Ibland går man lite pliktskyldigt och lyssnar på sina ungdomsidoler. Man vet att de inte har gjort något av större värde på ganska länge och egentligen blir det bara intressant om de spelar gammalt material. Det är på sätt och vis lite tragiskt, för då kan det paradoxalt nog bli väldigt trött och intetsägande. Lyckligtvis gäller det inte Sir Paul McCartney. Visserligen är det inget större fel på hans senare produktioner, men de når ändå inte riktigt upp till det han gjort tidigare. Denne 69-åring har en av vår tids största låtskatter att ösa ur och det gör att han nog inte kan misslyckas. Det skulle möjligen vara om han fick för sig att omge sig med dåliga musiker – eller förlorar förmågan att sjunga.
Jag borde ha koll på det här, men jag vet inte riktigt om konserten i Globen i går (10 december) var min fjärde, femte eller sjätte McCartney-konsert. Det kan bero på att alla har hållit en så förbålt hög kvalitet. Förväntningarna inför den första konserten och den i går skilde sig förstås åt ganska rejält. Det är ju en alldeles särskild känsla att se en ungdomsidol live för första gången – jag fick vänta i drygt tio år innan det skedde – och med åldern får man väl en lite mer avslappnad attityd till det hela. Ändå måste jag erkänna att jag fortfarande fick tårar i ögonen vid vissa tillfällen under gårdagens konsert. Det var en levande legend som stod där på scenen, en underhållare av Guds nåde. I motsats till exempelvis Bob Dylan så bjuder McCartney verkligen på sig själv, inte bara när det gäller längden på konserten (nära tre timmar!), utan även när det gäller publikkontakt. Dock gjorde han så många försök att tala svenska – med hjälp av fusklappar – att det blev en aning fånigt i stället för charmigt. Och för mig får han gärna skippa töntigheter som att få publiken att samfällt härma honom i olika tjut och oanden. Men hans små anekdoter om exempelvis Jimi Hendrix och besök i Ryssland är exempel på en publikkontakt som fungerar. Om man nu bortser från själva musiken, då.
Har man tjuvläst listor över vad mannen brukar spela på den här turnén så kom säkert låtvalet inte som någon överraskning. Själv hade jag struntat i det, just för att bli en aning överraskad. Och det började synnerligen bra, med ”Magical Mystery Tour” – lite som en programförklaring för kvällen. Och så följde hit efter hit, med tyngdpunkt på Beatleslåtar. Det är kanske inget som man borde klaga på. Om någon har rätt att spela låtar av Beatles så är det väl Paul McCartney. Samtidigt är det lite synd att han liksom skuffar undan en 40-årig fin solokarriär (jag räknar in tiden med Wings där) till förmån för en period som varade i knappt tio år. Visst dyker det upp några låtar från Wings-klassikern ”Band on the Run” och ett fåtal låtar från de renodlade soloskivorna, men sanningen är ju att det finns en riktig låtskatt där som borde lyftas fram mer. Jag skulle inte ha något alls emot att höra exempelvis ”Backseat of My Car” från den utmärkta skivan ”Ram”. Samtidigt är det förstås sympatiskt att McCartney ger publiken vad publiken vill ha. Och så länge han framför Beatles-låtarna så inspirerat som han gör så ser jag inget fel i det. Om han är trött på dem så döljer han det synnerligen väl.
Men visst dyker det upp små överraskningar också. Mandolindängan ”Dance Tonight” från senaste skivan ”Memory Almost Full” är kul och charmig. Detsamma måste sägas om ”Come And Get It” som han skrev för Apple-gruppen Badfinger 1968. Och så hade jag alldeles glömt att han brukar framföra den makalösa ”A Day in the Life”, så där tappade jag hakan för några ögonblick. I övrigt handlade det om ganska förväntade klassiker som ”The Long And Winding Road” (som kanske behandlades lite ovarsamt), ”Got To Get You Into My Life”, ”Ob-La-Di-Ob-La-Da”, ”Let it Be”, ”Yesterday”, ”Eleanor Rigby”, ”Maybe I’m Amazed”, ”I’ve Got A Feeling”, ”Get Back”… Alla synnerligen väl framförda med hjälp av ett fyramannaband som Aftonbladets recensent av någon anledning inte tyckte om. Jag tycker tvärt om att de gjorde ett utmärkt jobb och visade på en sällsynt spelglädje, kanske i synnerhet trummisen Abe Labroiel Jr . Tur för dem. Jag skulle skämmas om jag inte var glad över att stå på samma scen som Paul McCartney.
Nå. Det är svårt att bli besviken på en konsert med Paul McCartney. Kombinationen av finstämda ögonblick och stundtals hård rock’n’roll är svårslagbar. Höjdpunkter? Pyrotekniken i ”Live And Let Die” är mäktig. Allsången i ”Hey Jude”. ”A Day In The Life” som utmynnar i ”Give Peace A Chance”. De rörande hyllningarna till John Lennon (”Here Today”) och George Harrison (”Something”). Den fina ”Blackbird”. Och inte minst en efterlängtad och hårt manglande ”Helter Skelter” följd av det avslutande medleyt ”Golden Slumbers”/”Carry That Weight”/”The End”. Mäktigt. Minst sagt mäktigt.
Roligast av allt var dock nästan att se blandningen av åldrar i den fullsatta Globen. Där fanns entusiastiska gubbar och gummor i McCartneys egen ålder, men också gott om minst lika entusiastiska tonåringar. Det är väldigt skönt att tillväxten är god. Ett bevis så gott som något på att The Beatles musik fortfarande är relevant. Amen.
elbrundino 