Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play…
Den första juni 1967 var det alltså tjugo år sedan denne Sergeant Pepper lärde sitt band att spela. Med andra ord var det ett par år efter andra världskrigets slut. När LP:n gavs ut på CD 1987 så var det fyrtio år sedan bandet lärde sig att spela, men tjugo år sedan The Beatles sjöng att det var tjugo år sedan. Och just i dag är det alltså sjuttio år sedan Sergeant Pepper agerade bandledare, medan LP:n fyller blygsamma femtio år. Teoretiskt sett kan medlemmar av Sergeant Peppers band fortfarande vara i livet, men troligtvis är de inte musikaliskt aktiva längre. På ett annat plan är delar av Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band i allra högsta grad musikaliskt aktiva. Tanken med LP:n var nämligen att The Beatles skulle iklä sig en roll och låtsas vara några andra än de var. Vilket naturligtvis inte skulle lura någon alls. Det var snarare ett sätt att skapa en ny, kreativ situation genom att frigöra sig från den tvångströja som Beatlesmedlemmarna möjligen tyckte att de bar, trots att de knappast gjorde det. Och kanske är det själva grundidén om en fiktiv orkester som har resulterat i att folk envist har betraktat Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som en konceptskiva.
Hur är det egentligen med den saken? Man kan väl säga att intentionen fanns där, men att den sprack på ett tidigt stadium. Den första tanken var att spela in en LP som skulle vara ett slags tematisk och nostalgisk återblick på bandmedlemmarnas uppväxt i Liverpool. Grundbulten var de två låtarna Strawberry Fields Forever och Penny Lane, som verkligen följer den tematiken. Men så tyckte skivbolaget EMI att det var dags att släppa en singel, vilket gjorde att de två nämnda låtarna så att säga lyftes ut och en helt annan typ av LP skapades. Det påstådda konceptet består egentligen bara av att inledningslåten repriseras i slutet av sida två och knyter ihop hela härligheten. Och att de två första låtarna i någon mån hör ihop. Så det där med koncept kan man egentligen glömma. I stället handlar det om en samling sånger som egentligen är ganska väsensskilda men som ändå på ett egendomligt sätt utgör en väl sammanhållen helhet. Det är som om sångerna presenterar delar av den sammansatta, färgstarka, myllrande och kalejdoskopiska värld som redan omslaget utlovar. Delar som bildar en helhet, precis som de olika delarna av en människas liv och roller bildar en helhet. Och kanske kan det i sig betraktas som ett koncept?
Det där omslaget, ja. Det var rekorddyrt för sin tid. Det kostade omkring 3 000 pund, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 51 300 pund. En ganska rejäl summa för ett skivomslag. Men så blev det också, som man i dag säger, ikoniskt. Om man vet det minsta lilla om populärkultur så vet man hur det ser ut. Det har analyserats. Och det har gjorts en mängd parodier och pastischer på det. Därför blir man nästan chockad när det visar sig att det ursprungligen fanns en annan omslagsidé. Det fiktiva Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band skulle posera i ett rum framför en vägg med små tavlor föreställande olika personer som medlemmarna i The Beatles beundrade. Det skulle ha blivit ett betydligt mer sobert omslag och inte alls den fest för ögat som slutresultatet är. Men ibland kan ju ögat för all del behöva vila en aning. Det fick det också göra när det var dags för nästa skivsläpp, dubbel-LP:n The Beatles med sitt helvita omslag.
Varför skriver jag nu om en femtio år gammal skiva? Jo, dels just för att den fyller 50 år. Dels också för att den kanske har börjat ses som så självklar att man inte riktigt lyssnar på den på det sätt som den förtjänar att lyssnas på, och därmed bör lyftas fram. Och dels för att den just har getts ut i en ommixad stereoversion. Ommixad? Får man göra så? Ska inte den mixning som The Beatles själva godkände få utgöra kanon i all evighet? Det kan man kanske tycka, men faktum är att de la nästan allt krut på monoutgåvan. Mono var nämligen det som gällde 1967. Stereo var något som avancerade ljudnördar höll på med. Dessutom har det hänt en hel del på ljudfronten under 50 år, vilket innebär att man nu kan ta fram detaljer som finns på originalbanden som ingen egentligen har hört tidigare. Mixningen är till på köpet gjord av Giles Martin, son till originalproducenten, i studion där (nästan) hela skivan spelades in. Då är det faktiskt helt okej.
Låter det bra? Ja, det gör det. Nästan overkligt bra. Allt framträder med stor tydlighet, och framför allt är det kanske trummor och bas som bjuder på detaljer som tidigare försvunnit någonstans. Någon har sagt att den nya mixningen ger en ljudbild som får en att tro att man befinner sig i EMI:s studio på Abbey Road i London under själva inspelningen. Jag lyssnar på A Day in the Life på så hög volym jag vågar och drömmer mig tillbaka till den där sommardagen 1983 då jag själv befann mig i den historiska studion och fick höra just den låten. Det var mäktigt då och det är nästan lika mäktigt hemma i mitt ömkliga vardagsrum.
Nåväl. Kanske borde den här nya stereomixen vara fullt tillräcklig för att vi Beatles-nördar ska bli överlyckliga. Men i den lyxutgåva som man har prånglat ut lagom till jubileet ingår dessutom cirka 100 minuter tidigare ej utgivet material. Olika versioner av de så välkända låtarna. Material vars existens inte särskilt många människor har varit medvetna om och ännu färre har hört, särskilt inte i så här bra kvalitet. Men behöver man höra det? Oftast är det ju faktiskt så att de versioner som finns på den utgivna originalskivan som har bedömts vara bäst. Men ointressant är det absolut inte. Man får bland annat en bra bild av inspelningsprocessen och avslöjar ett slags alternativt universum. Här finns många ”tänk om…” Ett gott exempel på det är den tidigare nämnda A Day in the Life, som vid något tillfälle var tänkt att avslutas med ett unisont hummande. När man vet att låten i sin definitiva version avslutas med ett unisont, utdraget pianoackord spelat av fem personer så framstår det där hummandet som fullständigt obegripligt – men också något ganska tidstypiskt och charmigt. Det är intressant att lyssna på, men kanske mest för den inbitne. Övriga kan hoppa över lyxutgåvan och nöja sig med den nya stereomixen.
Så här i efterhand inbillar man sig gärna att The Beatles under inspelningen var fullt på det klara med att de skapade Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett magnifikt soundtrack, och kanske till och med själva mallen, till det som skulle komma att kallas för ”Summer of Love”. Så var det förstås inte. De spelade bara in ytterligare en skiva, men tveklöst fångade de upp något som låg i luften och tveklöst påverkade de genom sin popularitet sin omgivning och tidsandan. Det handlade om något slags korsbefruktning. Och genom att ge ut sin nya skiva just den första juni så avlossade de också symboliskt startskottet för den sommar som man så här i efterhand gärna tror var ovanligt varm och solig. Men skivan spelades in under vintern och våren och blev klar i studion vid Abbey Road på småtimmarna den tjugoförsta april 1967. En färdigmixad acetatskiva togs med till sångerskan Mama Cass Elliots lägenhet i Chelsea och klockan sex på morgonen öppnade de fönstren och spelade upp den nya skivan på hög volym för hela grannskapet. Ingen ringde polisen. Jag tycker att det är en ganska vacker bild av en svunnen tid.
elbrundino 