elbrundino

En pil visar vem som signerat. Tydlighet är en dygd.

Någon gång en bit in på 90-talet var det. Kanske 1994? Kanske något annat år. Jakob Hellman hade i alla fall varit alldeles förskräckligt tyst alldeles för förskräckligt länge. Hade han gått i kloster? Var han intagen på psykiatrisk klinik? Hade han emigrerat till Finland? Och framför allt: Varför kom det ingen uppföljare till succén …och stora havet från 1989? Det spekulerades. Men mitt i den värsta tystnaden fick jag plötsligt reda på att han skulle framträda tillsammans med en grupp som jag tror hette Doc V på ett obskyrt ställe på Drottninggatan i Uppsala. Jag och kamrat Viktoria gick dit för att dämpa Hellman-abstinensen och vara med om något kanske historiskt. Kanske något som nästan ingen visste om. Eller var det så att ingen brydde sig?

Vi går tillbaka i tiden. Nedanför Uppsala slott, vid foten av Kasåsen, ligger en träkåk med en tjusig inglasad veranda. Huset uppfördes en gång i tiden för nykterhets-organisationen IOGT. Eller åtminstone höll de till där en period. Så småningom blev det i stället ett syndens näste i form av en konsertlokal/krog vid namn Barowiak. Namnet kommer av en polsk balettmästare som av något skäl hamnade i Uppsala. I alla fall. I min ungdom var det dit man gick för att lyssna på musik och kanske inmundiga en öl. Mest minns jag stället av tre skäl: den amerikanske kultartisten Warren Zevon, stridspiloten och poeten Åke Hodell, och Jakob Hellman. Första gången jag både hörde och hörde talas om den sistnämnde var just där, på Barowiak. Han var uppvärmare åt de då betydligt mer kända Wilmer X och hade förstås en ganska otacksam uppgift. Okänd, liten och tanig, ensam på scenen – och kanske lite blyg, men samtidigt kaxig. Och handen på hjärnan, hur ofta är vi som konsertbesökare det minsta intresserade av förbandet? Men han lyckades se både skör och stark ut – samtidigt.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Och jag minns att den där glasögonprydde unge mannen med gitarr gjorde intryck på mig och jag bestämde mig där och då för att jag tyckte om honom. Jag ska inte låtsas att jag hörde vad han sjöng, men melodierna och sättet att sjunga tilltalade mig mycket. Han hade en lustig, liksom luftig frasering som gjorde att han lät väldigt annorlunda jämfört med alla andra artister på den tiden. Självklart kom en del människor dragande med det där klassiska ”han-kan-ju-inte-sjunga”. Men det är klart att han kunde sjunga – han sjöng bara annorlunda. ”Jag var ju tvungen att få luft” sa han i ett TV-program häromåret. Och det är ju onekligen sunt att få sig lite luft emellanåt.

Tre nöjda och glada fantaster.

I februari gavs LP:n …och stora havet äntligen ut och jag köpte den genast på cd (eftersom jag var en mycket modern människa). Inte hade jag behövt vara rädd för att bli besviken – för den där stackars skivan golvade mig totalt med sina smittande, sångbara melodier och sina både fullständigt självklara och lite egna texter. Självklara för att man förstod vad han ville säga, det var som om varenda textrad gick att applicera på ens eget liv och ens egna känslor. Men han uttryckte allt på ett eget sätt, med speciella formuleringar som ibland var alldeles extra underbart underfundiga:

Natten är vacker och månen är full
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag
Du är allt jag vill ha

Men favoritsången var och är Avundsjuk på dig som inleds med följande vers, där jag alldeles särskilt älskar den sista raden som liksom inte riktigt hänger ihop med de föregående – och ändå gör det på ett fullständigt självklart sätt.

Du har sett mej gå omkring i natten här
i en gammal oåtkomlig atmosfär
Du har sett mej undra över livet,
men har du sett mej tjuvtitta på er?
I ett fönster i ett hus där jag bor
låter dunkla lampor ana nå’t så stort
Så du kan aldrig ana allt som jag vet
Visst ser jag ut som en poet

Jag tror faktiskt att jag i ett år eller så ville vara Jakob Hellman. Jag menar, jag var ett halvår yngre än han (det är jag förresten fortfarande) och hade glasögon. Det var bara gitarren som fattades. Och kanske en hel del begåvning. Men jag fick nöja mig med att vara hans ambassadör och gav bort hans skiva till folk i födelsedagspresent. Ibland känns det angeläget att frälsa andra.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Den 17 mars 1989 kom han till skivaffären BK i Uppsala för att ge en minikonsert och signera skivor. Det är klart att jag var där, tillsammans med kamrat Karin, kamrat Viktoria och eventuellt kamrat Marcus. I en väska smugglade jag in min otympliga kassettbandspelare och än i dag har jag någonstans en skramlig och dålig inspelning av en hittills outgiven sång som kanske hette Min Marie. På fotot av mig och Jakob tävlar vi om vem som kan rodna mest, tror jag. Det var i alla fall ett stort ögonblick – åtminstone för mig. Under det närmaste året gick jag på ett par av hans konserter i Uppsala och tiggde till mig ännu en autograf vid Barowiaks bardisk. Och en gång besvärade jag honom vid Globens tunnelbanestation efter en Bob Dylan-konsert. Han låtsades känna igen mig. Men sedan – tystnad.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Åter till det obskyra stället på Drottninggatan i Uppsala anno kanske 1994. Vi fick syn på Jakob Hellman i dunklet. Han gick till baren och beställde shots. Stora scenskälvan? Kanske. Vi avstod från att gå fram och prata. Ville visa respekt för 90-talets Garbo. Men så småningom stod han i alla fall på scenen ackompanjerad av Doc V. Det var en konstig konsert – man märkte att han nog egentligen inte alls ville stå där. Jag kan inte ens minnas att han spelade några låtar från …och stora havet, men det är möjligt att han gjorde det. Faktum är att jag bara minns tre låtar. Madonnas Like a Virgin (jag ljuger inte!). En ny, egen låt som möjligen hette Det finns ett land, eller som åtminstone hade en text som började så. Och när han uppenbarligen var missnöjd med den så avbröt han den tvärt och räknade in Twist and Shout i stället. Möjligen spelade han också Tant Struls Slicka mig ren. Där och då var jag nästan helt säker på att han aldrig mer skulle stå på en scen. Men ibland är det glädjande när man har fel.

Här är förresten ett trevligt videoklipp med Cornelis Vreeswijks Ballad på en soptipp och den outgivna Hellman-låten Säg att det är mej du vill ha. Och därtill lite småprat med ingen mindre än Kjell Lönnå!

https://www.youtube.com/watch?v=eURtfeQkIis