att Stockholm kan fortsätta sin stadiga marsch mot att bli en stad i världsklass 2030. En stad som finns på kartan.

En dylik galleria av världsklass behöver förstås ett namn. Jag föreslår The Barack Obama Mall, som ett minne av den amerikanska presidentens dygnslånga besök här 2013. Ett besök som satte Stockholm på kartan och kommer att locka jättejättemånga turister från hela världen. Då kan även de shoppa i gallerian av världsklass och uppleva den känsla av gemenskap av världsklass som bara shopping av världsklass kan ge.

Nu finns det ju inte så jättemycket ledig mark att bygga på i Stockholm, så jag ser två huvudalternativ. Antingen river man Gamla Stan och lägger byggnaden där – gamla unkna hus och sådana grejer finns det på annat håll i världen – eller också gör man en överdäckning av världsklass mellan Slussen (som redan är bestämd att bli en mötesplats i världsklass) och Gröna Lund. Då behöver man inte hålla på och åka båt till nöjesfältet – man går helt enkelt genom The Barack Obama Mall. Eller åker Segway.

Och för att underlätta för alla turister som kommer hit och shoppar så borde det faktiskt anläggas en internationell flygplats i världsklass mitt i staden. Varför inte på Djurgården? The Björn Borg/ABBA/Sten Nordin International Airport skulle den kunna heta. Det gäller att ha visioner som sätter Stockholm på kartan. Världskass. Hoppsan. Världsklass, menar jag.

Read Full Post »

Jag hörde något märkligt på radion för en tid sedan. Där förkunnades något om bullernivåerna i Stockholm och hur de har förändrats. En herre som jag tror representerade Stockholms stad meddelade att man skulle ha klart för sig att många anser att det ska vara en massa oljud i en storstad, att det är något positivt. Jag ska livligt erkänna att jag har lite svårt att begripa detta, men att jag samtidigt inte blir förvånad. Det är allmänt känt att buller är farligt, inte bara för hörseln utan även av andra skäl. Buller kan exempelvis orsaka sömnstörningar som ger försämrad livskvalitet – men faktiskt också ligga bakom hjärt-kärlsjukdomar orsakade av stress. Så varför tycker somliga att man inte ska bekämpa buller och oljud i storstäder? Jag tycker mig ana att det finns en kategori människor som inget hellre önskar än att bo i en världsstad i klass med Tokyo, Shanghai eller New York, en stad som aldrig sover och som alltid är full av ljud. De är alltså ute efter en form av stadsmässighet.

Stockholm är en storstad, Sveriges största stad. Och det är ju gott så. Men i jämförelse med världsstäder som Tokyo, Shanghai eller New York är Stockholm närmast en småstad. Ändå verkar det som om inte bara politiker utan även en stor andel stockholmare och svenskar inget högre önskar än att Stockholm ska förvandlas till New York. Jag ska genast erkänna att jag aldrig har satt min fot i New York och faktiskt inte ens har någon önskan att göra det. Men om jag nu skulle göra det så kan det ju tänkas att även jag faller fullständigt och tycker att det är världens häftigaste stad. Men jag skulle vara fullständigt nöjd med att New York är New York – och det finns faktiskt ingen anledning att försöka göra om Stockholm till något som Stockholm inte är. Ändå finns det de som tycker att diverse parker och naturområden borde göras till ”Stockholms Central Park”. Och somliga anser att vi ska bygga ett område med skyskrapor som kan bli ”Stockholms Manhattan”. Förlåt, men jag tillåter mig att tycka att det här är en sjuka.

