Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Janne ”Loffe” Carlsson’

Pugh1Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.

Vad kan man förvänta sig av en sådan konsert? Nostalgisk ljudtrogenhet? Eller en uppdatering av låtarna till oigenkännlighet? När man omger sig med ett ungt (eller i alla fall yngre) garde av musiker så kan det senare mycket väl inträffa. Men jag tror att Pugh är lite försiktig med det; han känner sin publik och vet vad den vill ha. Med tanke på att publiken till allra största delen består av människor som så att säga var med när det begav sig så tänker han nog rätt. Jag blir ärligt talat lite förvånad över att inte se fler yngre ansikten i publiken – Pugh 1969 (då tjugotvå år) borde faktiskt tilltala även senare generationer. Men nu är han förstås femtio år äldre, och då kanske folk inte tror att han är angelägen längre. I dag är det nämligen ungdom som räknas, inte någon som var ung för femtio år sedan.

Nu ska man inte tro att det är ett hårt hållet band som står där på scenen, musiker som har blivit tillsagda att inte ta ut svängarna. Så är det inte alls. Det är ett vitalt band som stundtals fläskar på ordentligt. Och duktiga är de. Ändå är det roligast att se åldermannen bland dem, nämligen Jojje Wadenius (74). Delvis för att han var med och spelade på Ja, dä ä dä, delvis för att han är en så gudabenådad musiker. Med ålderns rätt bär han svart kostym till sitt vita hår och sitt goda humör. Det är även roligt att höra trummisen Andreas Dahlbäck som lyckas spela i samma stil som Janne ”Loffe” Carlsson spelade den där gången för ett halvsekel sedan.

Huvudpersonen, då? Tja, Pugh är betydligt ledigare klädd i en rosa T-tröja och en bakochframvänd keps på huvudet. Ibland tänker jag att han ser lite hopsjunken och trött ut. Det gäller särskilt när han lufsar runt lite förstrött på scenen och ibland till och med försvinner ut i kulisserna. Men så kommer jag på att han är sjuttiotvå år fyllda och då ser han inte hopsjunken och trött ut längre. I själva verket är han nog oförskämt pigg.
Jag tänker förresten emellanåt samma sak om rösten. Den är ju inte riktigt vad den har varit, och alldeles i början tycker jag till och med att sången är på gränsen till falsk – men det rättar mycket snabbt till sig. Och naturligtvis landar jag strax i att även rösten är oförskämt pigg och stark.

Nå. Konserten utvecklas till en kavalkad av låtar från inte bara Ja, dä ä dä, utan från hans fem första, ganska så fenomenala LP-skivor. Och dessutom singeln Haru vart på cirkus från 1968, som nog mest spelades för att konserten ägde rum på Cirkus. Det finns inte mycket att säga om urvalet, men jag måste säga att jag saknade den fina Signe och Om du vill ha mej. Man ska dock inte klaga när man får sig en så gedigen samling klassiker till livs, framförda på ett så vitalt sätt. Pugh lyckas till och med få in en liten allsångshyllning till en av mina personliga svenska favoriter, Bernt Staf.

Men om jag ändå ska våga mig på att vara lite negativ så kanske jag hade väntat mig några större namn som gästartister. Pugh lovade publiken att den nog skulle bli ganska överraskad. Jag fantiserade om ett gästframträdande av Thåström i Surabaya Johnny eller kanske att Svante Thuresson skulle dyka upp och sjunga Sommarflicka (skriven av Pugh) eller varför inte ett besök av Mikael Rickfors? Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel på de två gästartister som dök upp, Robert Hurula och Sarah Klang, men det var väldigt lätt att vänta sig något mer.

