Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Carpe Diem’

När man väl har lagt märke till något så är det ofta svårt att glömma det.
Eller annorlunda uttryckt: När man väl har börjat irritera sig på något så är det svårt att sluta. Nu talar jag förstås om mig själv. Andra lever efter devisen: ”Men det är väl ingenting att bry sig om? Livet är kort. Carpe diem. Alla kan bli en Zlatan.” (Vad det där sista har där att göra har jag ingen aning om, men numera ska ju Zlatan vara med i alla sammanhang.)

Nu kommer vi till irritationsmomentet. Jag förmodar att de flesta tittar på Aktuellt eller Rapport någon gång ibland – kanske rent av varje dag? Min lilla åsikt är att det är lämpligt att försöka hänga med någorlunda i vad som händer i världen och då är nyhetssändningarna i allmänhet en bra informationskälla. Men tänk, jag kan inte ens titta på Aktuellt utan att bli irriterad! Just nu handlar irritationen om korrespondenter som blir intervjuade av nyhetsankaret. Jag ska inte påstå att det här fenomenet gäller alla – eller alltid – men väldigt ofta inleder människan som blir intervjuad genom att säga antingen ”nej men…” eller ”ja men…”. Det är ganska märkligt, ty i min språkliga värld innebär båda uttrycken att man liksom opponerar sig mot det som nyss har frågats eller påståtts. Men det de sedan säger bekräftar däremot frågan eller påståendet. Några exempel:

”Nu har mötet avbrutits utan att något avtal undertecknats. Hur överraskande var det?”
”Ja men man måste nog säga att det är ganska anmärkningsvärt.”
”Och vad händer nu?”
”Ja men det är just det. Vad händer nu? Ingen vet.”
”Vad står den här vändningen för?”
”Ja men det var Singapore-mötet som skapade de här goda relationerna…”
”Vad mer har kommit fram i kongressen i dag?”
”Ja men det är explosiva anklagelser som Michael Cohen lägger fram.”
”Vilka följder kan det få för president Trump?”
”Ja men det är praxis i USA att man inte ska åtala en sittande president.”
”Är det här ett sätt för president Trump att visa att det är han som har makten?”
”Nej men man kan väl säga att han vill visa vem det är som bestämmer.”

Det hela blir alldeles extra egendomligt om man utgår från att det är korrespondenten själv som har författat frågorna. Det blir liksom som om vederbörande inleder ett försvar av sitt eget spörsmål. (Här har vi en annan egendomlighet: Efter frågan följer ofta en lite för lång paus innan svaret kommer. Den där pausen kan möjligen bero på en dålig länk, men knappast alltid. Innan svaret kommer hör det dessutom till att korrespondenten ska nicka lite för att visa att vederbörande har förstått frågan som vederbörande själv har författat! Det här är ju inget annat än lätt genomskådad teater.) Ibland kan man till och med höra en antydan till suck, som med lite fantasi skulle kunna uppfattas som: ”Ja men herregud, ska jag verkligen behöva förklara en så simpel sak?” Eller rent av: ”Ja men är du helt dum i huvudet?”

Nu är ju inte jag dummare i huvudet än att jag fattar att det där ”Ja men” eller ”Nej men” egentligen är något annat. Det är ju välkänt att exempelvis idrottspersoner gärna inleder svar på intervjufrågor med ett ”Näääääääääääe…”, men där antar jag att det beror på att de behöver lite extra tid på sig för att hitta ett någorlunda smart svar på frågan: ”Hur känns det?” Så ”Ja men” eller ”Nej men” kan mycket väl vara samma sak. Ett slags markör som säger: ”Jag har förstått frågan och funderar på ett svar, men för att det inte ska bli pinsamt tyst så säger jag ‘nej men’ medan jag funderar.” Jag fattar det. Men det jag inte fattar är vilken funktion den där lilla frasen skulle kunna tänkas ha för en korrespondent, som dels – gissningsvis – har förberett sitt svar mycket noga och dels är helt ensam i bild och får all uppmärksamhet i världen. Med det sista menar jag att ”ja men…” inte kan ha funktionen: ”Hallå, här är jag! Nu är det jag som ska prata.”

Nu ska jag inte bara attackera korrespondenter. Även exempelvis TV-meteorologer och politiker som blir intervjuade ägnar sig mer än gärna åt att inleda med ”nej men” eller ”ja men”, trots att det inte finns minsta lilla element av ”men” i det de sedan säger:
”Det lär vara busväder på gång, Pereric.”
”Ja men det kan bli riktigt regnigt på lördag.”
Det är ett egendomligt maner som gott kunde få försvinna. Fast det är nog för sent. Fråga en kollega eller en vän hur läget är – och du riskerar att få svaret: ”Nej men det är bra.”  Det är ju ett ganska märkligt svar, om man besvärar sig med att analysera det.

