Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Zlatan’

Alltså, jag är ju ganska bra på att irritera mig på saker och ting. Det vore ju hemskt trevligt att glida igenom livet och ta allting med jämnmod, men är man lite kolerisk så är man. Fast man får ju försöka begränsa sig till vissa områden, annars hinner man inte göra något annat överhuvudtaget och riskerar till och med att bli tokig. Irritation kräver nämligen massor av energi. Den som till äventyrs har besökt denna blogg tidigare vet att ett av mina irritations- och intresseområden är språket. Där finns det gott om saker att reta upp sig på. Men det handlar inte enbart om språket i sig, utan även om hur det framförs – vilket är vad jag tänkte ägna mig lite åt nu.

Jag tittar inte mycket på TV. Vanligtvis nöjer jag mig med nyhetsprogram, Antikrundan och På spåret. Allmänbildande saker, kan man väl säga. Men det räcker gott och väl med nyhetsprogrammen för att man ska bli irriterad. Kanske är det lite överraskande, eftersom språket där oftast håller en god kvalitet, om man nu kan kvalitetsbedöma språk. Här skulle det dock handla om hur språket framförs. Jag tycker mig nämligen märka att journalister eller reportrar eller vad de nu vill kalla sig tycks anstränga sig för att skapa varumärken. Och det blir liksom lite för tydligt att det är just det de gör. Hur går det då till? Jo, min tes är att de tar sitt befintliga sätt att tala och förstärker alla egenheter för att deras person ska bli lätt identifierbar. Jag ifrågasätter inte alls deras yrkesskicklighet – det är inte det – men det finns ett problem med det här som jag ska be att få återkomma till.

Jag tänkte ta några exempel. Man kan säga att en nestor på området när det gäller varumärkesskapande är Göran Zachrisson, men hans varumärke är närmast en speciell berättarteknik i långsamt tempo, och det är inte så mycket det jag är ute efter. Kanske kan även Folke Rydén nämnas i sammanhanget, men han lär ha ett talfel som gör att det språkliga varumärket inte är ett medvetet val. Mitt första egentliga exempel blir därför Kristina Kappelin. Skicklig journalist och författare. Mycket kunnig. Men hennes sätt att betona varannan stavelse och hennes sätt att uttala r och d gör att talet låter konstlat och hon framstår som arketypen för Kulturtanten. Eller…jag vet i och för sig inte vem som kom först, Kulturtanten eller Kristina Kappelin.

I nyhetsprogram hör man också ofta en man vars namn jag aldrig minns. Jag tror att han möjligen heter Kalle. Han har en tendens att börja varje mening i sina reportage ganska lågt, både volym- och tonhöjdsmässigt, och sedan göra ett crescendo, för att till sist falla tillbaka till utgångsläget igen. Och så där fortsätter det, mening för mening. Jaha, men det kanske är hans dialekt? Ska man verkligen inte få lov att använda sin dialekt i TV? Jovisst, det får man gärna göra. Men jag ska återkomma till min poäng lite senare.

Ibland orkar jag inte stänga av TV:n efter nyheterna – och får då tillfälle att se (eller oftast höra) sportjournalister prata. Där finns det i synnerhet två personer som jag irriterar mig på, och inte heller här minns jag namnen. Den ena talar med en myndig stämma och låter som om han har förtittat sig på tecknade filmer som dubbats till svenska. I dylika filmer finns ofta (eller fanns åtminstone förr) en onaturlig diktion som gör att man inte riktigt kan ta det som sägs på allvar. Det blir som att sitta i TV-studion och spela teater. Den andre refererar ofta matcher och andra sporthändelser, inte i direktsändning, utan i efterhand. Och han har en egendomlig tendens att betona helt fel skeenden i sina referat. Det mest dramatiska, eller själva resultatet, slängs dit närmast som en fullständigt obetydlig bisats: ”Och Andersson passar till Olsson som passar till Zlatan!!! (…som gör mål.)” Eller: ”Spjutet flyger otroligt långt!!! (…och det är nytt världsrekord.)” Det mest sensationella blir liksom bara ett lakoniskt konstaterande.

Vart vill jag egentligen komma med det här gnällandet? Jo, jag vill ifrågasätta nyttan av att överdriva sina egenheter för att skapa ett varumärke – om det nu är det som är syftet. Det lustiga är nämligen att de här personerna i exempelvis intervjusituationer inte uppvisar de här språkliga egenheterna, eller åtminstone inte alls lika tydligt. Det är som om de bara existerar när personerna läser en skriven text och är medvetna på ett annat sätt. När de talar mer fritt och avslappnat verkar det som om de liksom glömmer bort att tala märkligt. Behöver man verkligen skapa varumärken på det här sättet om man arbetar på Sveriges Television? Jag gissar att det är andra kvalifikationer som gäller där.

Vad är problemet med det här, då? Tja, jag kan bara utgå från mig själv. Min poäng är att egendomliga betoningar, satsmelodier och liknande tenderar att bli så irriterande att man faktiskt inte tar in det som sägs. Man hör det inte, eftersom man sitter och stör sig på själva framförandet. Och det är ju väldigt synd. Det är samma fenomen som uppstår när man försöker läsa en angelägen text som är full av språkfel – man ”ser” inte texten, bara språkfelen. När Folke Rydén dyker upp i rutan så sitter jag bara och försöker analysera hans två sätt att uttala R och registrerar inte alls vad han faktiskt säger. Det är ju alldeles extra oerhört orättvist eftersom han, som sagt, har ett talfel.

Men om det nu är så att en förstärkning av språkliga egenheter är en medveten varumärkesbyggande strategi så skulle jag vilja påstå att det är något som inte behövs. En skicklig journalist är en skicklig journalist. Se på till exempel Stefan Åsberg och Lars Moberg. Och se på ovannämnda exempel! Det är som om de står i vägen för sig själva, enligt mitt sätt att se det.

Nu finns det ju även icke-språkliga saker som man kan störa sig på, som också faller in i kategorin varumärkesbyggande. Jag tänker i synnerhet på SVT:s konstkritiker Dennis Dahlqvist. Det är säkert inget innehållsmässigt fel på hans reportage, men han har gjort det till en grej att han ska bli filmad ur konstiga vinklar medan han talar. Eller också är det hans fotograf som tycker att det ska var så. Effekten blir hur som helst att åtminstone jag sitter och väntar på de där konstiga kameravinklarna och inte hör ett endaste dugg av vad han försöker förmedla. Trist.

Annonser

Read Full Post »

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Read Full Post »