Jag har som framgått av ett tidigare blogginlägg på sistone bläddrat något i två nummer av tidningen Allers från 1968 respektive 1971. Kanske borde jag av denna sysselsättning bli nostalgisk, men det är sannerligen svårt att säga om jag har några minnen av den här tiden, enär jag då var två respektive fem år gammal. Jag har åtminstone näppeligen några minnen av den värld som en veckotidning av Allers dignitet brydde sig om. Alltså handlar bläddrandet inte om nostalgi, utan snarare fascination. Nu är det självklart så att någon tok på 2060-talet kommer att skaka bekymrat på huvudet över 2010-talet när denne bläddrar i veckotidningar från vår tid. Men det hindrar ju inte mig från att skaka bekymrat på huvudet över det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet i dag.
Jag läser till exempel om den ”tuffsöta” Berith Anserud som nu, 1971, tar sånglektioner för att kunna satsa helhjärtat på cowboylåtar. Hon vill nämligen åter komma i ropet efter sina utvikningar i herrtidningar och agerande på folkparksscener, vilket tydligen inte främjade karriären. Ja, då är det förstås cowboylåtar som gäller. Självklart kan jag inte låta bli att kontrollera hur det gick med hennes musikkarriär. Förbryllande nog tycks hon ha gett ut en LP 1970 (med titlar som ”Alla män är inte så” och ”Jag vill till sol och heta stränder”), men ingenting därefter. Folk kanske helt enkelt inte gillade cowboylåtar?
Jag läser även om ”raggarnas beskyddare”, Olof Möller, som kom fram till att Stockholms problem med raggare berodde på att de inte hade någonstans att ta vägen. Ett hundratal ungdomar brukade samlas på Birger Jarlsgatan innan de gav sig ut på ”härjningståg”, enligt tidningen. Denne Olof Möller var tydligen en driftig person i slips som lyckades få både raggarnas och politikernas förtroende. Genom hans insatser fick raggarna tillgång till ”Tegelhagens slott” (ånyo enligt tidningen) vid Järvafältet, en herrgårdsliknande byggnad från 1880-talet. Och därmed befriades staden från raggarnas härjningståg och allt var frid och fröjd. Slotts- och herrgårdsentusiasten i mig blir förstås nyfiken på detta ”slott” som jag aldrig har hört talas om. Det visar sig att raggarna planerade att göra om stora matsalen till bilverkstad, slå ut några väggar och dessutom öppna en stor port i fasaden för att bilarna skulle kunna komma in. Det är dock oklart om det blev så, eftersom huset så att säga råkade brinna ner – faktiskt strax efter att artikeln om Olof Möller publicerades i Allers. Så kan det gå.
En veckotidning med självaktning har naturligtvis också ett par sidor där läsarna får ställa frågor inom olika ämnen. Här är ett par exempel.
Fråga: Jag undrar om man ser skära elefanter
eller andra hallucinationer när man är berusad.
Hoppas på svar
Svar: Hallucinationerna uppträder hos kroniska alkoholister
som hållit upp med sprit en viss tid.
Fråga: Skulle jag passa i kort hår? Vilken frisyr klär mig bäst?
Lena
Svar: Ni är mycket söt i ert tjocka härliga hår såsom på fotot.
Men om ni absolut vill byta er frisyr så föreslår jag
den nya svenska modefrisyren ”Party”.
Är ni modig gör en frisyr lik den Monica Zetterlund har just nu.
Och besläktad med dessa sidor är förstås spalten där läsarna får ge tips till andra läsare. Här är två mycket fina tips:
För alla som inte röker men ändå måste stå ut med cigarrettrök
vid t ex matbordet vill jag ge ett tips. Häng upp en apelsin ovanför bordet.
Apelsinen drar till sig röken.
Ej nikotinindragare
För att inte behöva tvätta golvmoppen så ofta trär jag på en påse
som jag sytt av gammal flanell. Den går lätt att ta av och skaka eller tvätta.
Noggrann husmor
Men kanske är den mest anmärkningsvärda artikeln den som handlar om kontraktsprosten Jan Redin i Långasjö som just ska gå i pension. Han var tydligen en av tidens mest rabiata kvinnopräst-motståndare, men får likväl bre ut sig rejält i Allers.
Jag citerar ur artikeln:
Skulle prosten Redin ta emot en kvinnlig präst, t ex kyrkoherden i Engelbrekts församling i Stockholm, teol dr Margit Sahlin, och låta henne predika i Långasjö kyrka?
– Nej, absolut inte! säger prosten med hetta. Jag bestämmer över min predikstol. Margit Sahlin är säkert en duktig och begåvad människa som kyrkan skulle kunna ha stor användning och glädje av – om hon inte låtit locka sig av utsikten att bli präst…
Ord och inga visor. Jag har svårt att tänka mig att en liknande artikel skulle förekomma i en veckotidning i dag. Men oavsett det, så får man nog förutsätta att en artikel som vi anser vara kontroversiell och anmärkningsvärd i dag förmodligen inte var särskilt kontroversiell och anmärkningsvärd då. För om man får någon insikt av att läsa nära 50 år gamla veckotidningar så är det att människor tänkte annorlunda då. Det var en annan tid. Det måste man alltid komma ihåg innan man börjar förfasa sig och bli fullkomligt häpnadsväckt. Fast visst är det roligt att förfasa sig? Kom inte och påstå något annat.
Den som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!
”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.
elbrundino 