Innan jag bestämde mig för att slänga två nummer av Allers Veckotidning som funnits i min farmors ägo (man kan inte spara allt!) gjorde jag en sista genombläddring. Därvid fann jag tidningens tips på middagsmat för den som inte riktigt orkade eller hann eller hade fantasi nog att själv hitta på vad man skulle äta. Så kan det ju bli ibland och det ligger inget nedsättande i det. I numret från 1968 fick man en hel veckomeny, men 1971 hade tipsen krympt till tre rätter. Då fick man å andra sidan även tre tips ”för kalorijägare” och dessutom förslag på ”vår billiga vardagsrätt”. Så sammantaget blev det fortfarande sju rätter. Det är kortfattad, men ändå fascinerande läsning. Man kan konstatera att det har hänt mycket på matfronten på femtio år. Vi äter i stor utsträckning andra saker – och maten presenteras på ett annat sätt.
1971 föreslår Allers att man ska äta bogfläsk med tomat- och lökfräs. Till detta ska man servera potatis. Intressant nog ges också ett förslag på efterrätt, en helt vanlig vardag. Men det är ett närmast lakoniskt förslag: glass. Man kan också äta panerade koljafiléer med ansjovissmör och kokta grönsaker. Efterrätten den här gången? Bär. Kort och koncist. Det tredje middagsförslaget är köttbullar med kokt sellerikål och tomatsallad. Även till detta föreslås en efterrätt: filmjölk och pepparkakor.
Just detta korthuggna, prosaiska språk är kanske det man slås mest av. Det är lite som om maten är något närmast nödvändigt ont som varken får vara för märkvärdigt eller för dyrt. Den billiga vardagsrätten 1971 (malda leverbiffar med kokt potatis och vitkålssallad) beräknas kosta 1,85 kronor per person. Det motsvarar 13,62 kronor 2018. Onekligen ganska billigt. Men det är språket jag är ute efter. Och det handlar faktiskt inte bara om beskrivningarna av rätterna i sig, utan även om hur tillvägagångssättet vid tillagningen beskrivs. Hur är det möjligt? Man kan väl bara tillsätta tomatpuré på ett sätt?
Någonstans på vägen har matlagning och bakning och liknande köksrelaterade handlingar blivit lika internationaliserade som resten av samhället. Det är inte så konstigt. Och det är inte heller så konstigt att köksspråket har glidit iväg från en stark fransk påverkan till en stark engelsk påverkan. Men är det nödvändigt? Man använder numera frosting i stället för glasyr. Man talar om crunch i stället för knaprighet. Man picklar i stället för att lägga in. Man äter frozen yoghurt och granola bars. Man drisslar och sprinklar och sippar och peelar och glejsar och zestar, allt på grund av något slags lättja eller okunskap eller vad det nu kan vara. Är det matlagningsprogrammen i televisionen som spökar? Javisst. Där vänder man av något skäl mer än gärna blicken västerut och anammar cupcakes och sponge cakes och smoothie bowls. Men kokböckerna är lika goda kålsupare. Det räcker med att ta en titt på några kokbokstitlar i högen: Happy Food, Green Kitchen at Home, Pure Decadence, The New Green Salad, Sweet Spots of New York, United States of Cakes, Cake Hero, Spiralize It!…och kanske värst av alla: Studentköket: quick and tasty. Och det här, mina vänner, är svenska kokböcker.
Men om man nu jämför en kokbok från det tidiga 1970-talet och en från 2000-talet så noterar man förmodligen mest att man numera jobbar hårt för att få de olika rätterna att låta riktigt smaskiga – kanske för att man ska bli mer intresserad av att ge sig i kast med dem, men kanske också för att kokböckerna säljer bättre då. Recepten låter både proffsigare och godare. Välkomponerade och färggranna bilder gör förstås sitt till också.
Förr: Soppa med fläskben. Sillpudding. Vitkål med fläsksås. Torskrom i låda. Potatissoppa med gurka. Genuint. Sakligt. Nästan lite medeltida. Och möjligtvis kan man tycka att det också är lite tråkigt.
