Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kungshögarna’

Denna vecka 44 under det femtionde året blev den vecka då alla i ett slags barnslig förtjusning utropade ”snö!”. Det är en aning märkligt, men det förefaller som om vi svenskar trots ett visst mått av gnäll ändå upplever den första snön som något magiskt och utropsvärt. Den andra eller tredje snön är det sällan någon som säger något om. Kanske handlar det helt enkelt om att vara först med en nyhet, ungefär som om man tänker: ”Jag meddelar först av alla att det snöar. Jag är så observant. Det gör mig speciell. Älska mig!” Kanske handlar det om makt; att få alla att resa sig och springa till närmsta fönster för att beskåda hur det vita täcket såsom i ett trollslag förvandlar allt det gråa till något orört, ljust och vackert? Jag har inget svar. Men någon kommer alltid att ropa: ”Det snöar!” Åtminstone så länge snö har en teoretisk chans att falla. Det ser kanske inte så ljust ut på den punkten.

Men nu ligger den där. Snön. Den trillar ner i mina kängor och beblöter mina strumpor och orsakar obehag. När mina kängsnören går upp samlas den lite för blöta snön i märkvärdiga klumpar kring dem så att det känns som att gå omkring med bojor kring benen. Jovisst är snön i något stadium vacker. Innan människor börjar klampa omkring i den. Innan hundar kissar i den. Innan den förvandlas till en iskana som blänker i gatlyktors sken. Ja, ja. Den är vacker då. Men mest är den till besvär. Lite som jag. Eller kanske som påven?

Detta var nämligen den vecka då farbror påven kom på besök till det så förtvivlat sekulära och förståndiga Sverige och förargade både kreti och pleti. Det är andra gången på tjugosju år som han kommer hit. Kanske är det lite för ofta. Själv var jag med förra gången det begav sig, 1989, men då var det förstås en annan påve det var fråga om. Om det hade varit samma så skulle han nu ha varit nittiosex år gammal. Men det är det alltså inte. 1989 var Johannes Paulus II blott sextionio år gammal och förmodligen en ganska erfaren och förståndig man, medan jag var tjugotre år gammal och trodde mig veta mer än vad jag gör i dag. När påven (som då inte var påve) var tjugotre år gammal rasade andra världskriget. Det gjorde det inte 1989. Jag minns honom bara som en medelstor prick där han kom vandrande över före detta hednisk mark vid Kungshögarna i Gamla Uppsala. Han var som en rockstjärna. Folk sålde sådana där halsdukar som åtminstone förr såldes som souvenirer vid rockkonserter. Billiga saker i inbillat siden med artistens namn på. Jag köpte en sådan halsduk med påvens namn på. Varför? Ingen aning. Grupptryck? Ungdomligt oförstånd? Om jag tänker efter så var det nog snarare en vimpel, och om jag tänker efter riktigt noga så har jag nog den där vimpeln kvar i en låda nere i förrådet och där får den nog stanna.

Hur som helst. På väg hem till Vatikanstaten uttryckte påven något om svenska män och kvinnor. Detta något hade han hört någon säga och han visste inte om det stämde. Det var vad han sa. Och genast gick alla i taket. Allt detta gläfsande gör mig trött. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är som om det sitter en hel armé av tyckare ute i stugorna som bara väntar på att någon ska säga något som man kan rasa över. Vad handlar det där om? Varför är vi så snara att fördöma andra människor hela tiden? Är det inte bara ett uttryck för vår självgodhet? Vår generella vi-vet-bäst-attityd. Vår förment progressiva upplysthet. Vår vägran att inse att andra kulturer ser saker på ett annat vis. Vad har vi egentligen för rätt att betrakta andra människor som mindre vetande? Engelsmännen har ett uttryck för självgodhet som är ganska talande: ”Holier-than-thou.” Heligare än du. Varför inbillar vi oss att våra åsikter är ”heligare” än någon annans? Nej, jag försvarar inte påvens eller katolska kyrkans kvinnosyn – men jag undrar vad vi har för rätt att rasa över den. Vi tänker olika, helt enkelt. Vi har olika traditioner. Och kanske är det så att katolikerna inte mår illa av det. Kanske är det så att de inte måste upplysas om att de har ”fel”. Detta är ett generellt exempel. Ett aktuellt exempel. Men det gäller för många andra saker.