Politikerna i Stadshuset, åtminstone de just nu styrande, är fullkomligt besatta av att ”sätta Stockholm på kartan” (snälla, lägg av!) med varje nytt projekt som de hittar på. Bygger man en ny arena så ska den sätta Stockholm på kartan. Bygger man en ny galleria så är den tänkt att sätta Stockholm på kartan. Bygger man en skyskrapa – eller ett försök till en sådan – så är syftet att sätta Stockholm på kartan. Helst genom att anlita en arkitekt som är den senaste stjärnan på arkitekturhimlen. Men snälla nån, sanningen är ju att ingen bryr sig. Kanske, kanske, kanske kan någon extremt arkitekturintresserad turist komma och titta på White arkitekters senaste skapelse i Stockholm, men den enorma majoriteten skiter fullständigt i vem den nya arenan är ritad av. Folk vill bara gå och kolla på hockey, Lady Gaga eller det som tydligen numera heter Mello. Hur var det med Globen? Skulle inte den sätta Stockholm på kartan en gång i tiden? ”Världens största sfäriska byggnad.” Jaha. Där ligger den som en stor, skitig golfboll. Stockholm Waterfront var väl också tänkt att sätta Stockholm på kartan. Denna till hotell och konferensanläggning förklädda varuautomat med sitt stålblanka plockepinn på taket har bara lyckats med två saker: att förminska Stadshuset och att få folk att undra hur i all världen man tänkte när man gav byggnadstillstånd till detta åbäke.

Naturligtvis måste man tillåta nybyggnation i Stockholm. Det är inte det jag opponerar mig emot. Nutida arkitektur och arkitekter måste få en chans att lämna spår, men problemet är att man sitter fast i ett ”stort-högt-spektakulärt”-tänkande som faktiskt dödar arkitekturen. En så kallad ”märkesbyggnad” behöver inte vara något av det där. Ändå är det som om nya byggnader måste vara gigantiska skapelser av stål, glas och betong. Och det känns ärligt talat som om arkitekturen har fastnat i det sena 1980-talet, som om arkitekturen på något sätt nådde sin absoluta höjdpunkt då och inte kan utvecklas vidare. Det är naturligtvis en ren smakfråga, men enligt min ringa mening så är mycket av det som byggs i dag helt enkelt själlöst, stereotypt och rent av fult. (Jodå, byggnader kan ha själ.) Någon har kommit fram till att det tar cirka 30 år innan byggnader som vid uppförandet ansågs vara vackra blir så fula att man vill riva dem. Alltså inte för att de är nedgångna och slitna, utan för att vi ändrar smak. 30 år är ganska kort tid för en byggnad. Men det tycks mestadels gälla relativt modern arkitektur, från 1970-talet och framåt. Äldre arkitektur tycks besitta estetiska kvaliteter som är mer eller mindre eviga. Själv bor jag i ett hus från 1947. Det är inte arkitektoniskt märkvärdigt på något sätt, men det är uppfört i en mänsklig skala och därmed trivsamt. Det är inte byggt för att sätta Stockholm på kartan.

Kanske låter det flummigt, men jag är helt övertygad om att man behöver en historisk förankring i sin boendemiljö för att man ska trivas. Med det menar jag inte att farmor eller morfarsfar ska komma från platsen där man bor, utan att det ska finnas spår av tidigare generationer – vilka de än var. Historien och länkarna till den är viktigare än vi kanske vill erkänna – även om vi påstår oss vara extremt osentimentala till sinnet. Därför är det viktigt att en stad får växa organiskt. Man kan inte sopa bort det gamla helt och hållet och ersätta det med något skinande nytt och sterilt. Det blir inte bra. Det blir som att bo i en perfekt Legostad utan skavanker, en stad där allt är nytt, välputsat och… fräscht. Då får man en boendemiljö som man faktiskt inte mår bra i. Det måste våra stadsplanerare, och inte minst politiker, ha klart för sig. Exemplet med 1960- och -70-talens rivningar i centrala Stockholm må vara slitet, men det äger fortfarande giltighet. Principen ”bort med det gamla – fram med det moderna” fungerar inte. Miljön blir ogästvänlig. Ointressant. Vi måste ha en blandning av gammalt och nytt, men det nya måste inte vara stort och åbäkigt och glänsande.