I dag: Man serverar gärna rätter på rödbetsbo, med guldsmör, på rödvinsspegel, i en koja av vitlöksmossa eller på en bädd av vänsterhandskalade räkor (eller kanske ”pillade räkor” som det står på en känd och anrik restaurangs meny). Även själva tillagningssättet ska gärna in i namnen på rätterna. Det är bräserat och pocherat och rostat och sauterat och ugnsbakat och lättvispat och ekspånsgrillat och nattmarinerat och Gud vet allt.
Och man lånar gärna musiktermer för att beskriva mat. Man kan få sig serverad en grönsakssymfoni eller en oxmedaljongfuga eller en ostkvartett eller en griskindsaria med efterföljande stående gruyèrecrèmeovationer.
Inte nog med det. Har man tur så kan man uppmanas att laga en grönsaksorgie eller en renfiléexplosion också. Och det är krämigt och frasigt och skummigt och mustigt och lyxigt och fluffigt. Och helst ska samtliga ingredienser räknas upp redan i rubriken. Autentiska exempel:
Gravad strömming med tomat, salladslök, kapris, citron och olivolja.
Fläskmacka på grillat bröd, med gurka, krispig surkål och majonnäs.
Oxbringamacka på rågbröd med curryremoulad och lökring.
Bakad torsk med vitvinsås, brynt smör, valnötter och druvor.
Kanske är det så att vi inte längre tål överraskningar? Eller är det en innehållsdeklaration för folk som inte tål vissa livsmedel?
Men är det då fel att presentera mat på det här sättet? Nej, egentligen inte. Det ska ju erkännas att det faktiskt låter godare. Men jag är lite trött på den där antydan till snobbighet som finns i matpresentationer. Och min poäng är möjligen att mat inte blir godare eller nyttigare för att den så att säga låter godare eller nyttigare. Ett torrt bröd blir inte godare för att man säger ”Och till det serverar jag ett gott bröd.” (Varför skulle man för övrigt vilja servera något annat än ett gott bröd?)
Varför har det blivit så här? Under de senaste femtio åren har uppenbarligen svensken i gemen blivit mycket mer matintresserad. Där man förr fick hålla till godo med några recept i veckotidningarna och någon kokbok och kanske ett TV-program med Ria Wägner, så kryllar det i dag av matlagningsprogram i alla möjliga TV-kanaler och det lär ges ut i genomsnitt en kokbok varje dag i Sverige! Om man ska kunna fylla alla dessa kokböcker och matlagningsprogram med ett vettigt (eller ovettigt) innehåll så måste man förstås vända blickarna åt alla håll samtidigt, men av någon anledning alldeles särskilt gärna åt USA-hållet. Och om man ska kunna sälja kokböckerna så krävs det målande beskrivningar – som ofta får maten att låta godare än vad den är. Det är som om vi lever i någon sorts matdröm, en fantasivärld, där kokböckerna närmast blir som pornografi.
Jag tror att det ger upphov till en känsla av att vi kan och vet mer om mat än vi i själva verket gör. Vi tenderar att bli lite snobbiga. Vi tror att vi är mästerkockar och slänger oss med termer och ingredienser och tillagningsmetoder tills vi blir alldeles trötta. Och vi kan massor om exotisk mat som vi har ätit en gång på någon charterresa, och därför kan vi skrida in och näpsa den som händelsevis uttalar någon rätt eller ingrediens på fel sätt. Jag vet hur det är, ty jag har själv gjort det. Vi vet till exempel att hawaiiansk mat som serveras i en skål är en bowl (absolut inte en skål) och att en poké bowl absolut inte är samma sak som en sallad och en rainbow bowl är absolut inte samma sak som en poké bowl. För att inte tala om smoothie bowl! (Det finns i själva verket så många olika bowls att ungefär en tjugofemtedel vore nog – men kom för Guds skull ihåg att inte kalla dem för skålar!)
Det är alltså den där snobbigheten som gör mig lite trött. Det pretentiösa. Jag är förvisso en vän av ord, jag gillar att måla med språket – men det är dags att vi alla blir uppmärksamma på när man målar över ett torftigt innehåll med glittrande ord och floskler och klichéer. Det gäller för övrigt absolut inte bara inom matvärlden. Och det är just den där känslan av modern, internationell och världsvan luftpastej som gör att det är så otroligt befriande att läsa de där gamla middagsförslagen i Allers Veckotidning.
Bogfläsk med tomat- och lökfräs, potatis. Glass. Bra grejer.
Och så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.
Men vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”
elbrundino 