På samma spår: Jag har svårt att släppa det här med Bob Dylan och Nobelpriset. Ännu denna vecka 44 har jag sett ilskna kommentarer om den ”otacksamme” och ”dryge” Bob Dylan som inte genast föll på knä och grät av lycka över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många människor känner Bob Dylan personligen? Inte är det många. Ändå tycks väldigt många veta att han är en otacksam och dryg människa. Varför? Därför att han inte följer vårt svenska mönster. Vi vill att han ska kräla i stoftet för oss svenskar som tydligen inbillar oss att det är vi som nation och folk som har tilldelat honom detta pris. Och så har han mage att inte visa tacksamhet. Är det inte ett uttryck för självgodhet? Och då talar jag inte om Bob Dylan, utan om oss svenskar. Vad vet vi om honom? Vad vet vi om andra människor? Återigen: Vad ger oss rätt att kräva att alla ska göra det som vi anser vara rätt och riktigt? Vad ger oss rätt att kräva att alla ska tänka så som vi tänker? Jag funderar ofta på det där: Vad vet vi egentligen om hur en annan människa känner sig, mår och uppfattar verkligheten? Det är så lätt att inbilla sig att alla tänker ungefär likadant, eller borde tänka likadant. Och så söker vi bara bekräftelse för vårt sätt att tänka, våra egna åsikter – i stället för att försöka förstå hur andra resonerar. Det leder till ett svartvitt tänkande och ett missionerande för att försöka övertyga andra att tänka ”rätt”, det vill säga så som vi själva tänker. Tänk om vi skulle ta och försöka bli lite mindre självgoda? Tänk om vi skulle ta och skotta bort den där ”jag är heligare än du”-attityden och bejaka olikheterna? Men vad vet jag? Jag är bara en enkel och småaktig femtioåring som nu går på vintriga iskanetrottoarer med små, försiktiga steg. Som en åttiofemåring.

Annonser

Read Full Post »

img015 (2)

Eld. Klarinettväska. Studentmössa. Och bredvid mig en numera tämligen känd skådespelare.

 

Sista april. Så sa vi i Uppsala när jag var en liten grabb på 70-talet. Inte sjutton sa vi väl Valborgsmässoafton? För svårt. För pretentiöst. Men oavsett vad vi sa så var det en högtid i långt högre grad än den efterföljande arbetarhögtiden första maj. Så är det när man har det ganska bra i en villaförort. Så är det när denna villaförort råkar vara den där Sveriges kanske mest imposanta så kallade majbrasa traditionsenligt antänds och avbränns på Kungshögarna. Det ligger något närmast magiskt och hedniskt över hela ritualen och man inbillar sig gärna att det är en kvarleva från vikingarnas blot. Att man i flera hundra år har samlat ris och löv och gamla uttjänta soffor i en stor hög och fjuttat på. Man inbillar sig så oerhört mycket.

För det är klart att det var elden som fascinerade när man var liten. Och smällarna. Inte var det vårtalet och hurrandet och vårsångerna och fylleriet – även om jag inte kan minnas att det sistnämnda var något man märkte av. Var sak har liksom sin tid. Smällarna var för övrigt något som de stora grabbarna ägnade sig åt. Kinapuffar var farliga, oåtkomliga saker. Vilket för all del inte hindrade mig och grannen från att ganska tidigt på morgonen den första maj ge oss iväg på våra cyklar med limpsadel för att kolla om vi kunde hitta några tappade eller icke-detonerade ettöres-, tvåöres- eller treöressmällare. Små dynamitgubbar som väl möjligen någon gång i forntiden kostade just ett, två eller tre öre. Inte fick jag hålla på med dylikt. Men om man hittade en och råkade antända den? Det kunde väl ingen säga något om?

Man växer dock upp ganska snabbt. Vissa gör i alla fall det. Fascinationen för eld och smällar avtar. Pyromantendenserna ersätts av andra tendenser. Men jag var en välartad gosse. Det skulle till exempel aldrig ha fallit mig in att avvika från skolan för att bege mig ner på stan för att titta på den traditionella så kallade forsränningen i Fyrisån. Det fanns dock de som gjorde det. Traditionell och traditionell, förresten. Man vill ju gärna inbilla sig att även den traditionen har varit igång sedan vikingatiden. I själva verket drog den inte igång, i mycket liten skala, förrän 1975. Jag var då nyss fyllda nio år och fick nog inte ens vistas på stan ensam. När jag första gången fick möjlighet att se den konstaterade jag snabbt att den tillhörde den där kategorin företeelser som många pratar om men som i själva verket är tämligen ointressant. Det är ju ofta så med traditioner.

