Det finns de som ser Robert Broberg som en tröttsam och ordlekande pajas i färgglada kläder. Det är naturligtvis fullt tillåtet, men jag vågar påstå att det är en lite onyanserad bild. Ja, nu är det dags för mig att komma ut offentligt som Robert Broberg-beundrare, ty jag väljer att se honom som något av ett geni. Visst, det har gått lite upp och ner i hans karriär och tidvis har han känts lite mindre angelägen – men vem har inte det? Det är väl kanske just denna variation och det berg-och-dal-baneliknande i karriären som gör honom intressant.
Jag har förvisso ett vagt minne av hans TV-serie för barn, The Pling & Plong Show, som sändes 1970, men jag fick inte upp ögonen för honom på allvar förrän jag råkade se en av hans enmans-föreställningar på TV någon gång i början av 1980-talet. Jag minns inte ens vad den hette, men kanske var det den här? Jag minns egentligen bara att den var märklig, men samtidigt på något sätt fascinerande. Så när han kom till en liten teater i Uppsala med föreställningen Lockrop (som eventuellt möjligen i själva verket hette Upp igen) så passade den 17-årige Lasse på att kila dit, och fann en typ av föreställning som nog egentligen var ganska ovanlig då, ett slags mycket välregisserad blandning av ståuppkomik och musik. Att låtarna framfördes till ackompanjemang av en gul bandspelare (och i ett fall dessutom av en skrivmaskin) gjorde inte det hela mindre originellt.
”Välregisserad” skrev jag nyss. Den som har sett en föreställning med Robert Broberg kanske tycker att ”välregisserad” är fel ord att använda, för han verkar ju så otroligt spontan. Jag är ledsen om jag gör någon besviken nu, men jag har sett vissa föreställningar två gånger och kan avslöja att det till synes spontana och improviserade nog för det allra mesta är mycket noga inövat. Det gör inte saken på något sätt sämre – det visar tvärtom på herr Brobergs oerhörda skicklighet som scenkonstnär. Men ibland inträffar nog ändå det oväntade, och då visar han prov på en förnämlig publikkontakt. Vid en föreställning på Cirkus i Stockholm började reste sig plötsligt en kvinna och började närma sig scenen. Broberg uppmärksammade det och frågade på Victor Borge-vis: ”Kom du först nu?” Hon svarade dock att det var hennes födelsedag och att hon fått biljetten i födelsedagspresent eftersom hon alltid hade älskat Robert Broberg. Klart att hon fick komma upp på scenen och få sig en kram! Vid en annan föreställning på samma ställe reste sig en tjej i åttaårsåldern upp. Även hon blev uppmärksammad av herr Broberg. Hon undrade om hon inte kunde få höra Uppblåsbara Barbara, till publikens förtjusning. Jag tror inte att de två händelserna ingick i föreställningen – men man kan å andra sidan aldrig riktigt veta… Jag hade faktiskt själv förmånen att få ingå i föreställningen Morot, men det visar bara ånyo hur regisserat det till synes spontana är. Vid ett tillfälle river Robert loss ett blädderblocksblad och knycklar ihop det. Eftersom jag såg föreställningen två gånger så visste jag att han tänkte kasta ut det hopknycklade pappret till någon i publiken. Jag sträckte därför upp händerna – och så kastade han det till mig. Jag tackade genom att föra ihop handflatorna och sänka huvudet. Han svarade genom att göra samma sak. Spontant, men ändå inte – om ni förstår vad jag menar.
Nå. Robert Broberg gjorde tre riktigt bra föreställningar i mitten av 1980-talet, Lockrop, Raketshow och Morot. (Den förstnämnda kan man betitta på SVT:s Öppet arkiv. De andra två kommer enligt uppgift att läggas upp där så småningom.) De har sedan följts av en räcka föreställningar som jag dock personligen tycker började gå lite på tomgång. Alltid bra, men de saknade det där lilla extra. Kanske beror det på att den Robert Broberg jag tycker allra bäst om är den grubblande, existentiella upplagan. För han är inte bara en glad, färgstark, ordvitsande tok. Det finns en mycket allvarlig, skör sida av Robert Broberg också. Den har tittat fram då och då under karriären, främst under 1970- och 80-talen. Den ganska svårtillgängliga skivan Jag letar efter mig själv (1972) är ett bra exempel på det. Där hittar man låttitlar som Jag letar efter mig själv, Allt det gamla har gått i kras för mej, Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej! och Att ha det taskigt med sej själv i Paris. Sökaren Robert Broberg, en person som inte mår så bra tittar fram. I Det finns ett tomrum från samma skiva sjunger han:
Sen går man och dör Det är det sista man gör Det rår man inte för Sen grävs man ner i en grop eller går opp genom ett skorstensrör Där finns det rum för dej å mej, där finns det rum för oss Där finns ett tomrumPå den mycket fina LP:n Motsättningar (1979) som gavs ut under namnet Zero går han vidare på samma tema och förklarar:
Jag skall inte ligga lik, jag skall brinna när jag ska dö Då äntligen kan flammorna slå ut, när allt är slutMan får liksom finna sig i att de halsbrytande ordlekarna som många människor uppskattar får samsas med det allvarliga och svåra. Samma skiva bjuder på den fenomenalt betitlade Jag älskar dej – ditt helvete. Ibland blir det vågat också, som på LP:n En typiskt rund LP med hål i mitten (1971). Sången Redan när vi sätter oss till bords är inget annat än en samlagsskildring, genialiskt nog ackompanjerad av Adolf Fredriks gosskör! Jag har alltid undrat hur det gick till när den spelades in. Vänder man på skivan så hittar man Insidan av ditt lår som inte är mindre vågad. Detsamma gäller Varför flög jag inte på dej där i snabbköpsbutiken? från uppföljaren Jag letar efter mig själv (1972). Det är modigt, det är sökande, det är – för att använda ett nött ord – starkt! Starkt var också det långa parti i enmansföreställningen Raketshow där Robert plötsligt började berätta om ett psykiskt sammanbrott i USA.
Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Tja, det är tänkt som en hyllning till en mångsidig artist som många kanske betraktar på ett lite ensidigt sätt. Dessutom råkar det vara hans födelsedag i dag. Så var du än befinner dig, Robert Zero Karl Oskar Broberg, grattis på 74-årsdagen!
P.S. Huvudkontoret För Tillvaratagande Av Totalt Kaos är Robert Brobergs produktionsbolag – eller nåt liknande.
P.P.S. De citerade texterna är förstås skrivna av Robert Broberg och jag hoppas att han inte har något emot att de förekommer här.
P.P.P.S. Om man skulle bli sugen på att lyssna lite så finns Robert Broberg rikligt representerad på Spotify. Jag vill främst rekommendera Motsättningar, Raket och Upp igen. Men det finns många små guldkorn i hela hans produktion.
Tack för denna hyllningsartikel av en artist som jag alltid har uppskattat otroligt mycket, förmodligen för att mina föräldrar, särskilt min far, tyckte han var fantastiskt rolig och fick mig att verkligen lyssna på texterna. 🙂
Tack för påminnelsen. INtämemr i det mesta, även om min Robbanperiod bara bestod av Upp Igen!-skivan och Morotshowen.
Tack för fin text. Skrev själv något liknande 2013; http://folkochfa.blogspot.se/2013/01/hjaltar-hyllas-robert-broberg.html
Har skrivit e n hel del om Broberg på min blogg: http://folkochfa.blogspot.se/search/label/Robert%20Broberg / Drake