Denna vecka 44 under det femtionde året blev den vecka då alla i ett slags barnslig förtjusning utropade ”snö!”. Det är en aning märkligt, men det förefaller som om vi svenskar trots ett visst mått av gnäll ändå upplever den första snön som något magiskt och utropsvärt. Den andra eller tredje snön är det sällan någon som säger något om. Kanske handlar det helt enkelt om att vara först med en nyhet, ungefär som om man tänker: ”Jag meddelar först av alla att det snöar. Jag är så observant. Det gör mig speciell. Älska mig!” Kanske handlar det om makt; att få alla att resa sig och springa till närmsta fönster för att beskåda hur det vita täcket såsom i ett trollslag förvandlar allt det gråa till något orört, ljust och vackert? Jag har inget svar. Men någon kommer alltid att ropa: ”Det snöar!” Åtminstone så länge snö har en teoretisk chans att falla. Det ser kanske inte så ljust ut på den punkten.
Men nu ligger den där. Snön. Den trillar ner i mina kängor och beblöter mina strumpor och orsakar obehag. När mina kängsnören går upp samlas den lite för blöta snön i märkvärdiga klumpar kring dem så att det känns som att gå omkring med bojor kring benen. Jovisst är snön i något stadium vacker. Innan människor börjar klampa omkring i den. Innan hundar kissar i den. Innan den förvandlas till en iskana som blänker i gatlyktors sken. Ja, ja. Den är vacker då. Men mest är den till besvär. Lite som jag. Eller kanske som påven?
Detta var nämligen den vecka då farbror påven kom på besök till det så förtvivlat sekulära och förståndiga Sverige och förargade både kreti och pleti. Det är andra gången på tjugosju år som han kommer hit. Kanske är det lite för ofta. Själv var jag med förra gången det begav sig, 1989, men då var det förstås en annan påve det var fråga om. Om det hade varit samma så skulle han nu ha varit nittiosex år gammal. Men det är det alltså inte. 1989 var Johannes Paulus II blott sextionio år gammal och förmodligen en ganska erfaren och förståndig man, medan jag var tjugotre år gammal och trodde mig veta mer än vad jag gör i dag. När påven (som då inte var påve) var tjugotre år gammal rasade andra världskriget. Det gjorde det inte 1989. Jag minns honom bara som en medelstor prick där han kom vandrande över före detta hednisk mark vid Kungshögarna i Gamla Uppsala. Han var som en rockstjärna. Folk sålde sådana där halsdukar som åtminstone förr såldes som souvenirer vid rockkonserter. Billiga saker i inbillat siden med artistens namn på. Jag köpte en sådan halsduk med påvens namn på. Varför? Ingen aning. Grupptryck? Ungdomligt oförstånd? Om jag tänker efter så var det nog snarare en vimpel, och om jag tänker efter riktigt noga så har jag nog den där vimpeln kvar i en låda nere i förrådet och där får den nog stanna.
Hur som helst. På väg hem till Vatikanstaten uttryckte påven något om svenska män och kvinnor. Detta något hade han hört någon säga och han visste inte om det stämde. Det var vad han sa. Och genast gick alla i taket. Allt detta gläfsande gör mig trött. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är som om det sitter en hel armé av tyckare ute i stugorna som bara väntar på att någon ska säga något som man kan rasa över. Vad handlar det där om? Varför är vi så snara att fördöma andra människor hela tiden? Är det inte bara ett uttryck för vår självgodhet? Vår generella vi-vet-bäst-attityd. Vår förment progressiva upplysthet. Vår vägran att inse att andra kulturer ser saker på ett annat vis. Vad har vi egentligen för rätt att betrakta andra människor som mindre vetande? Engelsmännen har ett uttryck för självgodhet som är ganska talande: ”Holier-than-thou.” Heligare än du. Varför inbillar vi oss att våra åsikter är ”heligare” än någon annans? Nej, jag försvarar inte påvens eller katolska kyrkans kvinnosyn – men jag undrar vad vi har för rätt att rasa över den. Vi tänker olika, helt enkelt. Vi har olika traditioner. Och kanske är det så att katolikerna inte mår illa av det. Kanske är det så att de inte måste upplysas om att de har ”fel”. Detta är ett generellt exempel. Ett aktuellt exempel. Men det gäller för många andra saker.
På samma spår: Jag har svårt att släppa det här med Bob Dylan och Nobelpriset. Ännu denna vecka 44 har jag sett ilskna kommentarer om den ”otacksamme” och ”dryge” Bob Dylan som inte genast föll på knä och grät av lycka över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många människor känner Bob Dylan personligen? Inte är det många. Ändå tycks väldigt många veta att han är en otacksam och dryg människa. Varför? Därför att han inte följer vårt svenska mönster. Vi vill att han ska kräla i stoftet för oss svenskar som tydligen inbillar oss att det är vi som nation och folk som har tilldelat honom detta pris. Och så har han mage att inte visa tacksamhet. Är det inte ett uttryck för självgodhet? Och då talar jag inte om Bob Dylan, utan om oss svenskar. Vad vet vi om honom? Vad vet vi om andra människor? Återigen: Vad ger oss rätt att kräva att alla ska göra det som vi anser vara rätt och riktigt? Vad ger oss rätt att kräva att alla ska tänka så som vi tänker? Jag funderar ofta på det där: Vad vet vi egentligen om hur en annan människa känner sig, mår och uppfattar verkligheten? Det är så lätt att inbilla sig att alla tänker ungefär likadant, eller borde tänka likadant. Och så söker vi bara bekräftelse för vårt sätt att tänka, våra egna åsikter – i stället för att försöka förstå hur andra resonerar. Det leder till ett svartvitt tänkande och ett missionerande för att försöka övertyga andra att tänka ”rätt”, det vill säga så som vi själva tänker. Tänk om vi skulle ta och försöka bli lite mindre självgoda? Tänk om vi skulle ta och skotta bort den där ”jag är heligare än du”-attityden och bejaka olikheterna? Men vad vet jag? Jag är bara en enkel och småaktig femtioåring som nu går på vintriga iskanetrottoarer med små, försiktiga steg. Som en åttiofemåring.
elbrundino 