Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Robert Broberg’

Av något skäl har jag under denna vecka ställt mig frågan huruvida nostalgi är en sjukdom som drabbar alla. Och om denna sjukdom måhända kryper allt lägre ner i åldrarna ju längre tiden går, om den formuleringen är begriplig. Med andra ord: Drabbas vi av nostalgi fortare i dag än för, säg, tjugo år sedan? Jag vet av vilket skäl jag började fundera över detta. Någon nämnde i ett radioprogram att glassen Igloo inte längre finns. Det förvånade mig. Ännu mer förvånad blev jag sedan elementära efterforskningar avslöjat att Igloo försvann redan 1997 då jag var nitton år yngre än jag är i dag. Jag har således i 19 år inte vetat att jag saknar glassen Igloo! För naturligtvis saknar jag den. Naturligtvis fylls jag med nostalgi när detta faktum långsamt slår rot i mitt medvetande. Ty nog handlar väl nostalgi om saknad?

Men är då Igloo egentligen värd att sakna? Var det inte i själva verket en mer än lovligt kletig och sötsliskig historia? Jo, det måste man ju tillstå. Det är väl snarare så att den eländiga glassen framkallar minnen av bekymmersfria och varma barndomssomrar. Glassens uppbyggnad med två pinnar gjorde dessutom att man kunde dela  den med en kompis. Även detta förhållande gör den till ett sympatiskt minne. Man delade den naturligtvis aldrig med en kompis, men i minnet gjorde man det. Eller kanske i fantasin. Och det var fint. Så egendomligt det är, när man tänker efter, att lite simpel frusen saft på två träpinnar kan vara en sådan monumental nostalgibärare.

Jag beslöt mig för att göra ett nostalgiexperiment. Jag letade upp tre avsnitt av Robert Brobergs The Pling & Plong Show från 1970 och såg dem i ett svep. Jag minns inte om jag såg serien då – jag var bara fyra och ett halvt år – men jag minns den ändå på något sätt med nostalgisk värme. Nu ville jag se om samma känsla infann sig så här i vuxen ålder. Det gjorde den tyvärr inte. Tvärtom ställde jag mig frågan vad jag tyckte var så fantastiskt då. Och jag frågade mig hur ett nutida barn skulle uppfatta serien. Men tiderna förändras och vi med den. Vi kan rimligen inte se något som är 45 år gammalt med samma ögon som vi såg det för 45 år sedan.

För några år sedan återsåg jag även en annan TV-serie från min barndom, en serie som jag då tyckte var nästan outhärdligt spännande och fantasieggande. Titeln var Huset Silfvercronas gåta och handlade om resor i den svenska historien. Nostalgins skimmer fick mig att vilja se den igen. Tyvärr visade den sig vara nästan omöjlig att se på grund av att den är hopplöst vänstervriden till sin karaktär. Skrämmande nog förstod man inte det då, inte bara för att man var ett barn – utan för att det var den rådande tidsandan. Jag önskade att jag inte hade sett serien igen. På samma sätt önskar jag att jag inte hade sett The Pling & Plong Show igen. Den ljuva nostalgikänslan dör. Det kan vara fullständigt förödande att försöka återuppleva det som man hyser någon form av nostalgisk känsla för. På samma sätt kanske man borde undvika att återvända till platser som är förknippade med vackra minnen. Nostalgin blir skönare på det sättet. Igloon blir godare och mindre kletig. I stället för att återvända till, och återanvända, det förflutna bör man nog hitta nya saker som man senare kan bli nostalgisk över. På så sätt skapas en framåtrörelse. Man fastnar inte i geggan. Jag tycker ingalunda att nostalgi är fult, men det är lätt att den gör så att man stagnerar. Det blir min slutsats av upplevelserna i vecka 21 under det femtionde året.

 

Annonser

Read Full Post »

Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.

För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.

020a1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.

2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.

3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.

4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.

5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.

6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.

7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.

8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.

9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.

10. Lou Reed  ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.

Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.

Read Full Post »

Några brobergska vax

Några brobergska vax

Det finns de som ser Robert Broberg som en tröttsam och ordlekande pajas i färgglada kläder. Det är naturligtvis fullt tillåtet, men jag vågar påstå att det är en lite onyanserad bild. Ja, nu är det dags för mig att komma ut offentligt som Robert Broberg-beundrare, ty jag väljer att se honom som något av ett geni. Visst, det har gått lite upp och ner i hans karriär och tidvis har han känts lite mindre angelägen – men vem har inte det? Det är väl kanske just denna variation och det berg-och-dal-baneliknande i karriären som gör honom intressant.

Jag har förvisso ett vagt minne av hans TV-serie för barn, The Pling & Plong Show, som sändes 1970, men jag fick inte upp ögonen för honom på allvar förrän jag råkade se en av hans enmans-föreställningar på TV någon gång i början av 1980-talet. Jag minns inte ens vad den hette, men kanske var det den här? Jag minns egentligen bara att den var märklig, men samtidigt på något sätt fascinerande. Så när han kom till en liten teater i Uppsala med föreställningen Lockrop (som eventuellt möjligen i själva verket hette Upp igen) så passade den 17-årige Lasse på att kila dit, och fann en typ av föreställning som nog egentligen var ganska ovanlig då, ett slags mycket välregisserad blandning av ståuppkomik och musik. Att låtarna framfördes till ackompanjemang av en gul bandspelare (och i ett fall dessutom av en skrivmaskin) gjorde inte det hela mindre originellt.