I dag går jag som pliktskyldigast och kastar ett getöga på närmaste majbrasa på sista april. För att känna lite av värmen från elden. Kanske för att sätta lite brandrök i halsen. Det räcker så. Vårtalen är svåra att variera och är märkvärdigt substanslösa. Körsång i skrälliga högtalare kan man vara utan. Fingertopparna blir vita av köld bara jag tänker på april månads sista skälvande timmar. Jag tänker tillbaka på mina insatser som både orkestermedlem och körsångare på Kungshögarna i Gamla Uppsala. Det är svårt att spela klarinett med vantar på. Det är mycket enklare att sjunga. Basstämman i Vintern raaasat ut bland våra fjällar sitter i ryggmärgen. Men jag tänker också tillbaka på ett vårtal som aldrig hölls. En gång fick nämligen någon för sig att fråga mig om jag ville hålla vårtalet. Detta vårtalens vårtal. Kanske skulle min ungdomliga fantasi ha kreerat ett roligt, uppfriskande och annorlunda vårtal. Men jag tackade nej, av ren självbevarelsedrift. Man måste göra det ibland. Som när jag blev tillfrågad om jag ville nyöversätta Tolkiens ”Ringen”-trilogi. Man måste veta sina begränsningar. Det gör jag fortfarande, denna sjuttonde vecka under det femtionde året. Ibland ångrar jag denna brist på mod. För det mesta gör jag det inte.

Read Full Post »

Skulptur. Smaka på ordet. Låter det tråkigt? Om jag ska vara ärlig så tyckte jag också det tills jag började arbeta på Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark, ett museum som är smockfullt av svensk skulptur från framför allt 1700- och 1800-talen. Då upptäckte jag att jag hade haft fel. Det var riktigt intressant att springa runt där och detaljstudera konstverken och lära sig saker om hur de har tillverkats och varför de överhuvudtaget har skapats. Faktum är att just skulpturer ofta har en intressant tillkomsthistoria. Man går ju inte loss och hackar ut en fyra meter hög staty ur ett marmorblock bara för att man känner för det – åtminstone inte förr i tiden. Då låg det oftast en beställning bakom skapandet, en beställning som det i sin tur vanligen fanns en specifik idé bakom. Det var med andra ord inte alls säkert att skulpturens ämne, alltså själva motivet, var skulptörens eget val. Och för att göra saken ännu mer förvirrad så kunde beställarens motiv vara något helt annat än motivet för skulpturen – om ni hänger med i ordens olika betydelse här.

I museet finns även några skulpturer från början av 1900-talet. Då har man gått in i vad man nog får kalla för en modern tid, eller åtminstone en övergångstid. Vissa stod nog fortfarande kvar med ena benet i 1800-talet. En viss Fredrik Henrik Richard Kleen var nog en sådan person, vilket verkligen inte är särskilt konstigt eftersom han föddes i Karlsborg 1841. Jag ska inte gå in alltför mycket på hans person, bara konstatera att han ägnade sig åt den juridiska/diplomatiska banan, att han förespråkade dödsstraff och att han varken tålde tobaksrök eller drag. Han tycks alltså ha gjort skäl för namnet, om man ska vara lite elak. Varför släpar jag då fram denne herre ur historiens gömslen? Jo, han var en av de där gubbarna som tydligen tyckte att skulpturer och monument kunde tjäna ädla syften. Han var visserligen ingen regelrätt beställare, men han klämde ur sig en stor donation för att möjliggöra resandet av ett monument. Det är ju gott så.

Svea1Herr Kleen hade dock inga små pretentioner. Nej, hans avsikt var att donationen skulle bli en grundplåt till något så grandiost som ett nationalmonument! Han verkade anse att alla andra länder i Europa ståtade med nationalmonument (vilket förstås inte är sant) och att Sverige inte borde vara sämre. Tanken var att detta monument skulle symbolisera en abstrakt idé, inte vara ännu ett porträtt av någon så kallad hjältekung. Så på det sättet kanske man kan säga att tanken var modern, annars inte. I början av 1900-talet var idén om grandiosa monument i offentlig miljö om inte död så åtminstone på utdöende. I alla fall när det gällde kungamonument. (Vilket förvisso inte hindrade att man reste en ryttarstaty över Karl XV på Djurgården 1909 och en över Karl X Gustav ett stenkast därifrån 1917.) Nationalmonumentets syfte var att inspirera den ”intelligenta och bildade arbetarklassen” till någon form av fosterländskhet,  idealitet och självkänsla. Om det behövdes eller inte törs jag inte uttala mig om.

Kleen utbytte tankar med konstnären Gustaf Cederström och lämnade 1908 in en skrivelse till Kungl. Maj:t där han föreslog en nationalinsamling för att bekosta ett Sveamonument som skulle symbolisera till exempel ”Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen” (notera versalerna). Han hade tänkt sig en placering framför det då nästan helt nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. Och så bidrog han alltså med en storståtlig donation som grundplåt. Social-demokraterna tjafsade emot lite, men eftersom Sverige hade en högerregering som säkert i synnerhet gillade pratet om Nationalförsvaret – något som låg i tiden – så antogs Kleens erbjudande och förslag. Någon annan, som jag inte fått fram namnet på, donerade ytterligare 10 000 kronor, men det tycks inte som om någon nationalinsamling igångsattes.