Nej, det duger förstås inte att diktatoriskt berätta för folk hur de ska och inte ska tala. Även om det bär emot att säga det så begriper jag det. Jag vill mest bara fästa uppmärksamheten på en egendomlig språklig krumelur som jag uppfattar som fullkomligt idiotisk – i synnerhet de TV-situationer som jag beskrivit ovan. Hej då!

Read Full Post »

20161223_211131Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.

Nå. Jag ska förstås inte klaga. Jag har nära och kära att besöka på julafton. Jag får min skinka och min julmust och min knäck och min glögg och lite sällskap. Jag får till och med klappa en trevlig hund. Gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång. Men det är just den där julfriden som inte riktigt vill komma. Det hjälpte inte ens att gå och lyssna på Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Jo, lite. Men inte helt. Möjligen har det att göra med att ingen inbromsning har förekommit. Plötsligt dimper bara julen ner som en tegelsten från himlen, trots att den väl egentligen har fört ett slags lågintensiv tillvaro sedan i mitten av oktober. Men mest av allt ligger nog förklaringen i att världens tempo är så högt. Där man å ena sidan tjatar om att man ska leva i nuet och att man ska ägna sig åt mindfulness och att man ska fånga dagen så förväntas man på något sätt hela tiden ligga ett steg före. När jag just har kommit på att det är Lucia nästa dag så meddelar någon att denne nu har köpt alla julklappar. När jag springer omkring och letar efter julskinka så har någon annan just hittat receptet till nyårsaftonens oxfiléfilé med avokadostuvade tryffelmojänger. När jag funderar över vad jag ska göra på nyårsafton så kungör någon att hen nu har planerat sommarsemestern. Jag vet människor som har planerat hela nästa år. Det finns ju inte en människa som lever i nuet. Carpe diem är därmed en lögn.

Naturligtvis hejas det här beteendet på av alla elaka köpmän. Eller om det möjligen är så att det är de som är orsaken till hela beteendet. Alldeles bestämt är det så. Och när jag påstår det så är jag fullt medveten om att jag låter som en riktig 70-talsproggare, men det struntar jag i. Kommersialismen tröttar ut mig obeskrivligt mycket. ”Hallå! Innan ni sätter er framför Kalle Anka – glöm inte bort annandagsrean! Vi öppnar klockan nio på juldagen.” Detta meddelar butiken som dagen före äntligen avslutat sin Black Friday. Ständig rea, det är modellen. En av de livsmedelsbutiker jag brukar handla i sålde sina så kallade julartiklar (glitter, julklappsadresser, tomteluvor) för halva priset en vecka före julafton. Saker och ting är liksom ute redan innan de har hunnit bli inne. Det är i övermorgon innan det är i dag. Är det konstigt att man ständigt har en känsla av att man ligger efter? Är det konstigt att man blir trött?

Julen är en märklig tid. All tid är numera märklig, men märkligast är nog ändå julen. Man drabbas av en oförklarlig medmänsklighet, en medmänsklighet som väl egentligen alltid borde finnas. Det är som om man får för sig att julen är en tid då man kan visa lite barmhärtighet utan att skämmas. Det är ju ändå jul. Naturligtvis är det ett synnerligen ologiskt resonemang, men kanske är denna barmhärtighet ett sätt att kompensera ett dåligt samvete över att man köper en massa presenter till människor som egentligen inte behöver något. Vad vet jag? Men en lika god kålsupare är jag. Häromdagen gav jag en slant till den unga kvinnan som sitter utanför min närmaste Ica-butik. Det kändes bra att göra det. ”Tack, pappa” sa hon. Det kändes däremot inte bra. Jag kände mig gammal och blev dessutom oproportionerligt förargad över att någon uppenbarligen hade lärt henne att kalla män för pappa och kvinnor för mamma. Så insåg jag att jag mycket väl skulle kunna vara hennes pappa. Jag är inte längre trettiotvå år. Då hade det varit orimligt – nu är det åtminstone rimligt. Jag beslöt att hon får kalla mig vad hon vill, men jag vände inte om för att förklara detta för henne. Vad fanns att förklara?

Det absurda är att julen går på tomgång. Den är exakt likadan varje år, har exakt samma ingredienser, exakt samma ritualer. Och det absurda ligger naturligtvis i det faktum att ingenting får ändras, för då blir det fel. Julen ska vara ett slags fast, oföränderlig punkt i tillvaron. Då invaggas vi i en känsla av trygghet. En trygghet på tomgång. Helst ska julen se ut som den gjorde när jag var kanske tio, tolv år gammal. Då var julen en skimrande och trygg och tomgångsfri högtid som luktade barrskog. Då kunde man på julaftonsmorgonen smyga ner till det rum som vi kallade stora rummet (som väl inte var övermåttan stort, men likväl störst), tända granen, sno åt sig en skinksmörgås och ett glas julmust och titta på Jullovsmorgon. Då fanns det svagdricka. Då gjorde dopparedagen skäl för namnet. Då fanns det julfrid. Och fikonen var aldrig slut i livsmedelsbutikerna.

Read Full Post »