elbrundino

Det hände sig för mycket länge sedan att jag och min syster begav oss av för att tågluffa i England och Skottland. Den bakomliggande anledningen var egentligen att skivbolaget EMI:s legendariska studio belägen vid Abbey Road i London skulle visas för allmänheten under en begränsad tid. En Beatlesfantast som jag kunde inte för allt smör i Småland låta denna unika chans försvinna ut i den stora intigheten – och därför såg jag till att skaffa biljetter, men först sedan jag övertalat min syster att följa med som förkläde. Själv var jag nämligen alltför ung för att ge mig iväg på ett dylikt äventyr ensam.

Nåväl, det var inte besöket i studion som jag ämnade skriva om (även om det på den tiden var en smått sensationell händelse där man inte bara fick se studion utan också se unika filmer och höra outgivet material med The Beatles). I stället drog jag mig av någon anledning just till minnes en liten episod som ådrog sig under samma resa. Den är fullständigt betydelselös, men om andra i sina bloggar kan skriva om smink och vad de ser när de står framför en spegel så kan väl jag få skriva om oviktiga händelser i mitt liv, va?

Nå. Sa jag att jag är Beatlesfantast? Då kan man inte gärna befinna sig på resa i England utan att titta förbi Liverpool. Av någon anledning som jag inte minns så beslöt vi oss dock för att skutta av tåget och söka nattkvarter cirka fyra mil därifrån, i en ort med namnet Preston. Staden är mest känd för att den har a) en av Storbritanniens högsta kyrkor (94 meter) och b) en ovanligt stor busstation (79 hållplatser). Och så ligger den vid River Ribble, och det låter ju om inte annat lite roligt när man säger det.

Vid tågluffande på den tiden kunde man i allmänhet gå till väga på två sätt när man sökte logi. Antingen gick man runt tills man hittade ett hus eller en skylt med texten ”Bed & Breakfast” eller också uppsökte man en turistinformation, vars vänliga personal i regel kunde ringa och boka ett boende åt en. Det där fungerade fint på större orter, men stackars Bolton tycktes lida en synnerlig brist på både skyltar och turistinformationsinrättningar. Hotell var inte att tänka på – och jag kan förresten inte minnas att vi såg några sådana heller. Vad göra? På järnvägsstationen fanns det i alla fall en godsstation och vi fick för oss att fråga mänskan som stod där om han kände till några bed & breakfast-ställen. Han såg lite undrande på oss innan han nickade och vände sig om för att greppa en telefonlur. Jag hörde inte ett ord av vad han sa till personen i andra änden av luren förrän han vände sig om, studerade oss från topp till tå och sa: ”Jodå, de ser respektabla ut.” Jisses…

Efter att tydligen ha godkänts i denna granskning fick vi en liten lapp med en adress och några instruktioner i hur vi bäst skulle gå. Det var bara att följa gatan utanför stationen i några hundra meter och sedan ta till höger. Vi hann dock inte särskilt långt innan vi mötte en äldre dam med käpp som frågade om vi möjligen var de resenärer som de hade ringt från stationen om. Jo, det kunde vi inte förneka. Bed & breakfast-kvinnan hade alltså gått för att möta oss! Så oerhört rart. Eller…så oerhört konstigt? Vad var det för ställe vi var på väg till egentligen? Huset såg tämligen normalt ut, men när vi bjöds att stiga in och möttes av en precis likadan dam i hallen så kom oron krypande igen. ”Arsenik och gamla spetsar.” Två äldre systrar som förgiftar folk och begraver dem i källaren! Rummet var dock fullt godkänt och det fanns till och med ett par andra gäster på inrättningen. Nerverna hoppade dock upp på ytan igen när en av damerna knackade på dörren och undrade om vi ville ha te och kaka. Var det nu själva förgiftningen skulle ske? Men vi var dumartiga och svarade ja tack, det kunde ju vara gott. Och det var det också.

Det dög förstås inte som middag, så min syster och jag tänkte ge oss ut i det stora, vida Preston för att försöka få oss något till livs. På den här tiden råddes tågluffare att gömma något av reskassan på övernattningsstället för att inte bli fullständigt utblottade vid ett eventuellt rån. Så gjorde också vi. När vi skulle låsa och gå så upptäckte vi dock att det inte fanns någon nyckel att låsa med. En av damerna informerades om problemet. Hon tittade lite oförstående på oss och gick sedan för att leta upp en nyckel, som hon också efter en tid faktiskt hittade. Min syster prövade den i låset och kom raskt fram till att den inte passade. Den lilla damen hävdade dock bestämt att den visst passade, mekade lite vid låset, deklarerade att dörren nu var låst och lämnade över nyckeln. Min syster tryckte prövande ner handtaget – och dörren gled utan minsta bekymmer upp. ”Ja, ja” sa tanten. ”Men vi har bara respektabla gäster – och ni skulle ju kunna ställa en stol för dörren.” Eftersom situationen nu kändes lite pinsam så ryckte vi på axlarna och begav oss ut för att göra Preston osäkert.

Såväl kvällen som natten förflöt utan dödsfall eller ens attacker av illamående. Den väl tilltagna engelska frukosten saknade helt märkliga bismaker som kunde tyda på gifttillsatser. Det såg ut som om hela äventyret skulle få ett lyckligt slut. När det var dags att tacka och ge sig av frågade de små tanterna varthän vi hade tänkt resa nu. Min syster förklarade att jag var Beatlesfantast och att vi därför skulle besöka Liverpool. Jag kan nästan svära på att tanterna studsade till. De tittade bekymrat på varandra innan den ena sa: ”Nej, ni ska inte åka till Liverpool. Det är ingen trevlig stad. Åk till Blackpool i stället. Ni kommer inte att ångra er.” Javisst. Blackpool – detta mekka för den som älskar bingohallar, spelarkader och snabbmat. Den rekommendationen var nog faktiskt det läskigaste med hela vistelsen i Preston. Behöver jag säga att vi åkte till Liverpool?