I samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
”Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:
Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre”
Det är en slug formulering, och då syftar jag inte på själva versen. Att påstå att någon har sagt något är mycket tryggare än att påstå att någon har skrivit något, eftersom det är svårt att kontrollera vad någon har sagt under ett liv. Men skribenten i fråga lurade åtminstone mig att tolka det hela som att Tage Danielsson var upphovsman till den lilla versen. Jag vet dessutom att jag inte var den ende som blev lurad. Versen spreds glatt över Internet med Tage Danielsson som upphovsman medan jag tänkte: ”Nej, nej, stopp och belägg. Det där har han definitivt inte skrivit.” Jag visste nämligen att versen fanns tryckt i en bok av Pekka Langer från 1954 – och jag förutsatte därför att det var han som låg bakom den. Dock gav ytterligare forskning vid handen att det knappast heller var herr Langer som var upphovsmannen. En teori gör gällande att det är Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, som har författat den svenska varianten av versen. Den går nämligen tillbaka på ett tyskt alster skrivet av Wilhelm Busch (1832-1908):
Vater werden ist nicht schwer
Vater sein dagegen sehr
Till saken hör att Axel Wallengren arbetade som Aftonbladets korrespondent i Berlin och mycket väl kan ha kommit i kontakt med Buschs vers.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kontakta Svenska Dagbladet, och fick till svar att ledarskribenten medvetet valt sin formulering, eftersom hon inte kunde belägga att Tage Danielsson hade skrivit versen. Frågan är om hon kan belägga att han vid ett enda tillfälle har sagt nämnda ord.
För ett par år sedan spreds på Internet en fyndig vers med titeln ”Invandrarna”. Första versen ser ut så här:
En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Vad var det med det då? Jo, det hävdades att det var Tage Danielsson som var upphovsmannen. Humanism och humor i skön förening. Typiskt Tage Danielsson. Underbara Tage. Etcetera. Men efter ett tag började en dementi spridas, skriven av den verklige upphovsmannen – en karl som heter Bosse Parnevik. Nämen hoppsan. Han kände sig visserligen smickrad över felattribueringen, men rätt ska ändå vara rätt.
Häromdagen publicerades på Facebook något som med lite god vilja kan kallas en vers:
Livet är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
alltså är livet en potatis
Ska vi gissa vem som angavs som upphovsman? Tage Danielsson, naturligtvis!
Men det här är en harang som (ironiskt nog) brukar användas som exempel på felslut, närmare bestämt det som kallas ekvivokation. Vem som har hittat på exemplet är det nog ingen som riktigt vet – men eftersom det är lite underhållande så måste det väl vara Tage Danielsson? Jag dristade mig att påpeka att det nog inte är herr Danielsson som är upphovsman – och fick ett svar som löd: ”Det spelar ingen roll.” Det är ett lite märkligt svar, med tanke på att versen publicerades i en grupp som handlar om Hasse och Tage.
Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag tycker att det jag har redogjort för här är lite bekymmersamt. Dels är det märkligt – och lite lustigt – att olika litterära alster och citat närmast per automatik tillskrivs Tage Danielsson. Det är som om det finns en föreställning om att Tage är synonymt med saker som kombinerar humor, klokskap och humanism. Som om han har monopol på det. Dels är det oroväckande att man inte ens när det gäller en dylik (relativ) småsak orkar, bryr sig om eller tänker på att ägna sig åt källkritik. Om man gör en enkel googling så kan man konstatera att det finns en eller två källor som anger Tage Danielsson som upphovsman till den första respektive den tredje versen ovan. Räcker det? Nej. Varför är det ett bekymmer? Jo, för att det uppenbarligen är extremt enkelt att få många människor att tro att en viss person är upphovsman till ett citat, en dikt eller en artikel. Och det vill jag mena är väldigt farligt. Jag är ganska säker på att jag själv skulle kunna fabricera ett citat eller skriva en vers och få folk att tro att det är Tage Danielsson som har sagt eller skrivit det. Det är bara att skriva ”Av Tage Danielsson”.
En annan aspekt på det hela är att en felattribuerad text, eller ett citat, gör att den förmente upphovsmannen plötsligt kan tillskrivas en åsikt som han eller hon kanske inte har och aldrig skulle drömma om att ha. Och samtidigt fråntas den verklige upphovsmannen äran av att ha författat texten eller sagt något klokt. Jag ber om ursäkt, men jag anser verkligen att det ”spelar roll” vem som anges som upphovsman och jag önskar verkligen att folk i allmänhet kunde ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande. Så svårt är det inte.
Jag avslutar med ett favoritcitat av Tage Danielsson:
”I dag delar vi på arbetsbördorna:
Jag känner mig lite yr och snön gör det.”
Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.
Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.
Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.
elbrundino 