Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘…och stora havet’

Hellmanc1 (2)

Oskarp, men ändock stilstudie. Kitok till höger.

När Jakob Hellman träder in på Cirkus scen så är det utan några som helst åthävor, lite som om scenen (och faktiskt hela konsertlokalen) är hans vardagsrum. Den mentala vägg som ibland finns mellan scen och publikrum existerar inte, vilket väl i och för sig är lika mycket publikens förtjänst som hans egen. Det står nämligen omedelbart klart att han är ytterst välkommen och efterlängtad. Jag skulle nästan vilja påstå att stämningen är närmast andaktsfull på Cirkus, som om alla är angelägna att inte missa ett enda ord eller en enda ton. Faktum är att publiktystnaden under mellansnacken är av ett slag som man mycket sällan upplever i konsertlokaler.

Förväntningarna är naturligtvis höga när Jakob Hellman efter cirka trettio år ger sig ut på en ordentlig turné med ett band i ryggen. Det är så många som har ett speciellt förhållande till honom och hans musik och alla vid sina sinnens fulla bruk vill naturligtvis att det ska gå bra för honom. Just därför känns det så härligt att en avslappnad stämning genast infinner sig. Jakob ser verkligen ut att trivas. Han är glad och energisk och rör sig i små och stora språng över scenen. Och någon nervositet ser i alla fall inte jag några spår av. Ja, vid något tillfälle kommer han av sig och börjar på fel vers. Ett par gånger glömmer han att sätta i gitarrsladden. Men de små fadäserna är absolut ingenting som stör och han finner sig mycket snabbt till rätta, inte minst tack vare blixtsnabba, roliga kommentarer till publiken och en stor portion charm. Om mikrofonen råkar rasa i golvet – vilket den gör – ja, då lägger man sig förstås på golvet och sjunger. Perfektionisten Hellman bryr sig nog inte så mycket om små fadäser så länge de inte drabbar musiken: En gång ger han bandet order om att börja om låten för att ”det är nödvändigt”. Det ska låta rätt från början – det är tydligt att det är viktigt för honom.

Fyramannabandet bidrar starkt till att det låter rätt. Herrarna är samspelta och kompetenta och gör egentligen inte så mycket väsen av sig, om man nu kan säga så. De gör sitt jobb och spelar de trettio år gamla låtarna så att man känner igen dem. Någon kanske uppfattar det som tråkigt att arrangemangen ligger så nära hur de lät på skivan ”…och stora havet”, men det är det verkligen inte. Arrangemangen fungerade då och de fungerar precis lika bra nu, och man får förmoda att det är precis så upphovsmannen vill ha det. Och gissningsvis även publiken. Till min stora glädje känner jag också igen Jakobs sångröst och sätt att sjunga och frasera. Jag minns då, för trettio år sedan, att folk hade synpunkter och menade att han inte kunde sjunga. Det är lika obegripligt nu som då.

Till den här konserten har två gästartister bjudits in, den tredje är, om jag förstår saken rätt, ständig gästartist under turnén. Han heter Magnus Ekelund, men uppträder under sitt samiska släktnamn Kitok. Hans gästspel i två låtar (Mitt elixir och Inland Empire) fungerar alldeles, alldeles utmärkt. Detsamma måste sägas om Per Perssons bejublade uppdykande i Tusen dagar härifrån, som ju herr Hellman förgyllde med sin sång en gång för länge sedan. Den tredje gästartisten fungerar kanske inte riktigt lika bra. Inget ont om Mattias Alkberg, men han tillför liksom inte så mycket till den fina singelbaksidan Som jag vill. Fast det är klart, han får sjunga textraden ”Att gå till en för dyr frisör mitt inne i vår stad” och samtidigt dra sig i det långa och toviga håret. Det är roligt.Hellmanc7 (3)

Det som kanske överraskar mest med den här konserten är att den är så pass underhållande. Mellansnacken är generellt väldigt roliga – men också kloka och mångbottnade. Någon gång är de en aning svåra att hänga med i innan man förstår vart han vill komma, men det känns bara charmigt och bidrar till en känsla av spontanitet. Den gode mannen har känsla för timing och en underbar självdistans. Han skämtar till exempel om att de som såg någon spelning med honom under 90-talet och början av 2000-talet antagligen blir väldigt nervösa när han börjar stämma gitarren, och syftar på att han då tenderade att stämma gitarren väldigt länge. ”Men ni behöver inte vara oroliga” försäkrar han. Och det behöver vi inte heller.

