Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Aktuellt’

När man väl har lagt märke till något så är det ofta svårt att glömma det.
Eller annorlunda uttryckt: När man väl har börjat irritera sig på något så är det svårt att sluta. Nu talar jag förstås om mig själv. Andra lever efter devisen: ”Men det är väl ingenting att bry sig om? Livet är kort. Carpe diem. Alla kan bli en Zlatan.” (Vad det där sista har där att göra har jag ingen aning om, men numera ska ju Zlatan vara med i alla sammanhang.)

Nu kommer vi till irritationsmomentet. Jag förmodar att de flesta tittar på Aktuellt eller Rapport någon gång ibland – kanske rent av varje dag? Min lilla åsikt är att det är lämpligt att försöka hänga med någorlunda i vad som händer i världen och då är nyhetssändningarna i allmänhet en bra informationskälla. Men tänk, jag kan inte ens titta på Aktuellt utan att bli irriterad! Just nu handlar irritationen om korrespondenter som blir intervjuade av nyhetsankaret. Jag ska inte påstå att det här fenomenet gäller alla – eller alltid – men väldigt ofta inleder människan som blir intervjuad genom att säga antingen ”nej men…” eller ”ja men…”. Det är ganska märkligt, ty i min språkliga värld innebär båda uttrycken att man liksom opponerar sig mot det som nyss har frågats eller påståtts. Men det de sedan säger bekräftar däremot frågan eller påståendet. Några exempel:

”Nu har mötet avbrutits utan att något avtal undertecknats. Hur överraskande var det?”
”Ja men man måste nog säga att det är ganska anmärkningsvärt.”
”Och vad händer nu?”
”Ja men det är just det. Vad händer nu? Ingen vet.”
”Vad står den här vändningen för?”
”Ja men det var Singapore-mötet som skapade de här goda relationerna…”
”Vad mer har kommit fram i kongressen i dag?”
”Ja men det är explosiva anklagelser som Michael Cohen lägger fram.”
”Vilka följder kan det få för president Trump?”
”Ja men det är praxis i USA att man inte ska åtala en sittande president.”
”Är det här ett sätt för president Trump att visa att det är han som har makten?”
”Nej men man kan väl säga att han vill visa vem det är som bestämmer.”

Det hela blir alldeles extra egendomligt om man utgår från att det är korrespondenten själv som har författat frågorna. Det blir liksom som om vederbörande inleder ett försvar av sitt eget spörsmål. (Här har vi en annan egendomlighet: Efter frågan följer ofta en lite för lång paus innan svaret kommer. Den där pausen kan möjligen bero på en dålig länk, men knappast alltid. Innan svaret kommer hör det dessutom till att korrespondenten ska nicka lite för att visa att vederbörande har förstått frågan som vederbörande själv har författat! Det här är ju inget annat än lätt genomskådad teater.) Ibland kan man till och med höra en antydan till suck, som med lite fantasi skulle kunna uppfattas som: ”Ja men herregud, ska jag verkligen behöva förklara en så simpel sak?” Eller rent av: ”Ja men är du helt dum i huvudet?”

Nu är ju inte jag dummare i huvudet än att jag fattar att det där ”Ja men” eller ”Nej men” egentligen är något annat. Det är ju välkänt att exempelvis idrottspersoner gärna inleder svar på intervjufrågor med ett ”Näääääääääääe…”, men där antar jag att det beror på att de behöver lite extra tid på sig för att hitta ett någorlunda smart svar på frågan: ”Hur känns det?” Så ”Ja men” eller ”Nej men” kan mycket väl vara samma sak. Ett slags markör som säger: ”Jag har förstått frågan och funderar på ett svar, men för att det inte ska bli pinsamt tyst så säger jag ‘nej men’ medan jag funderar.” Jag fattar det. Men det jag inte fattar är vilken funktion den där lilla frasen skulle kunna tänkas ha för en korrespondent, som dels – gissningsvis – har förberett sitt svar mycket noga och dels är helt ensam i bild och får all uppmärksamhet i världen. Med det sista menar jag att ”ja men…” inte kan ha funktionen: ”Hallå, här är jag! Nu är det jag som ska prata.”

Nu ska jag inte bara attackera korrespondenter. Även exempelvis TV-meteorologer och politiker som blir intervjuade ägnar sig mer än gärna åt att inleda med ”nej men” eller ”ja men”, trots att det inte finns minsta lilla element av ”men” i det de sedan säger:
”Det lär vara busväder på gång, Pereric.”
”Ja men det kan bli riktigt regnigt på lördag.”
Det är ett egendomligt maner som gott kunde få försvinna. Fast det är nog för sent. Fråga en kollega eller en vän hur läget är – och du riskerar att få svaret: ”Nej men det är bra.”  Det är ju ett ganska märkligt svar, om man besvärar sig med att analysera det.

Nej, det duger förstås inte att diktatoriskt berätta för folk hur de ska och inte ska tala. Även om det bär emot att säga det så begriper jag det. Jag vill mest bara fästa uppmärksamheten på en egendomlig språklig krumelur som jag uppfattar som fullkomligt idiotisk – i synnerhet de TV-situationer som jag beskrivit ovan. Hej då!

Read Full Post »

Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.

Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.

Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.

Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.

Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.

Read Full Post »