Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.
Vad kan man förvänta sig av en sådan konsert? Nostalgisk ljudtrogenhet? Eller en uppdatering av låtarna till oigenkännlighet? När man omger sig med ett ungt (eller i alla fall yngre) garde av musiker så kan det senare mycket väl inträffa. Men jag tror att Pugh är lite försiktig med det; han känner sin publik och vet vad den vill ha. Med tanke på att publiken till allra största delen består av människor som så att säga var med när det begav sig så tänker han nog rätt. Jag blir ärligt talat lite förvånad över att inte se fler yngre ansikten i publiken – Pugh 1969 (då tjugotvå år) borde faktiskt tilltala även senare generationer. Men nu är han förstås femtio år äldre, och då kanske folk inte tror att han är angelägen längre. I dag är det nämligen ungdom som räknas, inte någon som var ung för femtio år sedan.
Nu ska man inte tro att det är ett hårt hållet band som står där på scenen, musiker som har blivit tillsagda att inte ta ut svängarna. Så är det inte alls. Det är ett vitalt band som stundtals fläskar på ordentligt. Och duktiga är de. Ändå är det roligast att se åldermannen bland dem, nämligen Jojje Wadenius (74). Delvis för att han var med och spelade på Ja, dä ä dä, delvis för att han är en så gudabenådad musiker. Med ålderns rätt bär han svart kostym till sitt vita hår och sitt goda humör. Det är även roligt att höra trummisen Andreas Dahlbäck som lyckas spela i samma stil som Janne ”Loffe” Carlsson spelade den där gången för ett halvsekel sedan.
Huvudpersonen, då? Tja, Pugh är betydligt ledigare klädd i en rosa T-tröja och en bakochframvänd keps på huvudet. Ibland tänker jag att han ser lite hopsjunken och trött ut. Det gäller särskilt när han lufsar runt lite förstrött på scenen och ibland till och med försvinner ut i kulisserna. Men så kommer jag på att han är sjuttiotvå år fyllda och då ser han inte hopsjunken och trött ut längre. I själva verket är han nog oförskämt pigg.
Jag tänker förresten emellanåt samma sak om rösten. Den är ju inte riktigt vad den har varit, och alldeles i början tycker jag till och med att sången är på gränsen till falsk – men det rättar mycket snabbt till sig. Och naturligtvis landar jag strax i att även rösten är oförskämt pigg och stark.
Nå. Konserten utvecklas till en kavalkad av låtar från inte bara Ja, dä ä dä, utan från hans fem första, ganska så fenomenala LP-skivor. Och dessutom singeln Haru vart på cirkus från 1968, som nog mest spelades för att konserten ägde rum på Cirkus. Det finns inte mycket att säga om urvalet, men jag måste säga att jag saknade den fina Signe och Om du vill ha mej. Man ska dock inte klaga när man får sig en så gedigen samling klassiker till livs, framförda på ett så vitalt sätt. Pugh lyckas till och med få in en liten allsångshyllning till en av mina personliga svenska favoriter, Bernt Staf.
Men om jag ändå ska våga mig på att vara lite negativ så kanske jag hade väntat mig några större namn som gästartister. Pugh lovade publiken att den nog skulle bli ganska överraskad. Jag fantiserade om ett gästframträdande av Thåström i Surabaya Johnny eller kanske att Svante Thuresson skulle dyka upp och sjunga Sommarflicka (skriven av Pugh) eller varför inte ett besök av Mikael Rickfors? Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel på de två gästartister som dök upp, Robert Hurula och Sarah Klang, men det var väldigt lätt att vänta sig något mer.
Sammanfattningsvis en trivsam och varierad konsert som kändes ganska exklusiv, kanske delvis för att den också förevigades på film. Det var säkerligen därför Pugh gjorde någon liten utflykt till scenkanten för att krama om någon och vid hela tre tillfällen gav sig ut på en maklig promenad nere bland publiken, tätt följd av kameramän. Några ”spontana rusningar” som Aftonbladets recensent ville ha det till var det absolut inte fråga om, snarare noga valda tillfällen för att få lite snygga publikkontaktbilder. Jag inbillar mig att det är något som Pugh i normala fall inte skulle ägna sig åt. Men vad vet jag? Nöjd och glad är jag i alla fall över att ha fått se denna väl sammanhållna och musikaliskt högklassiga jubileumskonsert. Och jag vill slutligen med bestämdhet hävda att herr Rogefeldt har en självklar plats i den svenska rockhistorien. Den som inte begriper det förtjänar förmodligen inte att begripa det.
elbrundino 