Vi behöver inte heller vara oroliga för att inte få höra det vi har kommit för att höra. Nästan alla låtar från …och stora havet framförs, plus de tidigare nämnda ”gästlåtarna”, en Evert Taube-sång och en sång av Hellman-favoriten Alf Hambe. Det är gott nog. Men det verkligt glädjande är de ”nya” låtarna som, om jag räknade rätt, var sju till antalet. Vissa är verkligen nya, andra har kanske tio år på nacken. De låter bra och kommer garanterat att låta ännu bättre på skiva. Man kan inte vara annat än nöjd med den fina blandningen av material. Jag var lite orolig för att min stora favorit Avundsjuk på dig skulle uteslutas, men lyckligtvis dök den också upp. Det enda jag saknade var singelbaksidan Vägar hem, som jag är också är oerhört förtjust i. Kanske kommer den med nästa gång, Jakob?

Read Full Post »

 

En pil visar vem som signerat. Tydlighet är en dygd.

Någon gång en bit in på 90-talet var det. Kanske 1994? Kanske något annat år. Jakob Hellman hade i alla fall varit alldeles förskräckligt tyst alldeles för förskräckligt länge. Hade han gått i kloster? Var han intagen på psykiatrisk klinik? Hade han emigrerat till Finland? Och framför allt: Varför kom det ingen uppföljare till succén …och stora havet från 1989? Det spekulerades. Men mitt i den värsta tystnaden fick jag plötsligt reda på att han skulle framträda tillsammans med en grupp som jag tror hette Doc V på ett obskyrt ställe på Drottninggatan i Uppsala. Jag och kamrat Viktoria gick dit för att dämpa Hellman-abstinensen och vara med om något kanske historiskt. Kanske något som nästan ingen visste om. Eller var det så att ingen brydde sig?

Vi går tillbaka i tiden. Nedanför Uppsala slott, vid foten av Kasåsen, ligger en träkåk med en tjusig inglasad veranda. Huset uppfördes en gång i tiden för nykterhets-organisationen IOGT. Eller åtminstone höll de till där en period. Så småningom blev det i stället ett syndens näste i form av en konsertlokal/krog vid namn Barowiak. Namnet kommer av en polsk balettmästare som av något skäl hamnade i Uppsala. I alla fall. I min ungdom var det dit man gick för att lyssna på musik och kanske inmundiga en öl. Mest minns jag stället av tre skäl: den amerikanske kultartisten Warren Zevon, stridspiloten och poeten Åke Hodell, och Jakob Hellman. Första gången jag både hörde och hörde talas om den sistnämnde var just där, på Barowiak. Han var uppvärmare åt de då betydligt mer kända Wilmer X och hade förstås en ganska otacksam uppgift. Okänd, liten och tanig, ensam på scenen – och kanske lite blyg, men samtidigt kaxig. Och handen på hjärnan, hur ofta är vi som konsertbesökare det minsta intresserade av förbandet? Men han lyckades se både skör och stark ut – samtidigt.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Minikonsert på BK i Uppsala, 17 mars 1989.

Och jag minns att den där glasögonprydde unge mannen med gitarr gjorde intryck på mig och jag bestämde mig där och då för att jag tyckte om honom. Jag ska inte låtsas att jag hörde vad han sjöng, men melodierna och sättet att sjunga tilltalade mig mycket. Han hade en lustig, liksom luftig frasering som gjorde att han lät väldigt annorlunda jämfört med alla andra artister på den tiden. Självklart kom en del människor dragande med det där klassiska ”han-kan-ju-inte-sjunga”. Men det är klart att han kunde sjunga – han sjöng bara annorlunda. ”Jag var ju tvungen att få luft” sa han i ett TV-program häromåret. Och det är ju onekligen sunt att få sig lite luft emellanåt.

Tre nöjda och glada fantaster.