Sammanfattningsvis en trivsam och varierad konsert som kändes ganska exklusiv, kanske delvis för att den också förevigades på film. Det var säkerligen därför Pugh gjorde någon liten utflykt till scenkanten för att krama om någon och vid hela tre tillfällen gav sig ut på en maklig promenad nere bland publiken, tätt följd av kameramän. Några ”spontana rusningar” som Aftonbladets recensent ville ha det till var det absolut inte fråga om, snarare noga valda tillfällen för att få lite snygga publikkontaktbilder. Jag inbillar mig att det är något som Pugh i normala fall inte skulle ägna sig åt. Men vad vet jag? Nöjd och glad är jag i alla fall över att ha fått se denna väl sammanhållna och musikaliskt högklassiga jubileumskonsert. Och jag vill slutligen med bestämdhet hävda att herr Rogefeldt har en självklar plats i den svenska rockhistorien. Den som inte begriper det förtjänar förmodligen inte att begripa det.

Read Full Post »

”Omedelbart han såg kärringen beslöt han sig för att förgöra henne.
Varför visste han inte.”

En författare som inleder en bok på det sättet har åtminstone jag svårt att låta bli att älska. Citatet är hämtat ur Stig Claessons På palmblad och rosor från 1975.  Han har mer eller mindre alltid funnits i mitt liv, närmast som en naturlig ingrediens. När jag var liten visades ibland små filmer baserade på Stigs teckningar. Han ackompanjerade dem med sin egen karakteristiska, lite släpiga stockholmsröst. Det var långsamma betraktelser som kanske upplevdes som tråkiga och obegripliga av vissa – ja, det finns till och med de som anser att de var ångestframkallande. Men jag minns att jag tyckte om dem. Hans teckningar såg man även ganska ofta i diverse tidningar och under en period filmades några av hans böcker och sändes i TV. (Janne ”Loffe” Carlsson spelade en av huvudrollerna och han gör det mycket bra. Alla som avfärdar Janne Carlsson som en flamspelle får faktiskt tänka om. Och Allan Edwall i Vem älskar Yngve Frej? är oförliknelig, i synnerhet när han blir alltmer uppsluppen i vedboden under alkoholens inverkan.) Ja, det är inte helt galet att påstå att Stig Claesson faktiskt var en institution i svenskt kulturliv i sextio år – tills han plötsligt gick och dog i början av 2008.

En typisk Stig Claesson-katt

Stig Claesson var en extremt produktiv författare och konstnär. Det finns nästan 90 böcker av hans hand plus oräkneliga prosastycken som publicerades i ett stort antal tidningar och tidskrifter. Antalet konstnärliga alster går knappast ens att uppskatta. Det dyker ofta upp litografier på diverse auktioner – och ibland oljemålningar, pasteller och collage. Jag besökte själv hans ateljé i Stockholm 2005 och fann uppskattningsvis 100 oljemålningar i hyllorna. Det är självklart att en sådan enorm produktion inte kan hålla bästa klass rakt igenom. Ibland får man helt enkelt en känsla av att den gode Slas gick på tomgång och bara producerade för brödfödan. Då önskar man att någon hade hjälpt honom att sortera och säga: ”Det här är bra – det här är inte bra.” Det fanns sådana människor, till exempel hans sista gallerist, men jag föreställer mig att många kanske var lite rädda för Stig. Många har en bild av honom som en cool, humoristisk snubbe med keps – och det är naturligtvis lätt att en sådan bild växer fram när man skriver underfundiga små berättelser och betraktelser. Men han var en komplicerad natur som kunde vara svår att ha att göra med, särskilt på senare år. Det finns ett kapitel om Stig Claesson i Crister Enanders bok Relief – Författarporträtt från 1995. Enander redogör för sin intervju med Claesson, en intervju som inleds med att Stig säger: ”Vad fan vill du mig?” Kanske var han trött på att leva upp till den där mytbilden. Men det är ingen hemlighet att Stig hade alkoholproblem och även missbrukade andra substanser. Man anar en stingslighet som kan vara utmärkande för missbrukare och alkoholister. Nils Claessons läsvärda uppgörelse med fadern i form av boken Blåbärsmaskinen (2009) är en bitvis skakande men delvis också ömsint skildring. En annan läsvärd bok om Claesson är Niklas Rådströms Stig från 2011. Där får man bland annat veta varför Slas så ofta bar keps – även inomhus. Ja, till och med i bastun.