Om man nu fokuserar på det politiska tjatet om att allt ska sätta Stockholm på kartan och att allt ska leda fram till ”ETT STOCKHOLM I VÄRLDSKLASS” så vill jag å det försyntaste på nytt påpeka att omvärldens blickar knappast faller på Stockholm bara för att vi uppför en 225 meter hög skyskrapa vid Telefonplan. Turister som tillfrågas vad de tycker om Stockholm säger vanligtvis att det är en mycket vacker stad. Jag tror inte att det är Sergels torg, området kring Åhléns och Drottninggatan mellan Klarabergsgatan och Riksbron de åsyftar. Eller Brunkebergstorg. Nej, det är nog snarare den rikliga förekomsten av vatten och grönområden. Och den låga profilen i mänsklig skala, en profil som bara bryts av några få accenter i form av kyrktorn, Hötorgsskraporna och de ganska blygsamma Kungstornen. Det är Stockholms kännetecken – det som gör Stockholm till Stockholm. Det som gör Stockholm till en vacker och unik stad enligt såväl turister som många bofasta. Varför ska man då göra om staden till New York? Om folk vill ha New York så får de väl åka till New York. Varför ska man förstöra Stockholms särart? Turister kommer ju hit för att staden är vacker precis som den är – och det är stadens skönhet som sätter den på kartan, inte en framtida fulhet. (Jo, kanske blir det en vacker dag hippt med fulhetsturism?)

Men politikerna i Stadshuset jublar över att det sker en inflyttning motsvarande två SL-bussar fulla med människor per dag. Det är bra för Stockholm. Det är bra för den heliga tillväxten. Allt fler företag etablerar sig i Stockholm, för det är där den kompetenta arbetskraften finns – och allt fler människor flyttar till Stockholm, för det är där arbetsgivarna finns. Och så växer staden explosionsartat i antalet invånare, medan bostadsbyggande och infrastruktur inte hänger med. Och då måste man bygga skyskrapor så att folk har någonstans att bo. Ju. Stockholm blir dessutom en mycket roligare stad att bo i när en massa kreativa människor flyttar hit. Jo, jag har hört någon politiker säga just så (förmodligen Sten Nordin). Jag vet inte… Jag ser framför mig hur det står jonglörer och musikanter i varje gathörn och att alla tycker att det är otroligt exotiskt och underbart med alla dessa kreativa människor. I kanske en månad. Har Sten Nordin åkt tunnelbana i rusningstrafik på sista tiden? Då skulle han kanske inte tycka att det är så roligt längre.

En gång i tiden skulle hela Sverige leva. Så är det inte längre. Nu ska alla helst bo i Stockholm och staden ska vara Sveriges ekonomiska nav. Inte för att det måste vara så, utan för att det tycks råda någon form av kollektiv hybris som leder till att det bara råkar bli så. Stockholm ska vara störst, bäst och vackrast och vara ”The Capital of Scandinavia” och ”om Stockholm ska kunna bli en miljonstad så måste vi bla-bla-bla…” och ”bla-bla-bla ett Stockholm i världsklass 2030.” Vem har bestämt allt detta? Förlåt att jag säger det och bidrar till politikerföraktet, men personligen är jag helt övertygad om att vissa politiker inte alls är ute efter att lyssna på folkviljan och förbättra samhället. De är ute efter att skapa monument över sig själva, att bli ihågkomna, och i denna strävan blir de blinda och tror sig veta bäst. De glömmer att lyssna på vad folk säger – för folk i gemen begriper ändå inte sitt eget bästa. Det senaste exemplet är striden kring nya Slussen där många märkliga turer förekommer och har förekommit. ”Upp med nya KONTORSHUS i betong, glas och stål som fyller tomrum och genererar pengar. Bygg Stockholms 518:e jättestörsta GALLERIA med spännande butiker som Lindex, Kapp-Ahl, Clas Ohlson, Dressmann och H&M! Ungdomarna måste ha någonstans att SURFA – vi anlägger en surfvåg i själva Slussen! Låt Ikea bygga ett flytande glasvaruhus mellan Gamla stan och Skeppsholmen! Folk måste SHOPPA! Julhandeln måste slå REKORD! Vi måste sätta Stockholm på KARTAN! Vi måste bli mer som NEW YORK!” (”Sa jag galleria? Jag menar mall. Stockholm största shopping mall.”)

Någon – jag har glömt vem – skrev att Stockholm är en stad där 30 % av invånarna gråter sig till sömns varje kväll för att de inte bor i New York. Det är nog faktiskt alldeles sant.

Read Full Post »