Året därpå utlystes en allmän tävling där alltså svenska konstnärer (utländska kunde näppeligen komma ifråga för ett nationalmonument!) fick inkomma med förslag på utformning. Det dök upp hela 36 förslag och av dessa valdes tre ut. Men de dög uppenbarligen inte som de var, utan konstnärerna anmodades att arbeta vidare på sina idéer och så småningom visa upp sina bearbetade skisser. Inte heller nu dög de riktigt – åtminstone ansåg juryn att de inte kunde förorda något av dem. Men efter ett uppehåll kom man ändå till skott och utsåg en vinnare, något som kallades ”Skarp klinga” och var förfärdigat av värmlänningen Christian Eriksson. Skulpturen föreställer helt enkelt en man som just är i färd med att dra sitt stora svärd. Nationalistiskt och krigiskt så det förslår. Men var står då detta nationalmonument? Tja, Christian Erikssons modell till det står i ett av de bakre rummen i Orangerimuseet. Något färdigt monument blev det nämligen aldrig, så stackars herr Kleen blev inte förknippad med något storståtligt och nationalistiskt – utan snarare med ett misslyckande. Lite trist för hans del. De donerade pengarna låg och skvalpade ganska länge innan man genom en juridisk ändring av donationen beslöt att i stället använda den till en restaurering av Kungshögarna i Gamla Uppsala. På så sätt kan man kanske säga att pengarna ändå användes till ett nationalmonument.

Det verkligt roliga med hela detta projekt är dock att skulptören, tecknaren och smålänningen Sven Boberg utom tävlan lämnade in ett förslag till national-monument. Skulpturen föreställer Moder Svea – vilket nog som ämne betraktat tilltalade donator Kleen mycket. Jag vill minnas att jag har läst någonstans att han hade föreslagit just Moder Svea som motiv. Problemet är bara att det rör sig om en karikatyr. Jag lånar den gamle konsthistorikern Carl Gustaf Laurins beskrivning av kvinnofiguren: ”Den af vällefnad något ‘rultikultiga’ moder Svea har tyngd af mat och dryck insomnat.” Ja, själva inkarnationen av det stolta Sverige sitter helt skamlöst och sover i sin tron! Hon har är på mycket god väg att tappa spiran och riksäpplet har redan trillat ner och lagt sig till ro framför tassen på Göta Lejon – som förstås också slumrar sött. På tronstolens rygg sitter två symboler för ett mytiskt, forntida Sverige, nämligen Odens korpar Hugin och Munin. De har väl blivit alldeles slut av att inhämta information om sakernas tillstånd och har därför också somnat. Eller om de helt enkelt är uttråkade. Det kan man ju också bli trött av. Och om nu någon skulle ha missat hela poängen med skulpturen så har Sven Boberg låtit karikatyrhuvuden av Karl XII respektive Gustav II Adolf utgöra avslut på armstöden. Tittar man riktigt noga så upptäcker man dessutom att de är placerade i varsin tidstypisk stövel, som också får utgöra de främre benen på tronstolen. Till råga på allt döpte Boberg hela förslaget till ”Sof i ro” (”Sov i ro”, för den som eventuellt inte begriper den gamla stavningen.)

Förmodligen fanns det en och annan som blev lite upprörd över Sven Bobergs behandling av ett så allvarligt motiv. Och Bobergs uttalade intention att skulpturen skulle göras i monumentalformat och ställas precis framför riksdagshusets entré så att ledamöterna med möda skulle tvingas att klättra över den gjorde nog inte saken bättre. Jag behöver nog inte påpeka att ”Sof i ro” aldrig blev något mer än en skiss. Den tycks dock finnas i ett fåtal exemplar, vilket väl innebär att några människor i dåtidens Sverige uppskattade den och bad att få köpa ett exemplar. Ett finns i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark (där man således kan jämföra modellen med Christian Erikssons modell till ”Skarp klinga”). Ett finns på Skissernas museum i Lund. Ett exemplar hade konsthandlaren Claes Moser (ni vet han i Antikrundan) med sig i sin monter på Antikmässan 2014. Och det fjärde exemplaret som jag känner till… ja, det står faktiskt sedan en tid tillbaka i självaste riksdagshuset! Det lär ha hamnat där sedan riksdagshusets egen konstintendent råkade hitta ett exemplar i en antikaffär i Gamla Stan. Och på så sätt är väl cirkeln på sätt och vis sluten. Fast nu är det kanske dags att utföra den i monumentalformat? Förslag på placering?

Tack till min före detta kollega och nuvarande vän Monica för knuffen till Riksarkivets hemsida!

Delar av ovanstående information är hämtad från Riksarkivets hemsida. Jag lägger därför enligt deras önskemål in följande referens: F H Richard Kleen, urn:sbl:11568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2015-02-18.

Read Full Post »