”Välregisserad” skrev jag nyss. Den som har sett en föreställning med Robert Broberg kanske tycker att ”välregisserad” är fel ord att använda, för han verkar ju så otroligt spontan. Jag är ledsen om jag gör någon besviken nu, men jag har sett vissa föreställningar två gånger och kan avslöja att det till synes spontana och improviserade nog för det allra mesta är mycket noga inövat. Det gör inte saken på något sätt sämre – det visar tvärtom på herr Brobergs oerhörda skicklighet som scenkonstnär. Men ibland inträffar nog ändå det oväntade, och då visar han prov på en förnämlig publikkontakt. Vid en föreställning på Cirkus i Stockholm började reste sig plötsligt en kvinna och började närma sig scenen. Broberg uppmärksammade det och frågade på Victor Borge-vis: ”Kom du först nu?” Hon svarade dock att det var hennes födelsedag och att hon fått biljetten i födelsedagspresent eftersom hon alltid hade älskat Robert Broberg. Klart att hon fick komma upp på scenen och få sig en kram! Vid en annan föreställning på samma ställe reste sig en tjej i åttaårsåldern upp. Även hon blev uppmärksammad av herr Broberg. Hon undrade om hon inte kunde få höra Uppblåsbara Barbara, till publikens förtjusning. Jag tror inte att de två händelserna ingick i föreställningen – men man kan å andra sidan aldrig riktigt veta… Jag hade faktiskt själv förmånen att få ingå i föreställningen Morot, men det visar bara ånyo hur regisserat det till synes spontana är. Vid ett tillfälle river Robert loss ett blädderblocksblad och knycklar ihop det. Eftersom jag såg föreställningen två gånger så visste jag att han tänkte kasta ut det hopknycklade pappret till någon i publiken. Jag sträckte därför upp händerna – och så kastade han det till mig. Jag tackade genom att föra ihop handflatorna och sänka huvudet. Han svarade genom att göra samma sak. Spontant, men ändå inte – om ni förstår vad jag menar.

Nå. Robert Broberg gjorde tre riktigt bra föreställningar i mitten av 1980-talet, LockropRaketshow och Morot. (Den förstnämnda kan man betitta på SVT:s Öppet arkiv. De andra två kommer enligt uppgift att läggas upp där så småningom.) De har sedan följts av en räcka föreställningar som jag dock personligen tycker började gå lite på tomgång. Alltid bra, men de saknade det där lilla extra. Kanske beror det på att den Robert Broberg jag tycker allra bäst om är den grubblande, existentiella upplagan. För han är inte bara en glad, färgstark, ordvitsande tok. Det finns en mycket allvarlig, skör sida av Robert Broberg också. Den har tittat fram då och då under karriären, främst under 1970- och 80-talen. Den ganska svårtillgängliga skivan Jag letar efter mig själv (1972) är ett bra exempel på det. Där hittar man låttitlar som Jag letar efter mig självAllt det gamla har gått i kras för mej, Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej!  och Att ha det taskigt med sej själv i Paris. Sökaren Robert Broberg, en person som inte mår så bra tittar fram. I Det finns ett tomrum från samma skiva sjunger han:

Sen går man och dör
Det är det sista man gör
Det rår man inte för
Sen grävs man ner
i en grop eller går opp
genom ett skorstensrör
Där finns det rum för dej å mej,
där finns det rum för oss
Där finns ett tomrum

På den mycket fina LP:n Motsättningar (1979) som gavs ut under namnet Zero går han vidare på samma tema och förklarar:

Jag skall inte ligga lik,
jag skall brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut,
när allt är slut
 

Man får liksom finna sig i att de halsbrytande ordlekarna som många människor uppskattar får samsas med det allvarliga och svåra. Samma skiva bjuder på den fenomenalt betitlade Jag älskar dej – ditt helvete. Ibland blir det vågat också, som på LP:n En typiskt rund LP med hål i mitten (1971). Sången Redan när vi sätter oss till bords är inget annat än en samlagsskildring, genialiskt nog ackompanjerad av Adolf Fredriks gosskör! Jag har alltid undrat hur det gick till när den spelades in. Vänder man på skivan så hittar man Insidan av ditt lår som inte är mindre vågad. Detsamma gäller Varför flög jag inte på dej där i snabbköpsbutiken? från uppföljaren Jag letar efter mig själv (1972). Det är modigt, det är sökande, det är – för att använda ett nött ord – starkt! Starkt var också det långa parti i enmansföreställningen Raketshow där Robert plötsligt började berätta om ett psykiskt sammanbrott i USA.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Tja, det är tänkt som en hyllning till en mångsidig artist som många kanske betraktar på ett lite ensidigt sätt. Dessutom råkar det vara hans födelsedag i dag. Så var du än befinner dig, Robert Zero Karl Oskar Broberg, grattis på 74-årsdagen!

P.S. Huvudkontoret För Tillvaratagande Av Totalt Kaos är Robert Brobergs produktionsbolag – eller nåt liknande.

P.P.S. De citerade texterna är förstås skrivna av Robert Broberg och jag hoppas att han inte har något emot att de förekommer här.

P.P.P.S. Om man skulle bli sugen på att lyssna lite så finns Robert Broberg rikligt representerad på Spotify. Jag vill främst rekommendera MotsättningarRaket och Upp igen. Men det finns många små guldkorn i hela hans produktion.

Read Full Post »