I februari gavs LP:n …och stora havet äntligen ut och jag köpte den genast på cd (eftersom jag var en mycket modern människa). Inte hade jag behövt vara rädd för att bli besviken – för den där stackars skivan golvade mig totalt med sina smittande, sångbara melodier och sina både fullständigt självklara och lite egna texter. Självklara för att man förstod vad han ville säga, det var som om varenda textrad gick att applicera på ens eget liv och ens egna känslor. Men han uttryckte allt på ett eget sätt, med speciella formuleringar som ibland var alldeles extra underbart underfundiga:

Natten är vacker och månen är full
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag
Du är allt jag vill ha

Men favoritsången var och är Avundsjuk på dig som inleds med följande vers, där jag alldeles särskilt älskar den sista raden som liksom inte riktigt hänger ihop med de föregående – och ändå gör det på ett fullständigt självklart sätt.

Du har sett mej gå omkring i natten här
i en gammal oåtkomlig atmosfär
Du har sett mej undra över livet,
men har du sett mej tjuvtitta på er?
I ett fönster i ett hus där jag bor
låter dunkla lampor ana nå’t så stort
Så du kan aldrig ana allt som jag vet
Visst ser jag ut som en poet

Jag tror faktiskt att jag i ett år eller så ville vara Jakob Hellman. Jag menar, jag var ett halvår yngre än han (det är jag förresten fortfarande) och hade glasögon. Det var bara gitarren som fattades. Och kanske en hel del begåvning. Men jag fick nöja mig med att vara hans ambassadör och gav bort hans skiva till folk i födelsedagspresent. Ibland känns det angeläget att frälsa andra.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Skivsignering på BK i Uppsala.

Den 17 mars 1989 kom han till skivaffären BK i Uppsala för att ge en minikonsert och signera skivor. Det är klart att jag var där, tillsammans med kamrat Karin, kamrat Viktoria och eventuellt kamrat Marcus. I en väska smugglade jag in min otympliga kassettbandspelare och än i dag har jag någonstans en skramlig och dålig inspelning av en hittills outgiven sång som kanske hette Min Marie. På fotot av mig och Jakob tävlar vi om vem som kan rodna mest, tror jag. Det var i alla fall ett stort ögonblick – åtminstone för mig. Under det närmaste året gick jag på ett par av hans konserter i Uppsala och tiggde till mig ännu en autograf vid Barowiaks bardisk. Och en gång besvärade jag honom vid Globens tunnelbanestation efter en Bob Dylan-konsert. Han låtsades känna igen mig. Men sedan – tystnad.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Gröna Lund 2013, tror jag.

Åter till det obskyra stället på Drottninggatan i Uppsala anno kanske 1994. Vi fick syn på Jakob Hellman i dunklet. Han gick till baren och beställde shots. Stora scenskälvan? Kanske. Vi avstod från att gå fram och prata. Ville visa respekt för 90-talets Garbo. Men så småningom stod han i alla fall på scenen ackompanjerad av Doc V. Det var en konstig konsert – man märkte att han nog egentligen inte alls ville stå där. Jag kan inte ens minnas att han spelade några låtar från …och stora havet, men det är möjligt att han gjorde det. Faktum är att jag bara minns tre låtar. Madonnas Like a Virgin (jag ljuger inte!). En ny, egen låt som möjligen hette Det finns ett land, eller som åtminstone hade en text som började så. Och när han uppenbarligen var missnöjd med den så avbröt han den tvärt och räknade in Twist and Shout i stället. Möjligen spelade han också Tant Struls Slicka mig ren. Där och då var jag nästan helt säker på att han aldrig mer skulle stå på en scen. Men ibland är det glädjande när man har fel.

 

Här är förresten ett trevligt videoklipp med Cornelis Vreeswijks Ballad på en soptipp och den outgivna Hellman-låten Säg att det är mej du vill ha. Och därtill lite småprat med ingen mindre än Kjell Lönnå!

https://www.youtube.com/watch?v=eURtfeQkIis

 

 

 

 

Read Full Post »

Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.

För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.

020a1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.

2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.

3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.

4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.

5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.

6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.

7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.

8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.

9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.

10. Lou Reed  ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.

Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.

Read Full Post »