Men nu tillhör jag den skara människor som inte bryr sig så mycket om författares, konstnärers och musikers vandel. Den kan förvisso vara intressant om man vill analysera ett verk på ett djupare plan, men det finns liksom inget skäl att ägna sig åt moraliska fördömanden. Så varför tycker jag om Stig Claesson? Jag som är språkfascist borde ju ha en massa invändningar mot hans sätt att skriva. Han struntar till exempel ofta i att sätta ut frågetecken – helt enkelt för att han ansåg att allt som ser ut som frågor inte är frågor.

”Skicka hit dom skånska tjejerna” – Ett vykort från Stig Claesson.

Men man vänjer sig vid hans små egenheter och de blir till ett slags charmfaktor. Han skriver föredömligt korta och kärnfulla meningar, vilket gör att framställningen känns saklig och nonsensbefriad. Därmed inte sagt att det blir torrt. Formuleringarna är så genomtänkta och koncisa att det ofta uppstår en humor i själva uttryckssättet. Och nog sjutton är Stig Claessons böcker emellanåt humoristiska – ibland mycket roliga – men långt ifrån alltid. Ibland ser man hans böcker nästan per automatik insorterade i kategorin ”humor”, men då har man inte förstått särskilt mycket. Vissa böcker är inte ett dugg roliga, utan tvärtom allvarliga, arga eller vackra betraktelser över människor, livet och naturen. Därmed inte sagt att de inte kan innehålla underfundiga formuleringar som får en att skratta. Men kanske är Stig Claessons största förtjänst som författare att han berättar om ett Sverige och ett Europa som inte längre finns – eller som kanske bara är bortglömda för att vi stressade storstadsbor inte vet var vi ska leta eller inte begriper vad vi ser. Hans samlade verk är som ett mycket omfångsrikt porträtt av en tid och värld som är försvunnen, en tid då livet var både mycket enklare och mycket svårare. Och ändå förfaller det inte till någon orgie i nostalgi. Det är vackert, dråpligt och tankeväckande om vartannat. Ibland kan det vara lite malande och ofokuserat, och stilgreppet att upprepa en fras eller tes många gånger i samma bok kan emellanåt upplevas som lite tröttsamt. Men oftast fungerar det alldeles utmärkt. Det är helt enkelt Slas.

Ett axplock ur Stig Claessons produktion.

Ja, det där med namnet förresten… Slas står förstås för Stig cLASson, en ganska typisk tidningssignatur från en tid då skribenter gärna använde signaturer. Jämför med JOLO för Jan OLof Olsson. Det har hävdats att han aldrig använde det namnet själv, men det stämmer inte. Det är nog förvisso sant att han aldrig presenterade sig som Slas, men jag har både böcker med dedikation och signerade tavlor där det står Slas. På ett mer personligt plan var det dock Stig som gällde. Eller Stig John. Eller rent av Stickan.

Vad ska man då läsa ur Slas rika produktion? Ja, det är en smakfråga. Men här är några fina böcker med lite olika karaktär:
Supportern (1962)
På palmblad och rosor (1975)
En vandring i solen (1976)
Henrietta ska du också glömma (1977)
Medan tidvattnet vänder (1980)
Om vänskap funnes (1981)
Kärlek rostar inte (1988)
Eko av en vår (1996)
Sov du så diskar jag (2004)

God läsning!

P.S. För den som är road av kuriosa: 1974 medverkade Stig Claesson som textförfattare i Melodifestivalen. Musiken till Jag minns dig nog skrevs av Georg Riedel och framfördes av Göran Fristorp. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantastisk text, särskilt i ett schlagersammanhang och i synnerhet då den sista raden.

Read Full Post »