elbrundino

Eld. Klarinettväska. Studentmössa. Och bredvid mig en numera tämligen känd skådespelare.

Sista april. Så sa vi i Uppsala när jag var en liten grabb på 70-talet. Inte sjutton sa vi väl Valborgsmässoafton? För svårt. För pretentiöst. Men oavsett vad vi sa så var det en högtid i långt högre grad än den efterföljande arbetarhögtiden första maj. Så är det när man har det ganska bra i en villaförort. Så är det när denna villaförort råkar vara den där Sveriges kanske mest imposanta så kallade majbrasa traditionsenligt antänds och avbränns på Kungshögarna. Det ligger något närmast magiskt och hedniskt över hela ritualen och man inbillar sig gärna att det är en kvarleva från vikingarnas blot. Att man i flera hundra år har samlat ris och löv och gamla uttjänta soffor i en stor hög och fjuttat på. Man inbillar sig så oerhört mycket.

För det är klart att det var elden som fascinerade när man var liten. Och smällarna. Inte var det vårtalet och hurrandet och vårsångerna och fylleriet – även om jag inte kan minnas att det sistnämnda var något man märkte av. Var sak har liksom sin tid. Smällarna var för övrigt något som de stora grabbarna ägnade sig åt. Kinapuffar var farliga, oåtkomliga saker. Vilket för all del inte hindrade mig och grannen från att ganska tidigt på morgonen den första maj ge oss iväg på våra cyklar med limpsadel för att kolla om vi kunde hitta några tappade eller icke-detonerade ettöres-, tvåöres- eller treöressmällare. Små dynamitgubbar som väl möjligen någon gång i forntiden kostade just ett, två eller tre öre. Inte fick jag hålla på med dylikt. Men om man hittade en och råkade antända den? Det kunde väl ingen säga något om?

Man växer dock upp ganska snabbt. Vissa gör i alla fall det. Fascinationen för eld och smällar avtar. Pyromantendenserna ersätts av andra tendenser. Men jag var en välartad gosse. Det skulle till exempel aldrig ha fallit mig in att avvika från skolan för att bege mig ner på stan för att titta på den traditionella så kallade forsränningen i Fyrisån. Det fanns dock de som gjorde det. Traditionell och traditionell, förresten. Man vill ju gärna inbilla sig att även den traditionen har varit igång sedan vikingatiden. I själva verket drog den inte igång, i mycket liten skala, förrän 1975. Jag var då nyss fyllda nio år och fick nog inte ens vistas på stan ensam. När jag första gången fick möjlighet att se den konstaterade jag snabbt att den tillhörde den där kategorin företeelser som många pratar om men som i själva verket är tämligen ointressant. Det är ju ofta så med traditioner.

I dag går jag som pliktskyldigast och kastar ett getöga på närmaste majbrasa på sista april. För att känna lite av värmen från elden. Kanske för att sätta lite brandrök i halsen. Det räcker så. Vårtalen är svåra att variera och är märkvärdigt substanslösa. Körsång i skrälliga högtalare kan man vara utan. Fingertopparna blir vita av köld bara jag tänker på april månads sista skälvande timmar. Jag tänker tillbaka på mina insatser som både orkestermedlem och körsångare på Kungshögarna i Gamla Uppsala. Det är svårt att spela klarinett med vantar på. Det är mycket enklare att sjunga. Basstämman i Vintern raaasat ut bland våra fjällar sitter i ryggmärgen. Men jag tänker också tillbaka på ett vårtal som aldrig hölls. En gång fick nämligen någon för sig att fråga mig om jag ville hålla vårtalet. Detta vårtalens vårtal. Kanske skulle min ungdomliga fantasi ha kreerat ett roligt, uppfriskande och annorlunda vårtal. Men jag tackade nej, av ren självbevarelsedrift. Man måste göra det ibland. Som när jag blev tillfrågad om jag ville nyöversätta Tolkiens ”Ringen”-trilogi. Man måste veta sina begränsningar. Det gör jag fortfarande, denna sjuttonde vecka under det femtionde året. Ibland ångrar jag denna brist på mod. För det mesta gör jag det inte.